Alltså man skulle ju kunna tänka sig ...

... att nu i Corona-tider så borde jag ha massor av tid att blogga. Jag menar nu när i princip all idrott går på sparlåga och det sociala umgänget är minimalt. Och visst, tiden finns definitivt men två andra viktiga saker har saknats: orken och inspirationen. För även om min blogg knappast aspirerar på att få nåt pris eller så vill jag inte bara pladdra på om vad som helst bara för att.

Men nu har jag faktiskt något att berätta: jag har börjat styrketräna igen! Det ni!

Nej alltså få nu inte för er att jag går på gym eller tränar med stänger, hantlar och maskiner. Inte heller att jag kämpar mig helt röd i ansiktet i trekvart till en timme åt gången som förr i tiden. Nej här handlar det om styrkeövningar i ME-style, framför allt i syfte att försöka stärka musklerna runt mina instabila knän så att jag förhoppningsvis kan gå för egen maskin även i framtiden men resten av kroppen kan väl ändå få lite med.



Planen är att börja ytterst försiktigt och vänta ett bra tag innan jag utökar. Att jag fått mer ont av fibromyalgin nu i början är fullständigt förväntat men det vänder förhoppningsvis efter några månader eller så. Den stora faran är just MEn eftersom att överskrida kroppens (lågt satta) gräns kan leda till långvarig och i värsta fall permanent försämring. Och jag har den senaste långa perioden med sängliggande ca 22 h/dygn i färskt minne ... Men nu när jag till slut rest mig ur den känner jag att om jag ändå inte kan gå framöver så är det typ skit samma. Så, jag ger det ett försök.

I skrivande stund är jag ungefär halvvägs in i det jag kallar för fas 1. Den innebär, utöver promenader i den mån dagsformen tillåter, 7-8 enkla övningar med ingen vikt alls eller bara lätt gummiband som motstånd för ben + rumpa och motsvarande för överkropp inkl. mage. Passen tar ca 20 minuter att genomföra, jag gör samma övningar varje gång och samma antal repetitioner för att kunna jämföra/utvärdera. Jag ska varken lägga till övningar, öka antalet repetitioner eller höja motstånd/vikt förrän efter minst en månad. Oavsett hur bra det skulle kännas. Baby steps!

Utöver detta, som jag ofta väljer att se som rehabilitering snarare än träning då det senare ordet får mig att jämföra lite för mycket med hur det var förr, är det inte mycket vettigt jag får gjort utöver att försöka ge sonen den omvårdnad och det stöd han behöver. De saker jag väl gör får oftast uppenbara konsekvenser. Igår gjorde jag t ex något så ovanligt som att köra en maskin tvätt och ta hand om det efteråt och min kropp verkligen hatar mig för det idag. Nästan lika mycket som den hatade mig när jag för några veckor sedan petade ner årets första blommor/plantor i krukor på altanen.

Sedan senast har jag också gett Sixten sin första omgång för i år. Ja Sixten von Elcykel alltså. En runda på drygt 40 minuter tog vi, och motorn fick jobba på lägsta effekt första halvan och på medeleffekt samt stundtals t o m högsta under andra halvan ty jag var dum nog att börja i medvind. Så himla orutinerat ...

Men det i särklass jobbigaste jag gjort de senaste veckorna är ändå något som inte handlar om fysisk ansträngning utan kognitiv och mental: telefonsamtalet med Försäkringskassan ang. omvårdnadsbidraget. Telefonsamtal är jobbiga ö h t, oavsett vad det gäller, och jag tror det är mycket för att jag inte kan addera sådant som minspel och kroppsspråk när jag ska ta in det som sägs så som samtal öga mot öga gör, plus att det heller inte ger mig utrymme för betänketid så att det jag i gengäld svarar eller vill förmedla blir rätt så som är fallet vid bl a mailkonversation. Nu var det dessutom ett långt samtal, men jag valde att inte avbryta och ta resten en annan gång för det kändes inte det minsta lockande att utsätta mig för ansträngningen _flera_ gånget i stället. Sen är det ju inte så trevligt för någon förälder ö h t att fokusera så på allt ens barn har svårt med, alla problem, alla hinder ... men det är ju vad man måste i det sammanhanget. Efter samtalet var jag i princip utslagen i 1½ dygn, och extra trög i skallen i ytterligare flera dagar. Även muskelsvagheten blev mer påtaglig och är det fortfarande 5 dagar efteråt. Men, sådär är det nu för tiden ...

Hmm, jag kanske skulle försatt bloggen i karantän ändå för det här blev ju mycket deppigare än jag tänkt mig. Sorry. Jag är egentligen inte särskilt deppig, tvärtom känner jag mig rätt stark inombords om än svag utanpå typ. Utan ett positivt grundtänk och utan förhoppningar inför framtiden hade jag varken haft motivation eller ork att ta tag i den träning ... eller jag menar rehabilitering 😏 som jag nu provar en ny strategi för. Förhoppningen är alltså att motverka, eller åtminstone så mycket som möjligt skjuta fram, ytterligare försämring av förmågan att gå.

Jag avslutar med en låt som förvisso får mina ögon att tåras men som ger en så go' positiv känsla.