Sjukdomsvinst...

... har jag tagit upp förr. Om att liksom dra fördelar av sin sjukdom och bli så bekväm i det att man liksom inte vill släppa det, det blir en bärande del av ens person. 

Själv är jag usel på det. Bl a är jag jättedålig på att utnyttja kvalsterallergin till att slippa urkiga storstädningar. Tänk er att jag är rätt bekväm (läs: lat) av mig, att vårt hem består av aldeles för mycket bråte som måste gömmas undan nånstanns, att vår säng har en såndär sängkappa som hänger ner för sidorna och döljer vad som finns där under. Ja ni kan kanske tänka er vad som samlats där under, och hur mycket damm som samlats kring det. Tänk er dessutom vår huvudsänggavel som står mot väggen men lämnar en smal passage bakom, tänk er dammet som har party där. Tänk er att jag sorterade allt bråte (hyllplan, gamla skrivare, smålådor med bra-att-ha-grejer, "jag lägger det där så länge"-prylar o s v), låg och kröp under sängarna, damm och grejer flög omkring... och när jag var nästan klar, DÅ kom jag på att jag inte skulle göra det där och Peter fick ta sista dammsugningen. Visst låter det både dumt och äckligt? Jo jag vet. Men NU är där fint! Eller, det har varit det i ett par veckor. Bara 4 förvaringslådor med lock finns där under och det är lätt att dammsuga och hålla rent.

Och igår när jag tränade pajade mitt dåliga knä igen. Mitt tjockisar-ska-inte-spela-fotboll-och-innebandy-i-synnerhet-inte-utan-ordentlig-uppvärmning-för-då-blir-det-slitet-och-man-får-betala-resten-av-livet-knä. Tanken var att lägga mig bekvämt framför TVn och bli uppassad med mat och dryck och sådär. Den tanken höll inte länge, utan jag haltade runt och grejade som vanligt.Nu efter en god (nja...) natts sömn känns det bättre, och jag tänkte testa en cykelrunda senare idag. Förhoppningsvis håller det. Men OM det inte gör det... påminn mig om att utnyttja läget då ;-)

Nåt helt annat: sommarvädret. Jag tillhör ju de som njuter när många andra gnäller och som mår halvkasst när andra jublar, jag tillhör de som INTE gillar de varma soliga dagarna. Däremot så gillar jag de ljumma kvällarna som följer därpå... Bl a så är kvällsbad nåt aldeles fantastiskt underbart, och vi har ju ynnesten av att kunna packa ner badkläderna ena stunden och hoppa i plurret 10 minuter senare. Det blev några kvällsbad under förra veckan, bl a efter onsdagens minigolfrunda (där jag blev tvåa bakom Thomas, med andra ord hamnade jag före Peter :-) vilket inte sker ofta). Bara kolla så härligt!!

Jag vill aldrig aldrig nånsinn bo längre från havet än såhär...

OK, inte riktigt så illa...

... men jag tycker ändå denna passar bra idag:  

Förresten undrar jag om inte Bob Geldof är Per Gessles okände bror eller nåt. Kolla vad lika! Typ förr i tiden...

Extreme pool makeover.

OK nej det där är väl lite överdrivet. Men i går när vi kvällsdoppade oss upptäckte vi att trädet i andra änden av tomten, trädet som jag velat få bort helt i flera år, skuggade poolen. Så kan vi ju inte ha det. Kvällssol vid kvällsbadet är ett måste. Så idag gav sig Peter på det där trädet, nu gick han plötsligt med på att ta bort det minsann... Hmm... I alla fall, så gick det inte helt enligt planerna eftersom en duva bosatt sig i trädet. Så bara halva är borta, ungefär. Och ungefär halva poolen har kvällssol. Det tar sig!! När duvan flyttat ut åker resten också. Så, före:

Och halv-efter, kan man säga:

Medans Peter ägnade sig åt storskalig trädstympning...

... och Simon lekte att han var i djungeln...

 

... så tog jag tag i stympning av mindre skala, trädet bredvid stenläggningen ville föröka sig underifrån typ men det tyckte inte jag var nåt snyggt.

Jättesmart att välja sommarens hittills varmaste dag till sånt. Oerhört smart. Tur att man har pool! :)

Hat - en förbjuden känsla?

För ett år, och en dag, sedan skedde det ohyggliga i Oslo och på Utøya. Och det har förståss handlat mycket om detta i tidningar och på TV de senaste dagarna. Bl a har en ganska intressant aspekt lyfts fram, den om att man måste tillåtas känna hat. Kärleksbudskapet som lyftes fram efter massakern är jättefint och jätteviktigt, absolut. "Om en man kan visa så mycket hat, tänk så mycket kärlek vi kan visa tillsammans" är ett av de bästa citat som skapats. Men, som nån psykolog också lyft fram, att få lov att känna hat mot den man som dödat ens familj, som dödat ens vänner, som skadat en själv och som skadat förtroendet för andra människor kan vara minst lika viktigt. Man kan inte som direkt eller indirekt drabbad förväntas vara ädel och känna "de rätta" känslorna, sorgearbetet kan kräva att alla möjliga känslor får komma fram. Det är inte fult att hata, inte när det verkligen finns grund för det. Att hat sedan inte är konstruktivt i längden må vara sant... och att ordet inte ska missbrukas. Men ibland är det befogat, och helt okej, vilket en del av de unga offren för en skrämmande och farlig man tyvärr inte känt. Det är bara att hoppas att deras viktiga sorgearbete inte hindrats allt för mycket. 

Inte för att min situation ö h t är i närheten av massakerns offer...  men, jag hatar också. Inte mycket och inte många men visst hatar jag. För närvarande EN person. EN person som genom sitt usla och fullt medvetna och beräknande agerande varit fullkomligt likgiltig imför det faktum att h*n kunnat totalförstöra en annan människas, mig väldigt närstående, liv. Allt för att få uppmärksamhet, ömkan och en summa pengar. Ja jag hatar, och det skäms jag inte för. Jag hatar restriktivt... hatar som sagt inte mycket eller många. Inte ens den man som under flera år slog, sparkade och kastade knivar mot mig hatar jag. Inte idag. Men denna människa däremot... Hatet hjälper mig inte, inte ett dugg, men det känns helt OK att bära det.

Medans andra gnäller över semestervädret...

... ser jag till att hålla mig sysselsatt. Alltså lyssna här.

I söndags dog hemnätverket i min privata dator. Omstart av modem och router och återskapad anslutning ville inte fungera. Mobilt bredband har jag, men det kostar liksom pengar... så jag beslöt att hämta jobbdatorn. För det verkade vara i min dator felet låg, nätverkskortet eller nåt, eftersom makens stationära dator fungerade att surfa på.

I går åker jag så till jobbet. På min semester. Och tar min jobbdator som snälla Sandra låst in när jag glömde den framme innan semestern. Hittar också min ryggsäck som jag letat som besatt efter här hemma förra veckan. Däremot hittar jag inte laddaren, och utgår från att den finns här hemma. Snackar skit ett par timmar innan jag vänder hemåt...

... och svänger inom Jysk och köper bl a ett nytt duschdraperi på rea. 50 spänn. Utgår från att det typ är standardstorlek, det vi redan hade täckte precis badkarets långsida, helt lagom, och antog att detta nya skulle vara lika långt. Jag antog fel... När jag hängt upp det visade det sig att det fattades ca 25 cm. Jahopp... Jaja, det får hänga där tills det andra är tvättat, sen får vi byta igen. Synd, för badrummet blev ljusare och fräschare med det nya. Men men...

Så ska jag leta upp laddaren till datorn. Men nej... den låg INTE här hemma på det stället jag trodde. Inte på nåt annat ställe heller. Puts väck! Så, den måste finnas på jobbet trots alls. Jag måste ha gömt den extra i förrådet inför storstädningen. Får åka till jobbet en gång till. Surfar tills dess vidare med det extrakostande mobila bredbandet.

Idag åkte jag till jobbet igen då, och tror mig veta var jag stoppat laddaren. Letar där. Nope. Ingen laddare... Inte i kassaskåpet heller. Ingen annan stanns heller. Oj, nån måste ha snott den!! Eller tagit fel... Men då säger Sandra: "Du har inte den i ditt skåp?" JO!!! Det har jag nog. Såklart! Nu när du säger det så... Visst lade jag den där! Vilken tur att hon kom på det. Nu kan jag ta min laddare... Eller?? Nej, det kan jag inte. För nyckeln till skåpet ligger här hemma. Såklart. Igår när vi inte kommit på att den behövdes hade jag den med mig, idag när vi kom på't låg den hemma. Fick låna en kollegas laddare så länge men måste lämna tillbaka den senast fredag. M a o, jag måste in till jobbet en gång till....

På väg ut till bilen kom jag på att jag ju kan köpa ett duschdraperi till, så fixar det sig. Men givetvis glömmer jag snart det igen... så jag hinner en god bit hem innan jag får vända tillbaka. Och förväntar mig att det såklart inte ska finnas fler kvar. Men jo, jag fick fatt i det sista ;-) Så nu hänger där två stycken, och badrummet är räddat från drunkning.

OK, datorn då... jag försöker koppla upp jobbdatorn mot hemnätverket. Går inte!! Alltså var det INTE min dator det var fel på trots allt. Kopplar in det extrakostande mobila bredbandet på jobbdatorn i stället för att åtminstone kunna kolla på jobbets intranät. Det kommer jag bara åt just från jobbdatorn. Då... så går det inte att komma åt intranätet ö h t. Andra sidor går, men inte intranätet. En stund senare fungerar plötsligt hemnätverket igen, även på min privata dator.

M a o har jag haft NOLL nytta av mina turer till och från jobbet, inkl den tredje turen som återstår att göra. Ja förrutom några timmars skitsnack med trevliga kollegor då. Samt två duschdraperier ;-)

Uj jag behöver snart semester från semestern...

Privat meddelande till Johanna :-D

På frågan med eller utan skärp svarade du "Foto!" Du fick inga. Och jag valde _med_. OK, gjorde jag rätt eller fel? ;-)

Utan:

Med:

Ja jag vet... svart skärp på svart klänning syns ju inte så tydligt. Men ändå ;-)

Redigering... Bonusmaterial. Samma klänning november 2009:

Jag var inte riktigt maxviktig här, så det skiljer nog ca 25 kg.

Alltså, jag fattar inte.

VARFÖR är det så hemskt att lyfta fram det faktum att kraftig övervikt och fetma innebär konkreta hälsorisker? VARFÖR nonchaleras ofta de hälsoriskerna genom att man drar upp en massa andra saker som också är farliga? Blir det mer hälsosamt att vara fet för att det även är dåligt för hälsan att röka, supa, vara kraftigt underviktig och klättra i berg utan att ha styrka eller balans? VARFÖR är det så hemskt att ogilla det faktum att kraftig övervikt och fetma mer och mer börjar normaliseras?

Det handlar inte om människovärde. Det handlar inte om utseende. Det handlar inte om att överviktiga och feta ska gömma sig och skämmas för sina kroppar. Inte alls. Det handlar inte om att överviktiga och feta ska förnekas sin självklara plats i samhället, och respekteras som personer. Inte för ett ögonblick. Men kraftig övervikt och framför allt fetma ÄR hälsovådligt, helt värderingsfritt så är det så. Och vi vinner inget på att förneka det av rädsla för att stöta sig med någon.

Jag har aldrig, jag lovar aldrig nånsinn, ens när jag var som allra störst känt mig kränkt av att kunna läsa och höra i media och diskussioner o s v att fetma är rejält olämpligt ur hälsosynpunkt. Aldrig. Jag menar, att vara fet är ingen synonym till att vara dum eller okunnig. Jag VET och VISSTE att det var så... Både första och andra gången jag var sådär stor. Jag lär veta det om jag (vilket jag såklart inte ska ;)) blir det igen eller fortsätter vara övervikt (ja för nu är jag ju inte fet längre, "bara" överviktig, men har en bit till målet). Däremot så blev jag såklart ibland ledsen och ibland arg när det verkades förutsätta att jag INTE visste det, och när jag upplevde mig sämre bemött och inte respekterad som person p g a min storlek och vikt. Men det är en helt annan sak... Det måste vara fler än jag som ser den skillnaden?!

Det är kidsen, och så är det jag.

Ja det är nog vi som är mest exalterade över att ha bärgat ett Hammerfall-plektrum ;-)

Men vi kan ta det från början. Jag skäms nästan för att säga det, men i år begick jag premiär på SommarRock i Svedala. För 500 kr köpte jag mig ett tredagarspass (torsdag, fredag, lördag) på försläppet (ord. pris 550 kr, 350 kr för endagspassen) och tänkte mig se Takida på torsdagen och WASP på fredagen. Men, så ställde WASP in... och jag blev skitsur. Good Luck att hitta en värdig ersättare på så kort tid, liksom. Till slut avslöjades att den framröstade ersättaren var Hammerfall. Och the show was on again. Inte för att de är i WASPs klass, långt ifrån, men det är ett band jag länge velat se.

Jag slog så igår följe med Sandra och Kalle och det började med lyssnande på E-Type på behörigt avstånd. Och han är väl sig lik, typ ;-) Därefter lämnade vi området igen för att äta matsäcken vi hade i bilen. Inget säger Rock n Roll som baguetter, sallad och Pepsi Max. Eller hur?!

När vi väl kom in igen var jag törstig. Fortfarande ;-) Så vi landade på ena serveringen ungefär samtidigt som Amanda Jensen gick på scen en bit därifrån. Och henne är jag svårartat allergisk mot. Ölen och sällskapet räddade mig.

Joddla med Siv spelade sen på den minsta scenen inne i ett tält och det var nog ett stort misstag. De är liksom kultförklarade här nere och väldigt poppis och det blev rätt trångt och stökigt där inne. Ja jag var aldrig där, jag ägnade mig åt snack med bekanta utanför, samt toalettköande och nytt ölinköp, men jag fick rapporter... Vi lämnade i alla fall det området innan Joddla spelat klart för att få bra platser framför stora scenen. Och det fick vi. Vi hade bara 1-2 rader av kids i 12-13årsålder utan övervakande vuxna med sig framför oss (ja det där är en sak för sig, det kändes grymt olämpligt att de inte hade nån förälder eller annan vuxen med sig där framme).

Hur var det då? Jo det var BRA!  Bra blandning av låtar, grymt framträdande med god publikkontakt och lagom ös i publiken. Perfekt väder också, då och då kom svalkande friska vindpustar och emellanåt lite lätt lätt sommarregn. Välbehövligt då folkmassan och pyrotekniken värmde en hel del.

Och som grädde på moset: plektrumet :-D

Simon var i början av dagen lite sur över att inte få följa med, men det gick över när han fick min egna Hammerfall-tröja. I minimal girle-modell ;) Passade honom perfekt.

Min andra tröja var lite i största laget, men den funkade ;-)

Idag mår mina sargade fötter faktiskt bättre än igår, trots att jag gick och stod länge i stövlar som inte var helt fotvänliga. Ny träningsrunda imorgon?? Utan grus i skorna :-D

Takida-rapport följer i senare inlägg. Ja här går tiden baklänges...

2 positiva besked på samma dag.

Det ena är dock positivt på ett negativt sätt. Svaret på allergitestet har nämligen kommit idag. Av de ca tio vanliga ämnen jag testades för visade det sig att jag är allergisk mot gräs, helt väntat, och även kvalster. Det sista ganska oväntat. Det hade jag inte ens en tanke på. Men nu när jag vet det kanske jag kan få ihop ett och ett och landa på två...

Men det är ju inte hur man har det utan hur man tar det som är viktigast, så brukar det ju sägas. Så nu kan  jag glädjas åt över att ha fått med mig maken på tåget vad gäller dammsugare här hemma. Jag har ett tag velat köpa en såndär snajdig minidammsugare för att slippa ta fram det stora åbäket så fort det behövs dammsugas nånstanns. Men han har tyckt att det är onödigt. Det tycker han inte längre :-D

Och så då det andra positiva beskedet, som är positivt på riktigt: Jag kom in på högskolan! Om allt går vägen kommer jag att efter ett år av studier parallellt med jobbet att ha en examen som förskollärare. Nej nej, för vissa räcker det inte med en examen, man ska ha två ;-) Jag har ju en som fritidspedagog redan, men eftersom förskolan numera är min värld och jag vill ha en förskollärarlegitimation så behövs en examen till. Och det kan jag nu få via en ettårig kompletterande utbildning. Yey! Ska bara göra en schysst deal med bossen på jobb också, tanken är att studietiden ska vara betald liksom... det är omfattningen vi ska komma överens om och skriva papper på.

På tal om nåt helt annat så har jag återigen ett klokt råd att komma med: Om ni inte gått längre sträckor på ett tag, och dessutom har grus i skorna efter en skogsvandring/bergsklättring, så kör då inte på med 11½ km sådär pang bom. I synnerhet inte om ni tänkt gå på utomhusrockkonsert, stående då såklart, två kvällar på rad sen. Det kan bli ont. Om man säger. För min del blev två blåsor av en femkronas storlek, en på varje fot, på själva trampytan, tacken för mitt flitiga promenerande. Två blåsor varav den ena spruckit två gånger. Nu står mitt hopp till compeed fixerat med tejp. Funkar inte det får jag väl dricka bort det onda??

Eller... så är Takida så jäkla bra ikväll att jag glömmer bort att jag är invalido?!

I brist på annan sysselsättning...

... i passagerarsätet kan man alltid blogga lite. Med betoning på lite, för sådär överdrivet kul är det inte att skriva på minitouchtangentbordet.

Som semesterfirare är vi ganska lyckade hittills tycker jag. Vi är bara halvvägs inne i semestervecka 1 och har redan hunnit bestiga berg, åka museijärnväg, sitta på bryggan halva natten och spela spel å dricka vin, få flera nya skrapsår (sonen), fiska kräftor (också sonen) strosa i metropolen Uddevalla, se en massa brännmaneter, checka in en linfärja på villovägar och lite till. Inte minst har vi lärt oss synonymen till " kastpuss" och "tungt högt staket, tusen kilo". Bara en sån sak...

Jag inser att ni bara längtar efter foton, men det får ni ge er lite till tåls med. Nog för att man kan lägga in bilder via appen också men de hamnar liksom där de hamnar vare sig man vill eller ej. Busigt va?

(Edit: typsnitt och färg ändrat i efterhand för att läsare i övre tonåren ska kunna se ordentligt ;-)) 

Jag har aldrig påstått att jag är snabb.

Så don't hold it against me... när lite foton från i söndags nu följer.

"Mamma, vill du bada med mig?" frågade Simon. Reflexmässigt svarade jag "Javisst kan jag det", utan att kolla varken väder eller vattentemperatur. Orutinerat kan tyckas... och då håller jag med. 

Hur det slutade? Jodå. Jag badade. Simon gjorde det INTE. Bara halva hans ben samt hans händer. Resten fegade ur. Så kan det också gå.

Peter påstod att det var nästan 22 grader i vattnet. Jag tror han ljög.

Lite trädgårdsinspektion så... Körsbären börjar så sakteliga bli färdiga.

Smultron har vi också en del av. Det är synd att de är så små, för de är himmelskt goda. Och jag får sån barndomskänsla... Minns att mormor och morfar hade smultron vid huset på landet och det var rena kalaset när man fick hugga in där.

Några mogna plommon finns inte än, men trädet duger att klättra i. Lite i alla fall.

Får jag presentera familjens senaste tillskott: Valen Valle. En rätt klen typ, det är bara riktiga lättviktare som kan sitta bra på honom. T o m Simon är på gränsen. Men söt är han i alla fall. Valle alltså. Ja Simon med, såklart...

Ett besök på lekplatsen följde sedan, där minsann ett helt myrsamhälle växte fram i och kring sandlådan.

1: Myrornas skola, med tillhörande skolgård.

2: Ett köpcentrum med flera små hus där myrorna kan handla sin mat och sådär.

3: Myrornas pool.

4: Mysplatsen.

5: Källaren.

6: Bostäder.

EFIT lördag 30 juli.

EFIT = ETT Foto I Timmen. Nu på rätt dag och allt!!

Dagen började vid 8 då lillfis väckte oss. Tog jag nåt foto? Nope.

Vid 9 klev jag i lite kläder och stack till solariet, hatar man att vara ute i solen men älskar att bli solbränd så har man liksom inte så mycket att välja mellan. Tog jag nåt foto? Nope.

Kl 10 öppnade ÖoB och jag var typ nr 4 in i affären efter 2 pensiosar med siktet inställt på kakor och en trolig småbarnsmorsa som direkt begav sig mot avdelningen med rengöringsmedlen. Själv var jag främst på jakt efter självhäftande vägg- eller dörrkrokar. Tog jag nåt foto? Nope. Men jag kan visa en sak jag köpte: en liten radio till köket. Med AUX-uttag så jag kan lyssna via min iPhone också.

Kl 11 övervakade jag Peters arbete med grillspetten. Viktigt viktigt.

Vid 12 förberedde jag Spotify inför kvällen. Ny spellista: Grannfejden.

Kl 13 var det kökstjänst för min del. Här pågår salladsfixning och tzatzikiskapande.

Klockan 14 kollade jag på välbyggda män i tajta kläder. Sämre kan man ha det.

Klockan tre var välkomstdrinktilltuggen klara. Två av tre är hemmagjorda, gissa vilka.

Timmen senare är kvällens klädsel valt. Jodå, man kan visst ha helsvart på sommaren!

Klockan 17 kom så våra gäster. Långväga sådana. Ända från grannhuset... De var törstiga efter den långa resan.

Mat måste man ha! Kl 18 hade grillen jobbat färdigt för dagen.

På förmiddagen såg det ut som om det skulle krävas inomhuskubb, men nejdå... det slutade regna och hela kvällen blev solig. Ja tills solen gick ner då. Här klockan 19 är jag och min lagkompis Anette farligt nära Carl Gustav. Kungen alltså. Till motståndarnas stora glädje. 

Sen var det glassmaskinens tur att jobba lite. Klockan 20 gick den på sitt pass. Baileysparfait skulle det bli.

Under tiden spelades det vidare. Här var vi i gång med bocchia kl 21. Många färgstarka kulor blev det, typ. de blåa vann mest. Det var mina kulor det... eller bollar heter det nog, men kulor är kuligare ;-)

Klockan 22 gav jag och glassmaskinen upp, parfaiten ville inte stelna. Så det blev typ baileysmjukglass med riven choklad istället. Men smaken var det ingen fel på.

Sen blev det mer stillasittande spel. Ca kl 23 fick grabbarna stryk i Kampen mellan Kvinna och Man. Första gången...

... och strax före tolvslaget fick de stryk en gång till. Men, lika glada för det var de...

 

När klockan nådde ett på natten var alla ganska nanniga och sängen gallskrek våra namn.

Vi tackade våra Goda Grannar för trevligt sällskap. 

God Natt!