Jag har lärt mig två saker om mig själv.

Eller snarare fått mer belägg för två saker jag anat och påstått men inte direkt haft nåt konkret exempel på.

1. Ju mer aktiv jag är fysiskt desto trögare blir jag kognitivt.
Eller, ju mer kroppen är igång desto sämre funkar hjärnan. Alltså ungefär tvärtom mot vad som sägs för "normala" människor. Och jag tror att jag nu, trots trögheten, fattar varför.

Efter att ha fört smärtdagbok ett tag och varit ute och gått så mycket som kroppen ö h t tillåtit mig (jag har ju ME att ta hänsyn till med) så kan jag konstatera att jag INTE är en av de med fibromyalgi som får mindre ont när de "tränar", inte än i alla fall (men jag hoppas på vändningen snart), utan snarare tvärtom. Och jag tror helt enkelt att hjärnan har så fullt upp med att möta smärtan, försöka stå emot den, försöka avleda att det inte finns så mycket energi kvar till sånt som att tänka och fokusera, till minne, till öga-hand-koordination  ... Och jag är extra känslig för ljud jag inte valt själv.
Men, trots det kommer jag att fortsätta gå så länge och ofta jag kan. För jag hoppas som sagt nå vändpunkten många talar om, där aktiviteten fungerar smärtlindrande och inte tvärtom.

2. Min ME hindrar mig mer i vardagen än fibromyalgin gör.
Jag har ju min följeslagare FitBit på mig alltid utom när jag glömt ta den på mig efter dusch eller laddning. Och den registrerar bland annat steg. Igår kom jag av en slump att tänka på hur stegen ser ut en "dålig fibro-period/dag" konra en "dålig ME-period/dag". Så jag kikade tillbaka lite ...

Igår var en sådan dålig fibro-dag, efter förrgårs promenad hade jag så ont i rygg och ben att jag skulle kunnat lägga mig i en hög och gråta, och igår blev det banne mig ingen promenad utan jag gjorde nästan "ingenting". Men ändå registrerades 5000 steg under dygnet, jag var väl uppe på fötterna tillräckligt många korta stunder hemma och i samband med mitt läkarbesök o s v. Ja även under själva besöket registrerades väl några steg då jag åkte upp och ner från stolen, och stod ibland lutad över den, för att hitta någon form av lindring för stunden. Men över lag så lyckades jag med de där basic grejerna som påklädning, personlig hygien, mat, snack med avkomman, hämta in posten och sådär. Små små stunder i taget. Men när jag har mina sämre ME-dagar/perioder då snackar vi typ femHUNDRA steg under ett dygn, inte fem tusen. Då bor jag i nattkläderna hela dagen, äter i princip inget på hela dagen för att jag inte fixar att ordna nåt (men tar igen det med råge efter att maken kommit hem *kollar på min runda kropp*), inte ens ta fram och värma i micron, den lilla energi som finns går åt till att gå på toaletten för att alternativet skulle innebära byte av sängkläder vilket skulle vara en omöjlighet o s v. Ett läkarbesök skulle vara en omöjlighet i sådana lägen, knappt hembesök skulle fungera.

Nu låter ju detta oerhört deppigt, eller hur. Och javisst jag jublar väl inte alltid över tillvaron. Men jag gillar när jag lär känna mig själv och min kropp lite mer. Hur dum den än är så vill jag veta så mycket som möjligt om den. Vi ska ju ändå leva ihop livet ut 😉.

Nästa blogginlägg ska bl a handla om mina småskaliga men rätt trevliga odlingar. Kanske inte något som får intresseklubbens pennor att ta slut, men något mer uppsluppet i alla fall 😊