Medans ni väl deltar i kungens privata digitala födelsedagsfirande ...

... så ligger jag i sängen och umgås med min dator. Olika falla ödets lott.

www.skojig.com

Som jag tror att jag nämnde för några inlägg sedan, jag är inte helt säker och orkar faktiskt inte läsa bakåt för att kolla 😉, så är kognitiv ansträngning det som orsakar flest fall av PEM (Post-Exertional Malaise, ansträngningsutlöst försämring) hos mig numera. Jag skulle tro att det åtminstone delvis beror på att det är mycket svårare att anpassa de sakerna, de aktiviteterna, än de fysiska. En promenad t ex kan jag anpassa hastighet/intensitet på, jag kan anpassa underlag och delvis om jag går i skugga eller sol, hålla koll på pulsen, välja tidpunkt utifrån måendet just då o s v. Men med sociala sammanhang, möten/samtal och liknande är det ofta liksom allt eller inget som gäller, och det är där och då allt händer vare sig jag vill eller ej och jag måste anpassa mig efter andra. Om ni förstår vad jag svamlar om ...

Nu hade jag först ett långt telefonsamtal med FK förra veckan (inte rörande min sjukdom utan annat) varpå bl a muskelsvagheten, suset i huvudet och hjärntröttheten markant ökade och sen denna veckan ett möte ang. sonen som var väldigt viktigt för hans framtid ... då slog det på ännu mer och kompletterades av feberkänningar och annat typiskt PEMigt. Man kan säga att sängen och jag har återupptagit vår extra nära relation för ett tag, och såklart har styrketräningsförsöket fått pausa lite. Återstår att se när jag kan återuppta det igen ... Men det känns ändå skönt att jag är tämligen övertygad om att det inte är den fysiska aktiviteten med promenader av varierande omfattning och de ytterst lätta styrkeövningarna som är boven i dramat utan alltså de kognitiva utmaningarna. Det ger fortsatt hopp för framtiden.

Ja idag är det alltså Valborgsmässoafton, en dag som för många ser ganska annorlunda ut än den brukar. Så även här, att vi varken agerar eller har gäster, inte kollar på nån brasa och inte ens grillar tillhör knappast vanligheterna siste april. Men med tanke på min dagsform satt det rätt fint ändå!

Min 30 april har i stället bl a bestått av detta:

En halv dags försök att ö h t komma ur sängen, och ja ... bilden visade oerhört väl mina känslor för tillvaron.

Rudolf-strumpor när jag till slut lyckades kliva upp och klä på mig.
Jomen det är ju ändå samma väder nu som i julas så ...

Ytterligare försök att samla ork att ge mig iväg på ett litet välbehövligt ärende.

Bläddrande bland foton från tidigare års Valborgs-firande. Bl a dessa från 5 resp. 8 år sedan.

Införskaffande av knäskydd till även det bättre av de två dåliga knäna.

Riktigt torr historia i väntan på att regnet ska avta.



Och när regnet avtagit: en duett i väntan på att orken att resa sig upp ska återkomma.

 Ytterligare dålig vits när sängen hemma åter intagits ca 3½ h efter att jag kört hemifrån. Ja så lång tid kan det ta att utföra ett ynka ärende.

 Provning av ny tröja.

Middag från Burger King som maken köpte med sig hem.

Liggande i sängen och titta ut på en kväll som ser ut att kunna bli rätt fin ändå ...

Ja ni ser, man kan göra en hel del utan egentligen göra nåt 😊.

Alla är bra på något sägs det.

En del är bra på att använda filter på sina foton, en del är bra på floder i Europa, en del är bra på att måla, en del är bra på att skapa drama av ingenting, en del är bra på att beräkna höga mattetal i huvudet, en del är bra på att få andra att skratta o s v. Jag verkar ha funnit min grej ...

Nu blir det lite intimt men så får det bli. Min kropp har under en längre tid haft lite saker för sig som om det vill sig illa kan vara tecken på allvarlig sjukdom. Till slut tog jag mig i kragen (fast fick tummen ur r*ven är ett mer passande uttryck i sammanhanget) och berättade om detta för farbror doktorn. Han skickade mig skyndsamt till en annan farbror doktor för undersökning, och inför denna undersökning krävdes att ... tja att vissa delar av matsmältningssystemet var välstädade. Nu har jag kunnat läsa anteckningen från undersökningen, och jag fick allra högsta betyg i rengöring! Guldstjärna och hela köret! Eller OK, det stod inte riktigt så ... men jag valde att tolka det så. Min grej är tydligen tarmrengöring! Undrar om jag kan bygga en karriär på det?

Och nej, det fanns inga tecken på den allvarliga sjukdom som kunde befaras. Så var det också sagt 👍.

På tal om sjukdom ... Rådande tider av social distansering har bidragit till att jag spenderar ännu mer tid än annars på bl a sociala medier. Och ett stooooort irritationsmoment är att typ alla med någon form av hälsoproblem verkar vilja tillhöra riskgrupp gällande covid-19. De hittar på egna betydelser av begreppet riskgrupp likväl som egna slutsatser av sitt befintliga tillstånd i försök att få det att passa in där. Varför inte i stället vara glad över att det inte finns något som tyder på att ens tillstånd gör risken extra stor att bli allvarligt sjuk eller avlida ifall man drabbas av covid-19? Det betyder ju inte att man ska sluta följa rekommendationerna som finns för det och skydda både sig själv och andra. Många är dessutom redan sjukskrivna och har inga andra hinder för att bete sig som om de vore i riskgrupp även om de inte är det. Så varför är det så viktigt att försöka vrida allt till att man tillhör riskgrupperna?

Något annat som stör mig även annars men extra mycket nu är den tävling som pågår här och där om vem som är sjukast och har flest diagnoser. Det rabblas upp allt möjligt inkl. det som egentligen är symtom på de andra tillstånden snarare än separata sjukdomar och inkl. sånt som typ varannan människa har lite sådär till vardags. Men OK, på frågan "Någon här som har flera diagnoser och sjukdomar" skulle jag kunna svara såhär:
ME
Fibromyalgi
Pollenallergi
Läkemedelsallergi
Unguis icarnatus
Whiplashskada
Somasteni
Muskelsvaghet
Dermatografi
Överrörlighet
Gallgångsspasmer
Aftös stomatit
Myopi
och en del till ...

Men, en del av det hänger liksom ihop med de två översta diagnoserna (whiplashskadan utlöste fibromyalgin och muskelsvagheten är en del av MEn o s v) och ytterligare en del är vanliga krämpor och tillstånd som en himla massa folk har. Myopi står t ex för närsynthet helt enkelt, somasteni innebär kroppslig kraftlöshet som även det är en del av MEn, aftös stomatit är inget konstigare än blåsor i munnen (afte) och ungius icarnatus ... det är nageltrång det 😉. Diagnoskod I.60.0. Kanske något att lägga på minnet om du vill att det ska vara lite extra synd om dig ... Om det är något jag lärt mig i diverse sjukdomsgrupper på facebook så är det: man kan aldrig ha för många diagnoser!

(Ja jag vet att nageltrång i sin svårare form kan vara jäkligt besvärligt och kräva operation, bäst att tillägga).

Alltså man skulle ju kunna tänka sig ...

... att nu i Corona-tider så borde jag ha massor av tid att blogga. Jag menar nu när i princip all idrott går på sparlåga och det sociala umgänget är minimalt. Och visst, tiden finns definitivt men två andra viktiga saker har saknats: orken och inspirationen. För även om min blogg knappast aspirerar på att få nåt pris eller så vill jag inte bara pladdra på om vad som helst bara för att.

Men nu har jag faktiskt något att berätta: jag har börjat styrketräna igen! Det ni!

Nej alltså få nu inte för er att jag går på gym eller tränar med stänger, hantlar och maskiner. Inte heller att jag kämpar mig helt röd i ansiktet i trekvart till en timme åt gången som förr i tiden. Nej här handlar det om styrkeövningar i ME-style, framför allt i syfte att försöka stärka musklerna runt mina instabila knän så att jag förhoppningsvis kan gå för egen maskin även i framtiden men resten av kroppen kan väl ändå få lite med.



Planen är att börja ytterst försiktigt och vänta ett bra tag innan jag utökar. Att jag fått mer ont av fibromyalgin nu i början är fullständigt förväntat men det vänder förhoppningsvis efter några månader eller så. Den stora faran är just MEn eftersom att överskrida kroppens (lågt satta) gräns kan leda till långvarig och i värsta fall permanent försämring. Och jag har den senaste långa perioden med sängliggande ca 22 h/dygn i färskt minne ... Men nu när jag till slut rest mig ur den känner jag att om jag ändå inte kan gå framöver så är det typ skit samma. Så, jag ger det ett försök.

I skrivande stund är jag ungefär halvvägs in i det jag kallar för fas 1. Den innebär, utöver promenader i den mån dagsformen tillåter, 7-8 enkla övningar med ingen vikt alls eller bara lätt gummiband som motstånd för ben + rumpa och motsvarande för överkropp inkl. mage. Passen tar ca 20 minuter att genomföra, jag gör samma övningar varje gång och samma antal repetitioner för att kunna jämföra/utvärdera. Jag ska varken lägga till övningar, öka antalet repetitioner eller höja motstånd/vikt förrän efter minst en månad. Oavsett hur bra det skulle kännas. Baby steps!

Utöver detta, som jag ofta väljer att se som rehabilitering snarare än träning då det senare ordet får mig att jämföra lite för mycket med hur det var förr, är det inte mycket vettigt jag får gjort utöver att försöka ge sonen den omvårdnad och det stöd han behöver. De saker jag väl gör får oftast uppenbara konsekvenser. Igår gjorde jag t ex något så ovanligt som att köra en maskin tvätt och ta hand om det efteråt och min kropp verkligen hatar mig för det idag. Nästan lika mycket som den hatade mig när jag för några veckor sedan petade ner årets första blommor/plantor i krukor på altanen.

Sedan senast har jag också gett Sixten sin första omgång för i år. Ja Sixten von Elcykel alltså. En runda på drygt 40 minuter tog vi, och motorn fick jobba på lägsta effekt första halvan och på medeleffekt samt stundtals t o m högsta under andra halvan ty jag var dum nog att börja i medvind. Så himla orutinerat ...

Men det i särklass jobbigaste jag gjort de senaste veckorna är ändå något som inte handlar om fysisk ansträngning utan kognitiv och mental: telefonsamtalet med Försäkringskassan ang. omvårdnadsbidraget. Telefonsamtal är jobbiga ö h t, oavsett vad det gäller, och jag tror det är mycket för att jag inte kan addera sådant som minspel och kroppsspråk när jag ska ta in det som sägs så som samtal öga mot öga gör, plus att det heller inte ger mig utrymme för betänketid så att det jag i gengäld svarar eller vill förmedla blir rätt så som är fallet vid bl a mailkonversation. Nu var det dessutom ett långt samtal, men jag valde att inte avbryta och ta resten en annan gång för det kändes inte det minsta lockande att utsätta mig för ansträngningen _flera_ gånget i stället. Sen är det ju inte så trevligt för någon förälder ö h t att fokusera så på allt ens barn har svårt med, alla problem, alla hinder ... men det är ju vad man måste i det sammanhanget. Efter samtalet var jag i princip utslagen i 1½ dygn, och extra trög i skallen i ytterligare flera dagar. Även muskelsvagheten blev mer påtaglig och är det fortfarande 5 dagar efteråt. Men, sådär är det nu för tiden ...

Hmm, jag kanske skulle försatt bloggen i karantän ändå för det här blev ju mycket deppigare än jag tänkt mig. Sorry. Jag är egentligen inte särskilt deppig, tvärtom känner jag mig rätt stark inombords om än svag utanpå typ. Utan ett positivt grundtänk och utan förhoppningar inför framtiden hade jag varken haft motivation eller ork att ta tag i den träning ... eller jag menar rehabilitering 😏 som jag nu provar en ny strategi för. Förhoppningen är alltså att motverka, eller åtminstone så mycket som möjligt skjuta fram, ytterligare försämring av förmågan att gå.

Jag avslutar med en låt som förvisso får mina ögon att tåras men som ger en så go' positiv känsla.

Jag förstår att ni undrar.

Är hon i karantän?
Har hon slut på skithuspapper?
Har sonens hemmastudier helt tagit knäcken på henne? Eller honom ...
Är kylskåpet full av hamstrad jäst som nu passerat bäst före-datum?
Är händerna helt raspiga och torra av allt spritande?
Och är vinförrådet helt tomt nu när Tysklandsresorna är out of the question?

Jag kan svara såhär:
Nej. Bara mer socialt distanserad än vanligt.
Långt ifrån.
Nej. Bara halvt.
Icke.
Inte ett dugg.
Bara nästan.

Ingen av oss i familjen har hittills uppvisat några symtom med corona-vibbar, det enda jag för en kort stund var tveksam på visade sig ganska snart handla om allergi. Sonen går ju dock på gymnasiet och förväntas därmed plugga hemifrån sedan några veckor tillbaka, och då han går individuellt program med nerbantad skoldag så är det något flummigt. Men pedagogmorsan har gjort sitt bästa för att grabben ska ägna hyfsat med tid åt de skolämnen det är fokus på för närvarande och har bl a snickrat ihop egna mattetal till honom. Och de flesta dagar har det faktiskt gått rätt bra ... Men nu är det påsklov för grabben. Och för pedagogmorsan 😀. Maken har hittills jobbat som vanligt, och vi får vara glada så länge det kan fortgå. En del av jobbet skulle kunna göras hemifrån men inte merparten så skulle arbetsplatsen behöva stänga ner så blir det kännbart på flera sätt.

Handsprit har vi ingen. Eller jo en halv mini-flaska av nån gel-variant som jag köpt för länge sedan och nån spray som kan användas både på ytor och händer. Skulle någon av oss bli sjuk kan de komma till användning, annars är det tvål och vatten och de allmänna uppmaningarna om hygienen som gäller. Någon hamstring hade inte varit aktuell ens om vi kunnat, d v s hunnit innan allt tog slut. Hamstrat toapapper har vi inte heller gjort, däremot handlade vi båda två ovetandes om varandra hem samtidigt 😁 så vi har varit ganska rika ändå. Nu verkar för övrigt den ruschen ha lagt sig och hyllorna gapar inte lika tomma. Alltid något. Förr eller senare lär vi ju behöva köpa nytt.

Och från handsprit till ... vin. Och faktiskt är det nästan tomt på den fronten. Tanken var en tur över havet efter påsk för att fylla på igen inför mitt 45-årsfirande och inför sommaren, men så blir det ju inte. Men, Systembolaget finns ju 😏. Ett av de få ställen som går bra just nu skulle jag tro.

På tal om påsklov ... Det där med påsken är som många säkert vet inte riktigt min grej, fastän det borde det. Jag menar, för oss kristna är ju påsken högst essentiell. Men jag har liksom aldrig fått till nåt riktigt förhållningssätt till högtiden, och inga direkta traditioner heller utöver sonens äggletande/jakt.

Vad gäller pynt och så, ni vet det där som har absolut inget med Jesu död och uppståndelse att göra utan har annan bakgrund, så har jag heller aldrig lagt ner nåt mycket på det. Men i år slår jag nog personligt rekord. Jag har haft stort behov av att distrahera mig och avleda tankar från jobbiga grejer vilket resulterat i en hel del påskigt både ute och inne. Fotobevis kommer, kanske imorgon. Kanske.

Ibland ska man bara låta lådan vara stängd.

Viasat Film Classic har nu ett tag visat Bond-film på Bond-film på Bond-film, vilket lett till att jag påmints om hur riktigt dåliga sådana filmer det finns! Det hade jag till stora delar förträngt och levt med nån uppfattning att Bond är rätt bra sådär över lag med kanske nån liten svacka här och där bara. Den uppfattningen har nu fått sig en rejäl törn. Jag skulle aldrig ha börjat titta känner jag nu. 

Idag såg jag en bit av en av filmerna med Pierce Brosnan i rollen som 007, och nu kan jag inte sluta tänka på hur det varit om nån av de andra Bond-herrarna spelat hans roll i Mamma Mia-filmerna 😂.

Hur är det annars med mig i dessa corona-tider då? Tja, det är väl rätt stukat och knackigt men inte p g a nåt virus utan det är det gamla vanliga som spökar. Virusläget är jag ganska o-stressad och sansad över, jag skulle vilja säga att jag tar det på allvar utan att bli hysterisk och överdriven, med inslag av dels irritation över folks ologiska beteende (inkl. deras inköp) och dels fascination över alla experter som plötsligt kryper fram ur sina hålor. Jag hade inte en aning om att halva landets befolkning var högt utbildade inom mikrobiologi! Men där ser man.

Om meme-skapare är ett jobb så måste i alla fall den branschen vara oerhört lukrativ för närvarande.

På tal om corona-hamstring ... Vi var bjudna på en väns 50-årsfest igår, men när det var dags att lämna besked om det så kände jag mig tvungen att säga nej med tanke på mitt mående de senaste månaderna. I stället hamnade vi på ett betydligt mindre och mer närliggande födelsedagsfirande av en annan vän, en som jag känt i sisådär 30 år och haft mycket kontakt med stora delar av hans familj. Det blev en hel del snack om våra eskapader i yngre dagar, och om personer som har passerat både in och ut ur våra liv. Man kan säga att det funnits några udda fåglar i vår närhet ... minst sagt. Det skulle förvisso inte förvåna om en del av dem å sin sida sitter och blir nostalgiska ibland och pratar om oss på ungefär samma sätt 😲. 

Nu undrar ni var kopplingen till corona-hamstringen blev av? Jo på kalasandet igår åts det köttfärssås med spagetti, d v s med två huvudingredienser som stått högt på hamstrarnas inköpslista! Ja tänk så jag kan knyta ihop det 😊.

Corona-mardröm.

Nej jag har inte haft en mardröm om mexikansk ljus lager med inslag av citrus och örter. Däremot i går natt en mardröm med inslag av ett högaktuellt virus.

Jo det var såhär att det hölls någon form av internationellt stormöte om det däringa viruset. En massa hemskt viktiga människor satt vid ett stort rektangulärt bord och pratade om hur många som smittats resp. dött, vilka regler de olika länderna har o s v. Av någon anledning var även jag där, iklädd vita caprijeans och svart sport-top. Jag deltog inte i mötet utan stod lite vid sidan av och tittade på. Då visade det sig att TV sände direkt, och kameran var riktad rakt mot den person jag stod bakom. Med andra ord befann jag mig i världsomfattande livesändning med alla magarna fritt hängande 😱. Där kan vi snacka om mardröm!

Efter att ha exponerat mig mer än jag borde en god stund lyckades jag hitta en dörröppning att slinka in genom. Och som av en händelse klev jag då in i hemmet hos några vänner som vi inte träffat på ett tag, så det blev ett kramkalas av stora mått. De var också schyssta nog att låna mig en tröja 😀. DEN delen av drömmen var inte så mardrömslik nej.

Tillsammans med ett gäng okända människor och hundar blev jag till slut hänvisad en plats i en vit skåpbil, ni vet en såndär som alla "fula gubbar" och allmänna skummisar i diverse kriminalserier har, på väg mot okänd destination. Karantän kanske?

Man ska inte tro på allt man läser på Internet.

Men vissa saker ser jag ingen anledning att betvivla och ifrågasätta. Som t ex att varje år skadas ca 40.000 amerikaner av toaletter. Det låter fullständigt rimligt, inte sant? Tyvärr så fick jag inte mer specifik info än så, så jag är fortfarande ovetandes om HUR de skadas av de där toaletterna vilket såklart får min fantasi att skena på ett sätt som inte känns helt normalt. Även nattetid kan jag klura på olika scenarios där människor fastnar med ändan i skithussitsen,  tappar tronen på tårna när de ska installera den, tappar mobiltelefonen i dasset och halkar så de slår huvudet när de ska rädda nallen från att drunkna o s v. Ju mer jag tänker på det desto mer i underkant känns antalet 40.000.

På tal om nallar ... Jag har även läst om något som heter Phantom Vibration Syndrome. Det innebär att man upplever att ens mobiltelefon vibrerar fast den inte gör det. Runt hälften av alla mobiltelefonanvändare påstås ha upplevt syndromet och vanligast är att man gör det med en intervall av ungefär 2 veckor. Här känns kanske antalet tvärtom i överkant, men fenomenet som sådant låter som en fullt rimlig del av vårt moderna samhälle. Det finns t o m rekommendationer för behandling av syndromet, bl a att man ska bära lösare kläder så att telefonen inte ligger mot huden samt att byta ringsignal då och då och stänga av vibrationerna så mycket man bara kan för att inte dessa specifika ljud ska få en känslomässig laddning. Man rekommenderas även att ha en kompis eller annan som förstår situationen som "buddy" eller sponsor för att kunna underlätta vid den abstinens som kan uppstå. Jajemen.

Jag hoppas att ni alla slipper bli en del av ovanstående statistik.

Att komma ihåg att ta fotona...

... på rätt dag är numera det mindre problemet i sammanhanget. Att både minnas och orka lägga upp allt här på bloggen är värre med. Men här kommer i alla fall EFIT lördag 29 februari. Ett Foto I Timmen alltså.

Min dag började med en dubbel photo-
bombning i Pokemonvärlden.

Därefter kikade jag om det hänt nåt viktigt
och/eller vettigt i världen.

Alltså när t o m superstretchiga jeansen blivit
svåra att knäppa är det hög tid att skärpa till kosten.

Smoothie till lunch.

Dags att vila. Igen.

Men ytterligare en timme senare kom jag iväg.
Såhär ser en del av Sally ut invärtes!

Tredje gången gillt! Till slut kom jag ihåg att lösa in
pantkvittot!

Väl hemma igen skrev jag i sonens middags-tavla.
Viktiga grejer.

Dags att börja med middagen.

Varma mackor = grymt underskattat!

Sen blev det mycket TV. Först Obsessive
Compulsive Cleaners.

Därefter Dr Pimple Popper.

Och sen mellanakten av Andra Chansen. 

Lite slösurfande därefter, med en extra svullen hand.

Ostbricka för 1. Typ.

Och så blev det godnatt!!

Forgive me Blog for I have sinned.

Jag har brustit i mitt ansvar att ge dig uppmärksamhet, fylla dig med mening(ar) och tillgodose dina behov. Jag hoppas du kan förlåta mig. Att jag själv har bråkat med min dåliga hälsa är förvisso en del av en förklaring men definitivt ingen ursäkt. Sorry!

Sedan senaste uppdateringen har jag i alla fall lyckats ta mig för två sedan länge inplanerade saker. Dels firat en kompis som blivit 45 och således är av en ypperligt fin årgång men alltid kommer att vara äldre än jag är 😆. Och dels varit på mitt livs sjunde, tror jag, tAKiDA-gig.

Av någon anledning är det i rock-kretsar väldigt viktigt att påtala att tAKiDA minsann inte är hårdrock. Jag känner ungefär Who cares? Inte jag i alla fall, jag tycker de är BRA och det är väl det enda viktiga. Egentligen? Och det är väl tur att det inte är hårdrock, då slipper de ju dricka blod.
(Yepp, förklaring kommer i klippet nedan).


På födelsedagsfirandet fick jag för andra gången på kort tid uppleva hur min kropp svikit mig ute bland folk, och denna gången hamnade jag en stund på golvet. OK det är inte direkt en gynnsam omständighet att jag hade en del vin innanför västen, men att som nu ena benet plötsligt viker sig kan ske hur nykter jag än är. Jag var också högst skeptisk till att klara av konserten eftersom det var stående som gällde, men efter en hel veckas vilande och sen sittande läge ända fram tills 5 minuter innan bandet klev på scen (förbandet fick klara sig utan oss framför scen) lyckades jag fixa det. Troligen med hjälp av en del adrenalin också. Sen blev det en god stunds vila igen innan vi tog tåget hem till hålan igen ...

Men mina ben har varit sådär darriga och svaga ett bra tag nu, jag har behövt avstå från både social samvaro, frisk luft och miljöombyte för att jag inte kunnat lita på att min kropp fixat att bära mig. Och jag har mer på allvar börjat fundera på att ta upp det där med arbetsterapeuten som bär mig emot så mycket att ta upp: rullstol. Inte ersättning för att gå, utan som komplement. Som hjälpmedel att, dock med hjälp av annan person, i vissa lägen kunna spara energin till viktigare mer givande saker. Som hjälpmedel att byta hemmasittande mot frisk luft och miljöombyte. Som hjälpmedel att kunna ta mer del av den sociala världen och uppleva mer intressanta saker utan att krascha efteråt. Ta besöket på Nordens Ark i somras t ex, det hade jag velat göra i flera år och fick nu chansen tack vare tillgång till rullstol. Alternativet vore inte att gå hela rundan där, utan att inte komma dit och uppleva det ö h t. En risk är att man blir passiviserad och "bekväm", men både jag och min läkare känner oss tämligen säkra på att min inställning och attityd skulle fortsätta få mig att röra mig, promenera o s v i den mån jag kan.  Vi får väl se om jag till slut får tummen ur och skickar iväg ett mail till arbetsterapeuten som tidigare verkat helt vettig och balanserad.

Well well, än så länge är det Me, Myself and I som gäller. Och jag känner redan att köpet av Sally var lyckat. Atomatväxlad bil med adaptiv farthållare måste vara Guds, eller någons, gåva till oss med fysiska krämpor. Och, tro't eller ej, än så länge har inget smuligt eller kladdigt ätits i bilen. Kanske har någon liten droppe dricka spillts, men alltså dricka måste jag få göra när jag kör bil 😊.

Imorgon är det förresten EFIT-dag. Alltså Ett Foto I Timmen. Så kanske ses vi igen redan då. Auf Wiedersehen.

Vadslagningsdags igen kanske?

Förra veckan fick min toalett (dock invaderad av sonen), d v s duschrummet, en ny tron. Och jag tänkte "Nåde den som skitar ner min nya skithusstol!" Fullt rimligt, visst?

Nu har jag ju ny bil, och jag har upplyst sonen om att det är strängt förbjudet att äta eller dricka nåt som kan kladda eller smula i den! Vi vet alla att det inte lär hålla för evigt, inte ens jättelänge ... Vad tror ni? Jag kan i alla fall berätta att jag umgåtts med Sally, bilen heter så alltså, i ca 4 h idag och än så länge har enbart vatten intagits. Så ett dygn har det hållt än så länge 😉.

Alltså, hon är inte stor den där Sally. Och hon har inte en massa finesser och utrustningar utöver det tämligen normala. Ändå är användarmanualen troligen den tjockaste i världshistorien! Det blev rätt komiskt när boken till makens nya bil, Sture, kom fram och var typ papperstunn i jämförelse.

Men eftersom jag har en förmåga att ha allt möjligt liggandes lite överallt och att samla på mig pryttlar i bl a just bilen så är det lite positivt med den där bjässen till bok. Den fyller liksom upp nästan hela handskfacket så jag får i princip bara plats med p-skiva och ett par solglasögon. Inte tre par brillor, flera värmeljus, några uttjänta sladdar, ficklampa (rätt bra i o f s), anteckningsblock, engångsbestick, flera paket av både våtservetter och pappersnäsdukar, avfallspåsar, CD-skivor som jag inte lyssnade på (nu har jag ö h t ingen CD-spelare), alsolgel, handkräm och flera isskrapor som jag hade i Sune 😊.

Ja jag har alltså befunnit mig i bilen ca 4 h idag, men själva körtiden var nog bara drygt en timme. Varav en liten sväng med passagerare. Ja jag tog med mig farsan på en liten tur, han som försökt ett bra tag att få mig att köpa automatare. Nu fick han se resultaten av hans tjat 😀.

 Övrig tid har jag satt mig in i lite viktiga grejer såsom ljudinställningarna, ni vet bas och diskant och sådär, och att ställa in radiokanalerna.

För att inte tala om Apple CarPlay! Jag kan via den funktionen både skicka och ta emot, och få uppläst då, sms via röstkommando. Jag kan inte bara lyssna på Spotify utan även t ex byta spellista eller artist direkt på bildskärmen. Jag kan få vägbeskrivning via Google Maps direkt där också. Och lite annat ... Allt som krävs är att telefonen är ansluten via USB-uttaget som är

betydligt bättre placerat än på förra bilen och det är den ofta ändå för att jag passar på att ladda. Men skulle jag inte ha den kopplad så kan jag såklart lyssna via bluetooth och även ringa handsfree och sådär, men inte lika bra och smidigt 😊.

Hastighetsbegränsaren är testad, funktionen för att hålla avstånd till framförvarande bil liksaså. Back-kameran har utnyttjats lite och lyckad fickparkering har skett. Ja Sally har varit med om det mesta utom att köra på motorväg och i vinterväglag, en av de två sakerna kommer att ske imorgon. Gissa vilken 😀.


Jag utlovade bättre foton för att ge en mer rättvisande bild av storleken men Sally såg också mer orangeaktig på gårdagens bilder än hon egentligen är. Hon är riktigt röd ... röd-röd liksom... Klarröd. Ungefär såhär:

"När ska hon sluta tjata om sin jäkla bil?" undrar ni säkert. Svaret är: troligen någon gång detta året.

Men jag kan faktiskt skriva om annat med. Som att jag nästan känner mig smart jämfört med vissa deltagare i Alla mot alla på Kanal 5. Att jag fått tillbaka en nygammal last: tunnbröd! Både hårt och mjukt. Att jag inte tycker det borde vara lagligt med en hel vinter utan snö och att det vita guldet därför snart borde komma. Att jag svär nästan dagligen över utväxten i mitt hår och det faktum att det fortfarande är flera veckor tills jag ska till frissan. Eller att jag finner det djupt oetiskt, för att uttrycka det milt, att admin i en grupp för drabbade av ett kroniskt sjukdomstillstånd använder denna för att ragga kunder till sin egen verksamhet (vars effekt f ö till största delen saknar vetenskaplig evidens). Så nu skrev jag om det!

Men nu lämnar jag er till förmån för NCIS. Go'natt!