EFIT lördag 28 februari.

Ja jag kan faktiskt göra EFIT på rätt dag också. Ibland....

Dagens första foto togs runt kl 9, barnet i huset var extremt morgonpiggt och väntade här på att frukostägget skulle koka klart.


Klockan 10 tog jag min frukost: en smoothie med banan- och chokladsmak.


En timme senare var jag i full action i badrummet, närmare bestämt med att städa. Välbehövligt.


Klockan 12 fick fåglarna i parken lite att äta i form av rågbullar och vetekakor.


Och sen nästa timme var det lekplatsen i samma park som fick besök av oss. Simon var i sitt esse..... Fler foton från våra äventyr i parken finns HÄR på Simons hemsida.


Klockan 14 hade vi handlat lite på Willys och var här på väg tillbaks till bilen.


Klockan 15 gjorde jag nada, njet, zip nothing..... så jag passar på att visa mina nya smycken. I synnerhet fotot på örhängena är aningens suddigt, att det ska vara så svårt att fotografera sig själv stilla! I alla fall, ett halsband och ett par örhängen (de små korsen) blev det ju härom dagen. Den som tror att jag ju redan har ett sånt halsband tror fel, jag har ett som är nästan likadant. Men bara nästan.



Klockan 16 satt jag och kollade lite bowlingresultat.


Och klockan 17 meddelade jag på facebook att jag minsann tänkte ta en eftermiddagslur.


Klockan 18 var luren över och jag började med middagen.


Klockan sju skulle middagen vara klar men se det smög sig. Så jag fick ta foto på tillbehören bara.


Timmen senare var vi färdigätna och Melodifestivalladdade.
Popcorns-koma?


Klockan 21 satt jag med benen på en pall och njöt av Johan Beckers uppenbarelse.


Men sen var det spelkvällsdags. Klockan 22 vann jag mot Peter i Ord-Yatzy...


.... och timmen därpå fick han megapisk i Skip-Bo.


Vid tolvslaget, efter 6 glas vin, blir det sån häringa kvalisort på fotna. Så jag slutar där...

Jag får väl erkänna min torra humor.

Denna spoofen på Crazy Frog är höjden av kulighet i min värld.


För er som inte är bevandrade i tramshumorträsket kan jag visa originalet, så kanske ni fattar och skrattar litegrann i alla fall.


Get it? Hahahaha..... Ehum.....

För övrigt EFITar jag idag. På aldeles rätt dag!

3 veckor efter operationen...

... är jag piggare och mindre rörelsehindrad ;-) Men i gengäld så vill jag ännu mer än tidigare klara mig själv. Så idag har jag tagit bilen till sta´n, det är maxgränsen för vad jag orkar köra än så länge, och sen sprungit (OK, gått då) fram och tillbaka till bilen mellan varje affärsbesök. Allt för att inte bära för tungt. Och sen var jag på Maxi och handlade, och bad med lagom lidande min en förbipasserande om hjälp att lyfta kassarna från kundvagnen in i bilen. Och så förvarnade jag Peter om min hemkomst så han kunde komma ut och hjälpa mig bära in. Man får inte vara dum, då kan man bli lärare, eller nåt.... Fast jag är grymt tacksam över att inte åka på en avstämning i självscanningskassan.

Och så, viktigast av allt, har jag bokat ny tid hos "min" tatuerare Björn. På onsdag ska han plåga mig under sisådär en timmes tid. Det får han så gärna så.....

Nästan lika viktigt är att jag äntligen köpt ett nytt kors. Eller tre egentligen, både halsband och örhängen blev det. Bild kommer när jag orkar. Och minns...

Dagens snackis...

... är såklart att kronprinsessan Victoria och Daniels förlovning. Det var väl på tiden kan man säga. Jag undrar vad det är som gjort att det dröjt tills nu, det snackas ju så mycket om att de inte FÅTT förlova och gifta sig förrän nu för kungen. Men det vet man ju såklart inte. Kanske de själva inte känns sig redo förrän nu? Det är ju faktiskt också en möjlighet.... De är väl människor de med? Om än med väldigt speciella roller.
Min starkaste reaktion när jag ser nedanstående från hovet är att Daniel nog lär klå sin svärfar, och sin svärmor, som talare anytime..... Behaglig röst och stabilt "framförande".


Och som ett brev på posten så försöker vissa uppmärkamhetsnarkomaner febrilt, precis som väntat, få händelsen till att vinklas mot dem själva. Tar varje chans att använda nyheten till att få egen uppmärksamhet med hjälp av historier med varierande sanningshalt. Åh vad jag är glad att jag är jag, och inte nån annan...

Här ute i Svensson-världen så har jag lekt vanlig människa under ett dygns tid. I går eftermiddag var jag på utbildning om Hot & Våld, från Civilförsvaret, fått tips om hur jag ska agera i eventuella hotfulla och våldsamma situationer och information om hur lagen om nödvärn ser ut bl a. Och i förmiddags var jag och handlade aldeles själv. Ta bilen bort till närmsta affär funkar, nu snart 3 veckor efter operationen, och att försiktigt köra lätt lastad kundvagn funkar. Sen tar det en evighet att få med mig varorna eftersom jag inte får lyfta så mycket åt gången, jag fick ta 1-2 saker i taget mellan vagn och bil och sen bil och hus, men tid har jag liksom gott om.

Jag kan f.ö meddela att jag INTE rekommenderar er att få en svampinfektion runt ett stort operationssår. Det är INGEN höjdare.

Annan typ av gnäll...

.. kommer nu:

Jag hatar när folk missbrukar diagnoser och andra medicinska termer. Som t ex säger att de är deprimerade när de "bara" är lite nedstämda sådär som de flesta människor normalt är nån gång. Eller som säger sig vara matmissbrukare när de i själva verket har den högst normala läggningen att saker och ting emellanåt åker ner i magen fast man vet att de är onyttiga, helt enkelt för att det är gott! Eller som ö h t säger sig ha en ätstörning när det egentligen "bara" handlar om att man tycker det är tråkigt och jobbigt att banta. Och de som menar att de är utbrända när de i själva verket "bara" är i behov av en god natts sömn, sen är de på banan igen. Ja jag kan fortsätta, om jag vill, men det vill jag inte. Ni hajjar nog poängen.

Många sjukdomar och medicinska problem är svåra att få folk i allmänhet att acceptera, de är för abstrakta skulle jag tro. Men det blir knappast bättre av att orden och diagnoserna missbrukas. Ju fler som t ex kallar sig matmissbrukare när det i själva verket "bara" handlar om att de inte kan sluta äta chipsen de köpt på lördagen förrän påsen är slut, desto svårare är det att få folk i allmänhet att förstå att matmissbruk är nåt mycket större och mycket mer invecklat och inte alls är en omskrivning och en ursäkt för att man helt enkelt är lat eller har dålig karaktär.

Då har det gått en vecka till.

Och jag är minst lika gnällig. Minst. Metallklamrarna är borttagna sedan i måndags och det är nu bara tejpat för extra stabilitet liksom, och jag har så smått sett hur det ser ut där nere. Usch, det har blivit svampigt och "räligt". Själva såret som sådant ser fint ut säger sköterskan, det är runtom som det blivit guckigt. Ööööööörk!! Imorgon bitti ska jag till Vårdcentralen igen för att lägga om och få det tvättat på nytt. Så länge nån annan gör det åt mig är jag glad....

Och jag hatar att känna mig osjälvständig, att inte kunna klara mig själv. Det går framåt förvisso, denna veckan har jag både hämtat och lämnat Simon på förskolan t ex. Vi har ju så nära att vi lätt kan gå. Som tur är, för köra bil kan jag inte. Och jag har lagat middag ett par gånger, lite extra omständigt eftersom jag inte får lyfta så mycket. Men jag kan inte handla själv, jag kan inte flytta min laptop själv (säg inget, men nån gång har jag fuskat och lyft upp den i sängen), jag kan inte ta upp Simon i famnen och gosa som jag vill, inte köra bil, inte klättra upp och ta bort batteriet ur den brandvarnare som beslöt sig för att börja pipa var trettionde sekund, inte hämta ut mitt paket på posten... ja ni hajjar. Sånt som jag till vardags tar för givet klarar jag inte nu. Eller så _får_ jag inte för läkningens skull.

Men, det blir bättre... (har jag sagt det förr?). Och på måndag ska jag gå en civilförsvarsutbildning och känna mig som normalt folk som omväxling.

Nä såhär trist kan vi ju inte ha det, jag måste kontra med nåt bra också.......

T ex så gick ju den bästa låten till final i förra veckans Melodifestivaldeltävling. Nej jag syftar inte på Måns Hope & Glory. Jag syftar såklart på 1000 Miles med H.E.A.T. Jo, jag är ju en rocker, men jag gillar inte alla rocklåtar för det. Men denna, denna är bra! Jag har hört den 2 gånger och den är redan fast i skallen på mig. Hejja hejja!

Och om 2 veckor ger sig jag och Peter ut på en liten tripp i Sverige där vi ska hälsa på gode vännen T, äntligen.... vi ska träffa "Grodan" som jag inte träffat sedan dagen efter vi fick barnbesked, år 2004, då på neutral mark i Göteborg..... och vi ska bo hos och få umgås med Laila och hennes goa familj. Väl värt att stå ut över 7 timmar enkel väg i bilen för!

För ganska exakt en vecka sedan..

.... hade jag nyss befriats från min livmoder och lappats ihop med stygn, tejp och klamrar... Jag undrar hur jag ser ut där inne egentligen. På ett sätt skulle jag vilja veta, på ett annat... inte alls...

Men nåt jag skulle vilja veta är hur normalt jag mår så att säga. I informationen jag fick stod en del om hur man förväntas må och vid vilka symtom man ska ta kontakt med sjukhuset. T ex vid ihållande smärta. Jomen ihållande hur länge då? Hur länge är det normalt att ha ont? Är det liksom okej så länge smärtorna har minskat och inte blir värre, eller är det meningen att man i princip ska sluta ha ont typ nu? Eller nästa vecka? Man ska kontakta sjukhuset om man får feber över 38 grader. Men om man ligger på 37,9 då? Är det nån avgörande skillnad på den tiondelen? Och hur ska man veta om svullenheten är inom gränsen för det normala?

På måndag ska jag i alla fall till distriktssköterskan för att ta bort de där klamrarna. Klamrar som jag p g a förbandet inte ens kan se själv så jag vet inte hur många de är.

Jag har varit lite deppig några dagar. Jag kan inte sätta fingret på varför. Jag har inte outhärdligt ont. Jag är förvisso ensam hemma större delen av dagen men har folk att nå ett telefonsamtal bort och några av dem kan vara här på 5 minuter. Jag har ingen som helst ånger kring själva valet att genomgå operationen, att aldrig mer kunna bli gravid känns inte alls jobbigt. Och jag kan ju fixa nåt lätt att äta, jag kan duscha, jag kan promenera lätt (fast nu är det riskabelt väglag så jag ger mig inte ut ensam), jag har sällskap av TV och video/DVD och Internet och telefonen. Men jag är ändå deppig. Den känslan får allt ta och ge med sig snart..

Gulliga vänner har jag!

Gulliga vänner som ger mig massor av goa kommentarer, trevliga telefonsamtal, uppmuntrande mail och massor av sånt. Och så har jag fått Dagens Ros av lailaloppan, bara en sån sak!

Jag måste också skriva hur full av beundran och tacksamhet jag är över all engagerad personal i vården. Nog finns det fel människor på fel plats även där, men varenda kotte jag träffade under mina dagar på sjukhuset är guld värda. Inte en suck, inte ett stön. Fulla med kunskaper om symtom och mediciner och grejer. Ett vänligt leende, ett uppmuntrande ord. Varje patient behandlades som den individ de är och inte bara ett nummer i en journal.

Uppdatering på kvällskvisten. Och så får man blomleverans från goa MaryT också. Ååååhhh...

Ajm håååååm agejn!

Tidigt ikväll kom jag hem från sjukhuset. En livmoder fattigare, i gengäld lite ömhet, lite smärta och en massa tejpbitar och grejer rikare ;-)

Hade nån sagt till mig i morse när jag väcktes att jag skulle vara hemma och hyfsat OK ikväll hade jag inte trott på det. Då hade jag ganska litet hopp om att ö h t nånsinn komma hem, allvarligt talat. Men jag kan ta det från början.

Jag rullades ner till operation i rätt tid i torsdags morse, vid sjusnåret. Isättandet av ryggbedövning och narkos och den grejen gick finfint, själva operationen likaså och när jag vaknade på IVA mådde jag hyfsat. Men hade ont, så jag fick påfyllning i epiduralen. Och den påfyllningen var minsann inte att leka med, för mitt vänsterben vägrade sedan vakna som planerat. Varje person som kikade till mig försökte muntra upp mig, snart var jag nog på salen och snart uppe och gick, men till slut var de tvugna att inse att jag allt fick stanna på IVA över natten. De minskade på bedövningsmedlet men vänsterbenet vägrade vakna. Inte förrän de kopplade bort den helt på fredagsmorgonen började benet återvända. Vilken lycka när jag kunde lyfta på det första gången!!

För att få tillräckligt med smärtlingdring under gårdagen fick de istället ge mig medel med morfin i vilket de från början inte velat p g a min ökade benägenhet att må illa. Men nu fick de ta det ändå. Första gången gick det finfint, andra gången mådde jag apa efteråt... gårdagskvällen var ett töcken mer eller mindre. Jag var uppe och stod på benen kanske 15 sekunder efter mycket möda, men det var allt...

I morse var de så inne kl 6 och proppade igen min kateter, när jag sedan var kissnödig skulle jag upp och gå på toa och katetern plockas bort. Men jag trodde aldrig det skulle ske, och jag kände mig hoptryckt och hade svårt att fylla lungorna. Jag var rätt deppig....

Men till slut var det toadags, jag fick hjälp upp, katetern togs bort och jag gjorde vad jag skulle. Aaaaaaaaaah. Tänk vad lycklig mna kan vara över att kunna kissa ;-) Efter tvätt och klädbyte gick jag själv tillbaka till sängen, som en ny människa. Ja, det kände så. En helt ny person. Som min trevliga rumskompis sa: från vårdkolli till nästan normal på 10 minuter *S*

Efter att ha varit uppe och gått en del och ätit och klarat av toabestyr och tvätt och så... så fick jag åka hem! Jag hade väntat mig i alla fall ett dygn till eftersom vänsterbenstrubblet förskjutit hela processen ett dygn framåt. Men det var fritt fram. Yey!!!! Så med ett lager Panodil och Diklofenak, det ska jag klara mig på nu, har jag nu varit hemma i några timmar. Jag saknar den höj- och sänkbara sjukhussängen ;) men inte resten. It´s good to be home!

Och.... bli inte förvånade om jag skriker ut mitt jubel här sen första gången gjort nummer två på toaletten :-D Jag ser fram emot det....

Tålamod är en dygd.

Mitt har testats idag. Väntan, väntan, väntan....

Idag var det dags för provtagning och inskrivning inför operationen. "Det kan ta större delen av dagen" stod det i informationen. Jotack, men större delen var väntan.

Efter mycket om och men hittade jag till Gynmottagningen på Kvinnokliniken, den mottagning som stod på kallelsen. Men se jag skulle inte alls dit ö h t, varken idag eller imorgon. Nåja, det var inga långa avstånd så jag gick till laboratoriet för provtagning. Väntan nr ett ägde rum innan jag kallades in och blev stucken, under tiden jag väntade hann jag avverka 1½ skvallertidning. Därefter upp till avdelning 3.

På avdelning 3 berättade jag att jag kommit och fick då påbörja väntan nr två. Efter en stund, och ytterligare ½ skvallertidning, blev jag inkallad till sekreteraren på avdelningen och fick fixat med en del papper och så. Sen ut i dagrummet igen för... ja just det...

... väntan nr 3 under vilken jag han läsa 3 kapitel i DaVinci-koden och slökolla lite på TV innan det var dags att träffa en läkare. Hon kollade blodtryck och lyssnade på hjärta och lungor, gick igenom ungefär samma uppgifter som sekreteraren gjort och gjorde sedan en undersökning som gav exakt samma svar som jag fick från gyn för en månad sedan. Efter en snabb koll att beslutet att operera bort livmodern var ordentligt genomtänkt släpptes jag iväg till väntan nr 4.

Väntan nr 4 var 2½ timme lång. Vad gör man 2½ h i Ystad? Jo man sticker till ÖB och Rusta och köper inneskor resp. kaffebryggare. Man tankar bilen. Och man konstaterar att Åhlens ser likadant ut överallt.

Efter 2½ h var då väntan nr 4 slut och jag går åter till avdelning 3 för att hämta min journal och gå med den ner till pre-op för att träffa narkossjuksköterska och narkosläkare. I deras väntrum sker då väntan nr 5 som dock var ganska kort.

Upp igen till avdelning 3. Lämnar tillbaka journalen. Dags för väntan nr 6 under vilken jag ägnade mig åt 3 ytterligare kapitel i boken samt lite småprat med en kvinna som jag stött på under varje steg av mitt äventyr. Till slut får jag träffa en sköterska, får besked om operationstid och vad som händer före och efter operationen.... och får tvättsvampar och lavemang och sånt kul med mig hem.

Därefter är dagens äventyr slut.

Kl 06.59 imorgon har jag fått som operationstid. Pappa, och kanske mamma, hämtar mig här hemma kl 5.20. Mitt i natten ju.... fast mig gör det inget, jag lär inte sova ändå.

Jag är utmanad.

Av Dammråttan. Som f.ö är lika dålig som jag på att komma ihåg EFIT.

Det är mycket möjligt att jag gjort denna förr, men saker och ting förändras ju.

4 av mina favoritprogram på tv:
CSI, alla varianter
Criminal Minds
Miami Ink
L.A Ink

4 saker som jag gjorde igår:
Spelade sista bowlingmatchen på flera månader
EFITade
Slog stortån i dörrkarmen, AJ!!
Vann över godissuget.

4 saker som jag längtar till:
Tills operationen och återhämtningen är över
Tills jag ska göra nästa tauering
Tills jag nått målvikt
Tills vi kan träffa T.

4 Favorit restauranger:
Jag får säga som Dammråttan: Fyra? Jag går ju aldrig på restaurang! Men, jag försöker:
Indian Flavour i Malmö
Mongolian Barbecue
Jag kan inte mer...
Jo! Maten jag serverades på Cabaret Lorensberg i Göteborg förrförra året var kanon! Bästa veganmaten jag serverats ute nånsinn...

4 Saker på min önskelista:
God hälsa åt J och hennes bebis i magen
Att en god fé eller nån annan skänker mig typ hundra tusen spänn
Trådlös sammankoppling av våra datorer, skrivare o s v.
Höj- och sänkbar säng

4 personer som jag utmanar:
De som känner sig träffade.