Forgive me Blog for I have sinned.

Jag har brustit i mitt ansvar att ge dig uppmärksamhet, fylla dig med mening(ar) och tillgodose dina behov. Jag hoppas du kan förlåta mig. Att jag själv har bråkat med min dåliga hälsa är förvisso en del av en förklaring men definitivt ingen ursäkt. Sorry!

Sedan senaste uppdateringen har jag i alla fall lyckats ta mig för två sedan länge inplanerade saker. Dels firat en kompis som blivit 45 och således är av en ypperligt fin årgång men alltid kommer att vara äldre än jag är 😆. Och dels varit på mitt livs sjunde, tror jag, tAKiDA-gig.

Av någon anledning är det i rock-kretsar väldigt viktigt att påtala att tAKiDA minsann inte är hårdrock. Jag känner ungefär Who cares? Inte jag i alla fall, jag tycker de är BRA och det är väl det enda viktiga. Egentligen? Och det är väl tur att det inte är hårdrock, då slipper de ju dricka blod.
(Yepp, förklaring kommer i klippet nedan).


På födelsedagsfirandet fick jag för andra gången på kort tid uppleva hur min kropp svikit mig ute bland folk, och denna gången hamnade jag en stund på golvet. OK det är inte direkt en gynnsam omständighet att jag hade en del vin innanför västen, men att som nu ena benet plötsligt viker sig kan ske hur nykter jag än är. Jag var också högst skeptisk till att klara av konserten eftersom det var stående som gällde, men efter en hel veckas vilande och sen sittande läge ända fram tills 5 minuter innan bandet klev på scen (förbandet fick klara sig utan oss framför scen) lyckades jag fixa det. Troligen med hjälp av en del adrenalin också. Sen blev det en god stunds vila igen innan vi tog tåget hem till hålan igen ...

Men mina ben har varit sådär darriga och svaga ett bra tag nu, jag har behövt avstå från både social samvaro, frisk luft och miljöombyte för att jag inte kunnat lita på att min kropp fixat att bära mig. Och jag har mer på allvar börjat fundera på att ta upp det där med arbetsterapeuten som bär mig emot så mycket att ta upp: rullstol. Inte ersättning för att gå, utan som komplement. Som hjälpmedel att, dock med hjälp av annan person, i vissa lägen kunna spara energin till viktigare mer givande saker. Som hjälpmedel att byta hemmasittande mot frisk luft och miljöombyte. Som hjälpmedel att kunna ta mer del av den sociala världen och uppleva mer intressanta saker utan att krascha efteråt. Ta besöket på Nordens Ark i somras t ex, det hade jag velat göra i flera år och fick nu chansen tack vare tillgång till rullstol. Alternativet vore inte att gå hela rundan där, utan att inte komma dit och uppleva det ö h t. En risk är att man blir passiviserad och "bekväm", men både jag och min läkare känner oss tämligen säkra på att min inställning och attityd skulle fortsätta få mig att röra mig, promenera o s v i den mån jag kan.  Vi får väl se om jag till slut får tummen ur och skickar iväg ett mail till arbetsterapeuten som tidigare verkat helt vettig och balanserad.

Well well, än så länge är det Me, Myself and I som gäller. Och jag känner redan att köpet av Sally var lyckat. Atomatväxlad bil med adaptiv farthållare måste vara Guds, eller någons, gåva till oss med fysiska krämpor. Och, tro't eller ej, än så länge har inget smuligt eller kladdigt ätits i bilen. Kanske har någon liten droppe dricka spillts, men alltså dricka måste jag få göra när jag kör bil 😊.

Imorgon är det förresten EFIT-dag. Alltså Ett Foto I Timmen. Så kanske ses vi igen redan då. Auf Wiedersehen.