Vem är det som går och går...

... men aldrig kommer till bilen? Igår kändes det som att det var jag... 

Alltså, mitt lokalsinne är i princip obefintligt, och inte har det blivit bättre direkt sedan jag blev sämre i mina sjukdomar där kognitiva nedsättningar är en betydande del. Jag kan gå vilse även i områden jag befunnit mig mycket, och tar jag mig till nya ställen förlorar jag snabbt kollen på varifrån jag kom och åt vilket håll jag ska gå om jag inte har tydliga riktmärken. Det blev en promenad igår också, och den tog mig bl a till ett villaområde i norra delen av sta'n där jag nog aldrig befunnit mig förr. Och eftersom mina fötter föredrar grus framför asfalt sökte jag mig till en grusstig och tänkte mig sedan kunna gå runt yttre delarna av området, och jag visste att det avgränsades av väg 108 i öster så jag kunde liksom inte hamna för långt åt det hållet.

Det var bara det att det finns miljoner grusstigar i det området. Nästan i alla fall. De slingrar sig värre än politiker som försöker undvika att svara på frågor, och det är mycket uppväxt runtomkring så man ser knappt nåt hus ö h t fast man vet att de finns där i massor. Jag kollrade bort mig mer och mer under tiden som vinden tilltog och regnet kom. Men plötsligt händer det! Jag valde en stig som ledde ut till en gata jag kände igen namnet på 😏 och nu visste jag ungefär var jag var. I alla fall åt vilket håll jag skulle gå för att till slut komma tillbaka till stället där jag parkerat bilen 😀. Så efter drygt en timme totalt kunde jag och mina ömma ben söka skydd från både väta och blåst.

Om det blir en åttonde promenad idag? Njaa... det är tveksamt. Det var det förvisso igår också, och det blev ju som det blev så man ska aldrig säga aldrig. Jag ska slänga på mig kläder och bege mig till affären, så får vi se om jag traskar en bit extra eller inte. Regnet öser i alla fall ner, så i så fall blir det efter att jag handlat så jag sen kan komma hem och hoppa ur de våta kläderna. Jo, jag har regnjacka men regnbyxorna hoppar jag över för det blir så jäklars varmt och instängt i dem. Då blir jag hellre blöt. 

Det där med lokalsinnet... det är ingen nyhet. Men det har som sagt blivit värre de senaste åren. Troligen hör det ihop med att närminnet försämrats betydligt. Låt t ex säga att jag från affären ringer hem till maken och frågar vad som stod på inköpslistan som jag glömt ta med mig och han säger tre saker. Inte fler. Innan vi ens avslutat samtalet har jag glömt vilka de sakerna var. Nu är jag medveten om detta så jag säger till honom att skicka ett sms till mig med de tre sakerna. Då återstår bara för mig att komma ihåg att kolla smset också 😊.