Life is a rollercoaster, just gotta ride it.

Så sjunger Ronan Keating och då måste det väl bara vara sant. Så jag kliver in, sätter mig ner och spänner fast mig.

I helgen var det en rätt lugn åktur, ni vet den där rätt mysiga seight-seeing-turen med bara små gupp som är lugnet före stormen. Förvisso var vi på födelsedagsfirande och sedan en sväng på puben men det var sansat, kroppen funkade hyfsat och jag klarade t o m sista biten hem till fots i snöstorm utan att krascha.

I måndags började den där lite knackiga och ryckiga stigningen, man vet att den kommer att följas av något läskigt men inte riktigt när och man kan inte se det än över krönet. Det var dags för korpmatch i bowlingen, och inte vilken match som helst utan ett prestigemöte mot klubbkamraterna. Jag spelade resultatmässigt bra, över det mål jag hade när jag fortfarande var aktiv "på riktigt" även i seriesammanhang och oftast spelade flera gånger i veckan. Men jag fick kämpa mot min egen kropp och blev återigen påmind om att nåt seriematchtempo skulle jag i dagens läge inte klara av. Att kroppen skulle protestera dagen efter, eller möjligen vänta ytterligare en dag med det, var en medveten kalkyl. Exakt hur det tar sig uttryck vet jag däremot inte i förväg.

I tisdags kom så stupet. Fritt fall-delen. Och i detta fallet var den inte kill-i-magen-kul för fem öre, utan enbart läskig och hemsk. Ryggen var besvärlig hela dagen, jag kunde inte gå upprätt och t o m Simon reagerade och sa att jag verkade ha mer ont än vanligt. Men mitt behov av social samvaro var stort så jag beslöt att köra till bowlinghallen för att kolla på klubbens träning och snacka lite skit. Väl framme är det rena parkeringskaoset p g a en konsert som jag glömt av, idrottshallens parkering var helt full men även gatorna i området norr om densamma där vi får ställa oss ibland och övriga platser runtomkring. Då hade jag väl vänt hemmåt igen om jag varit normal, eftersom jag knappt ens fixade att gå mellan huset och brevlådan hemma, men det är jag ju inte. Utan jag parkerade halvvägs till Haparanda (kändes det som i mitt dåvarande tillstånd, i själva verket var det nog bara ca ½ km bort) och tänkte "jaja, går jag bara långsamt så funkar det väl".

Det gjorde det inte. Inte nog med att ryggen blev ännu värre efter bara typ 50 meter eller så utan halvvägs började jag plötsligt få knivskarp smärta i min ena fot i varje steg jag tog. Men, jag var som sagt halvvägs så att vända tillbaka tjänade inget till. Och maken svarade inte i telefon eftersom han strax skulle börja träningen och hade luren på ljudlöst. Så det var bara för mig att kämpa mig fram. Väl där brast allt och jag tömde hela kroppens vätskereserv på tårar. Jag grät av smärta, och det händer faktiskt inte ofta, men också av frustration. Det var inte min bästa och vackraste kväll i livet, så kan man säga. Helst av allt ville jag sätta mig i ett hörn med min snuttefilt (jaja, iPhonen då) och vägra vara med längre, som en trotsig 3-åring. Men till slut fick jag med hjälp och stöttning av andra skrapat ihop resterna av mig själv och kom hem.

Strax efter det stora stupet följer ofta ett mindre, ett som är lite lättare att hantera eftersom det i jämförelse med det stora känns nästan som en bagatell. Igår borde jag nog egentligen vilat för att undvika den där delen av berg- och dalbanan, men jag kände att jag verkligen behövde göra något för att känna att jag faktiskt ... ja, klarar något! Så jag tog på mig veckohandligen och genomförde den med stort stöd av min kompis kundvagnen. Efter hemkomst stupade jag, men detta stupet kändes mer OK. Det var nästan så kill-i-magen var tillbaka. Nästan.

Lite händelsefattiga raksträckor kläms också in så att vi ska kunna hämta andan lite. Där befinner jag mig idag. I stället för extremt ont på ett fåtal ställen har jag ganska ont på några och lite ont på många. Detta gör att jag ändå kunnat utföra en del sysslor, om än långsamt och med täta pauser då jag t ex inte kan stå någon längre stund. Bl a har jag för första gången gjort köttbullar i ugnen för att slippa stå och skaka stekpannan stup i kvarten. De blev inte vackra men förhoppningsvis goda. Uppskattas de av sonen ska jag försöka göra en större mängd nästa gång vi får tag på billig blandfärs och lägga i frysen, kanske kan han lära sig att föredra dem före de färdigköpta fisluktande exemplar han nu är storkonsument av. Jag har också idag kommit på mig själv med att muttra över småsaker, och lägger jag märke till sånt så mår jag inte alltför kasst själv.

Det lustiga med berg-och dalbanor är att hur läskiga de än var så står man där snart igen i kön, redo för en ny åktur.