Hat - en förbjuden känsla?

För ett år, och en dag, sedan skedde det ohyggliga i Oslo och på Utøya. Och det har förståss handlat mycket om detta i tidningar och på TV de senaste dagarna. Bl a har en ganska intressant aspekt lyfts fram, den om att man måste tillåtas känna hat. Kärleksbudskapet som lyftes fram efter massakern är jättefint och jätteviktigt, absolut. "Om en man kan visa så mycket hat, tänk så mycket kärlek vi kan visa tillsammans" är ett av de bästa citat som skapats. Men, som nån psykolog också lyft fram, att få lov att känna hat mot den man som dödat ens familj, som dödat ens vänner, som skadat en själv och som skadat förtroendet för andra människor kan vara minst lika viktigt. Man kan inte som direkt eller indirekt drabbad förväntas vara ädel och känna "de rätta" känslorna, sorgearbetet kan kräva att alla möjliga känslor får komma fram. Det är inte fult att hata, inte när det verkligen finns grund för det. Att hat sedan inte är konstruktivt i längden må vara sant... och att ordet inte ska missbrukas. Men ibland är det befogat, och helt okej, vilket en del av de unga offren för en skrämmande och farlig man tyvärr inte känt. Det är bara att hoppas att deras viktiga sorgearbete inte hindrats allt för mycket. 

Inte för att min situation ö h t är i närheten av massakerns offer...  men, jag hatar också. Inte mycket och inte många men visst hatar jag. För närvarande EN person. EN person som genom sitt usla och fullt medvetna och beräknande agerande varit fullkomligt likgiltig imför det faktum att h*n kunnat totalförstöra en annan människas, mig väldigt närstående, liv. Allt för att få uppmärksamhet, ömkan och en summa pengar. Ja jag hatar, och det skäms jag inte för. Jag hatar restriktivt... hatar som sagt inte mycket eller många. Inte ens den man som under flera år slog, sparkade och kastade knivar mot mig hatar jag. Inte idag. Men denna människa däremot... Hatet hjälper mig inte, inte ett dugg, men det känns helt OK att bära det.