Betraktelser från en solstol.

Härom dagen spenderade jag några timmar själv nere på stranden, det var svalt och skönt i den friska vinden och jag tänker inte skämmas det minsta för att det var skönt att vara utan familjen en stund 😉. I alla fall så har jag trots allt hyfsat fungerande syn och hörsel fortfarande, så jag kunde inte låta bli att höra en del samtal och se en del vanor och aktiviteter. Om man säger... Och det finns allt lite varierande typer av strandmänniskor.

En typ som jag inte kunde låta bli att fnissa lite åt inombords för att den är så olik mig kan kallas lyx-strandaren kanske. Bredvid mig låg 1½ familj och pratade om sina månadslånga resor till Thailand, de bar sina strandkläder och handdukar i märkesväskor och hade varit noga med att parkera bilen i skuggan då de valt bort cabben denna dag men inte ville sätta sig i en varm bil och vänta på att ACn skulle göra sitt jobb. Förståligt förvisso 😊. När vissa, som undertecknad, åt t ex medhavda plättar direkt ur plastburken och drack vatten gick delar ur dessa familjer i stället upp till restaurangen och beställde musslor som de sedan bar ner och avnjöt på stranden, musselbeställaren beställde dessutom en öl till.
Jag kunde även ur samtalen snappa upp att den närvarande pappan har en special-spade i sin bil, en hopfällbar sådan som lämpar sig särskilt till att gräva i sanden med. Och gräva ville han mer än gärna, barnen tröttnade långt före honom på planen att skapa det största sandslott som vår strand någonsinn skådat.

Nära mig hade också en mamma med två barn tagit plats. Och denna mamman hade absolut häcken full, so to speak. Båda barnen var för små för att lämna ensamma men de ville givetvis inte bada samtidigt, äta samtidigt, vila samtidigt, gå på toa samtidigt eller helst inte befinna sig på samma planet samtidigt. Mamman höll dock, i alla fall utåt sett, lugnet på ett imponerande sätt och måste ha en ängels tålamod. Alternativt välfungerande medicin 😀.

Så har vi kompisgängen, ofta könshomogena och av min erferenhet att döma oftare beståede av killar än av tjejer av någon orsak, med sin Spotify-spelande trådlösa högtalare med vilken de försöker överrösta andra gängs Spotify-spelande trådlösa högtalare. Denna dag, som var en fredag, var topp 3 bland samtalsämnena hur mycket alkohol de drack förra helgen, vilken kille som borde göra slut resp stöta på med vilken tjej och önskade resultat i VM-finalen i fotboll. Det verkade också pågå en inbördes tävling om vem som kunde ha skarpast grällast färg på sina badshorts. Jag tror grabben i knallgula badshorts med limegrön kant var en het kandidat till segern.

En vanlig kategori på stranden är mor- och farmödrar med sina barnbarn. Gemensamt har de flesta att matsäcken till allra största delen består av söta kex, kakor och andra bakverk och ett av de vanligare uttalandena är "ni får ingen glass förrän ni ätit upp er kanelbulle". Sällskapet mellan mig och bryggan tillhörde denna kategori och bestod av en mormor med två pojkar i 5-årsåldern uppskattningsvis. Mormor hade inte tänkt bada utan planerade att ha koll på barnen från land (stranden är långgrund ska kanske tilläggas) och hade inte ens badkläder med sig men det krävdes inte så lång tids övertalning från de små förrän hon var i vattnet med sin klänning ihopknuten i höfthöjd.

Jag noterade också att många par som var på stranden liksom var ensamma fast tillsammans. De låg/satt bredvid varandra och hade gemensam kylväska men växlade i princip inga ord med varandra alls utan gav i stället tidningen, boken, telefonen eller bara himlen sin fulla uppmärksamhet. Alltså jag lägger ingen som helst värdering i det, det var bara en sak jag reflekterade över. Att just troliga parkonstellationer var de i särklass tystaste sällsskapen.

Dagen efter, d v s igår, var jag på stranden en stund igen. Denna gång med maken som sällskap. Om vi själva passar in på ovanstående beskrivning av par på stranden? Hmm, lite kanske 😉. Vi pratade faktiskt en del, men inte så värst mycket tror jag. Å andra sidan blåste det såpass igår att man varje gång man öppnade munnen riskerade att få den full av sand, det kan kanske ha spelat in. Troligen inte. Men kanske 😁.

Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Lustigt uttryck förresten. Upp som en sol begriper jag faktiskt, men ner som en pannkaka? Varför? Syftar det på att man vänder pannkakan i luften och sen landar den igen ... på golvet, eller i en oformlig hög på spisen? Sällan landar de väl platt, eller? 😶 Jaja, jag får väl fundera vidare på det en annan dag.

I morse vaknade jag med en hyfsad känsla i kroppen, och blev glad när jag tittade ut och såg att det var mulet. Just vad jag behövde! Gick ut och kollade läget, det svalt och skönt, ca 18 grader och några droppar regn i luften. Jag beslöt då att köra till jobbet och säga hejdå till de som tyvärr slutar nu i sommar, och kände mig rätt kry även när jag kom dit.

Efter en kvarts småprat började jag dock känna mig yr och fick en svaghetskänsla i kroppen. Gick in och pratade med de jag främst sökte och fick då sätta mig ner för ryggen började då också göra jätteont. Avslutade pratandet ganska snabbt och gick för att säga hej till en kollega jag inte träffat på länge, när jag pratade med henne fick jag luta mig mot väggen för att stå upp och kände att jag hade väldigt svårt att hänga med i samtalet. Jag hade gärna pratat mer, men det gick inte.

På väg hem svängde jag inom affären för att köpa något att äta då jag kände att matlagning var uteslutet, då fick jag ha kundvagnen som hjälp trots att jag bara handlade några grejer. Pausade i bilen, åt lite, körde hem och däckade i sängen idag igen 😒.

Nu sitter jag här och känner att jag verkligen behöver förbereda inför kommande minisemester men det går absolut inte. Frustrerande! Och nu vill jag inte mer, två nästan helt sängliggande dagar är minst en för mycket.

Imorron kväll får vi gäster, som tur är ska det serveras mat som maken kan göra själv 😊 och jag är tämligen säker på att de som kommer inte bryr sig om att här inte är nystädat. Så min uppgift kan vara att klockan halv sju vara hyfsat anständigt klädd och uppe ur sängen 😁. Det tror jag att jag ska fixa.

På tal om minisemester ... Maken går på sin semester imorgon. Själv har jag ju aldrig ledigt från min huvudsakliga sysselsättning men jag ska verkligen försöka få in lite semesterkänsla ändå för att verkligen kunna koppla av optimalt. Det lär bli svårt, men om jag säger högt till mig själv varje morgon "Jennie, du har semester, njut av den!" så kanske det hjälper? Eller så tror familjen att det slått slint helt, det kan gå åt vilket håll som helst.

Men jösses vilken miss!

Jag har fått en försenad födelsedagspresent: en elcykel! Jag har länge önskat mig en sådan i förhoppning att den kan ge mig lite mer frihet och större möjlighet att ta mig t ex till havet där jag mår som bäst eller ut i naturen utan att behöva ta bilen dit. I fredags kom den ... och efter några dagars tänkade beslöt jag att ge den namnet Sixten. Snabb som blixten?

Nu läste jag tillbaka på bloggen och såg att jag glömt att även mitt numera läkta megasskavsår på foten hette Sixten 😱😱. Vilken miss! Fast, nu får faktiskt Sixten fortsätta heta Sixten. Ja cykeln alltså. Det finns ju trots allt flera individer med samma namn, och den förste Sixten är inte längre en del av mitt liv.

Här är Sixten!

Igår var det läge att testa honom på riktigt, med motor och allt. Tidigare hade jag bara testat utan för att kunna få rätt höjd på sadel och styre. Men nu var det alltså dags.

Det blev ingen lång runda, och det kändes rejält ovant, men åh vilken härlig känsla! Jag har saknat cyklandet så mycket, det var en så stark känsla att trampa fram med havet som utsikt att det rann några tårar längs min kind. Såpass ...

Jag använde bara de lägsta lägena på motorn, ettan i medvind och tvåan i motvind, för att känna att jag faktiskt jobbade själv men fick extra draghjälp. Det gör inget att det inte går så fort, bara jag tar mig fram.

Igår eftermiddag och kväll hade jag jobbiga muskelkramper i ryggen, men jag tror inte cyklandet var boven även om det säkert inte var optimalt för jag hade känningar av att något var på gång redan i förrgår. Däremot tror jag att domningarna i händerna några timmar efteråt hörde ihop med det, så jag ska nog använda mina cykelhandskar framöver. Kanske kan de lindra effekten av vibrationerna.

Jag förväntar mig inte att kunna ta långa turer, eller varje dag, men jag tror jag ska kunna t ex ta en sväng till affären ibland om vi glömt eller saknar något eller kunna ta en sväng ut i naturen då och då och ta foton och koppla av.

På tal om ryggen, den var riktigt bråkig igår under Sveriges match mot Schweiz. Ingen sitt- eller liggställning kändes okej och det blev en del vankande fram och tillbaka. Schysst av Sverige att faktiskt vinna, vilket jag ärligt talat inte trodde, nu när jag offrade mig så! Vid läggdags var det riktigt besvärligt, men till slut kunde jag somna. I morse vaknade jag stel i hela kroppen och det tog ett tag innan jag lyckades kravla mig ur sängen, men när jag väl gjort det passade jag på att smida medans järnet var varmt. Jag plockade ner lite ät- och drickbart i en kylväska, tog bilen ner till havet och placerade ändan i stolen. Jag kan lika gärna sitta där som här hemma.

När jag suttit där en stund fick jag telefonsamtal från Försäkringskassan, från handläggaren av mitt sjukersättningsärende. Hon var nästan klar med sin bit och behövde nu göra en telefonintervju för att kunna färdigställa och lämna vidare till beslutsfattaren. Hon frågade flera gånger för att försäkra sig om att det var ett lämpligt tillfälle för mig, och jag satt ju ändå bara där och hade inga inplanerade saker resten av dagen så visst.

När samtalet var slut tog det 1½ h innan jag orkade ta mig hem igen. Och då däckade jag totalt och låg kvar där utslagen när maken kom hem strax före sju ikväll. De kogntiva nedsättningarnas påverkan på kroppen gjorde sig påminnda igen alltså.

Maten hade jag planerat att laga idag, men det fick bli så att jag satt i min arbetsstol och instruerade maken som i sin tur försökte följa det. Det gick ... hyfsat 😉. Middag blev det i alla fall till slut.

Spagetti (gömmer sig där under), sojafärssås på Naturli's färs, veg. "parmesan", tomat och hemmaodlad salladslök. Tre matlådor till frysen, färdiga och redo för mig när jag inte klarar att laga mat och ingen privat kock finns tillgänglig, blev det också.

Nu börjar de där ilande skärande smärtorna ända från nacken ner i benen igen, så det är väl dags att intaga bästa möjliga position i sängen och säga GODNATT!

Tänk så det kan gå...

... när TVn är på. Sverige besegrade Mexiko med 3-0 och går vidare till åttondelsfinal, och dessutom vann Sydkorea över Tyskland som därmed hamnade allra sist i gruppen. Sista halvtimmen vankade jag av och an bredvid TV-soffan, inte av nervositet för vid det laget kändes det ganska lugnt utan p g a att jag hade för ont att sitta ner. Hur konstigt det än låter 😉.

Matchen sågs i samma sällskap som de två tidigare gruppspelsmatcherna, och om planerna går i lås fortsätter vi tillsammans på tisdag när det är dags för ny match. Varför ändra i ett vinnande lag om man inte måste?








På tal om sällskap... Ni vet när man umgåtts med någon flera gånger i veckan ett bra tag och tyckt att man haft en god relation, och så slutar vederbörande plötsligt att prata med en? Nu har det hänt mig. Plötsligt och utan förvarning slutade Runkeeper att kommunicera verbalt med mig. H*n brukar annars höra av sig regelbundet, ca var femte minut, under aktiva stunder med antingen förmaningar eller pepp. Och ibland någn spydighet, men det är väl sånt vänner sysslar med. Men så idag blev det plötsligt tyst. Jag ser att h*n är aktiv och registrerar vad som sker och jag försöker få kontakt. Men, ingen respons. Jag vet inte vad jag gjort för fel.

Vi får väl hoppas att tiden läker alla sår och att Runkeeper snart är villig att prata med mig igen. I den kommunikationens frånvaro råkade jag för övrigt idag gå betydligt längre än jag tänkt. Troligen mycket längre än min kropp egentligen gillade. Det blev nästan 1,2 mil...

Men, jag skyller på att jag nu hade sämre koll än vanligt på både tid och sträcka. Samt att jag hade mycket frustration som behövde ut på något sätt. Vad jag är frustrerad på? Tja, livet ... Kan man säga. Jag har en sådan period just nu. Men, det går väl över. Ja alltså livet går garanterat över förr eller senare 😉men jag syftade på frustrationen.

Jaha, fredag idag. En vecka kvar tills maken går på semester. Ingen VM-fotboll idag. Vad sjutton ska man då hitta på? Umgås utan varken TV eller radio? Kan man det? Jag funderar på saken över lite plättar och melon.

Vad tror ni om mig egentligen?

Självklart är jag både medveten om och engagerad i det pågående världsmästerskapet i fotboll. Bara för att något inte syns här på bloggen betyder inte det att det inte finns med i mitt liv 😉.

Jag har nog kollat på minst hälften av alla matcher faktiskt. Jag är ju sjukskriven och matcherna går på eftermiddagar och kvällar så det har fallit sig naturligt. 

Till Sveriges matcher har jag gått all in. Något måste man väl nörda in sig på. Mitt/vårt sällskap under matcherna har kunnat dra nytta av den delen hos mig då jag haft tröjor till dem också 😊. Och, om det skulle krävas, en kylväska. Och ett badlakan. Och en halsduk. Och en solhatt. Och solglasögon. Och ... 

Resultatmässigt tycker jag det svenska laget hittills gjort vad man i förväg kunnat förvänta sig av dem: vunnit mot Sydkorea och faktiskt pressat regerande världsmästarna Tyskland. Och det är väl också just sättet matchen förlorades på, på i princip sista sparken efter en frispark som nog borde kunnat undvikas, som gör att många känner missnöje och besvikelse. Inte resulatet i sig.

Efterspelet, med beteendet mot Jimmy Durmaz på sociala medier, är givetvis fullständigt oacceptabelt. Helt vidrigt. Förbundet gör helt rätt som tar det på allvar och polisanmält. Samtidigt gör Jimmy, Janne och laget helt rätt som markerar att de står enade men nu vill lägga fokus åter på det sportsliga, på spelet, på kommande match(er). För VM är ju faktiskt inte över, begravningskänslan i lördags kväll till trots. Vinst mot Mexico? Tja, konstigare saker har ju hänt. Hoppet lever! 

På tal om hopp. Ibland går jag över mina egentliga gränser just för att kunna känna lite hopp. Hopp om att faktiskt någon gång kunna bli lite bättre, hopp om att någon gång kunna få känna på ett "normalt" liv lite oftare, lite längre stunder. Detta fick mig att i lördags för andra gången sedan jag blev kraftigt försämrad för flera år sedan gå en mil. Tidigare i livet, även efter insjuknandet men före den långvariga försämringen, kunde jag göra det i princip när jag kände för det. Så är det alltså inte nu, nu styr kroppen själv om jag ö h t kommer utanför dörren och i så fall när. Nu råkade kroppen kännas till stora delar okej i lördags och när jag gått en timme beslöt jag att försöka klara en mil. Sannolikheten för en "baksmälla" dagen därpå var stor oavsett, p g a midsommaraftonen bland annat, så jag kunde lika gärna testa. Ungefär så tänkte jag. Och det gick. Jag tror det gjorde gårdagens i princip totala sängliggande lite lättare att stå ut med.

Men mitt liv saknar i alla fall inte kontraster. 18½ tusen steg i lördags jämfört med ca femhundra igår t ex. Omväxling förnöjer?

Nu denna måndag känner jag mig rastlös och uttråkad. Vad ska jag fördriva dagen med?
- Händerna är tydligen Dagens Kroppsdel, och inte på det bra sättet, så det mesta småplocket här hemma går bort. Även att skriva på datorn är svårt, detta skrivs med en långsam pekfingervals och feltryckningarna är många.
- All aktivitet som kräver annan fotbeklädnad än badtofflor är minst sagt obekväm på grund av Skavsåret Sixten på min ena häl.
- Lusläsandet av villkoren i min sjukförsäkring via facket, varifrån jag ev. kan få viss ersättning i höst när jag saknat arbetsförmåga i 3 år, har påbörjats, pausats och börjats om flera gånger. Och jag tycker det står olika saker varje gång jag läser.
- Ingen av dagens kommande matcher i VM känns jätteupphetsande direkt.
- Jag har lyckats ta mig förbi nivå 100 på Two Dots, ett spel i mobiltelefonen, och det börjar bli mer än lovligt rörigt.

Und so weiter...

Den som väntar på nåt gott ...

... väntar alltid för länge? Bättre sent än ännu senare?

Men här kommer i alla fall en EFIT sedan i lördags, den 16 juni. Jo jag vet, jag är lite seg ibland. Bland annat var jag det just i lördags, mycket en följd av studentfirandet dagen innan. I första hand var det nog stunden på skolgården, vid utspringet, som min ME-kropp inte tålde. Men, systerdottern/guddottern tar ju bara studenten en gång så ...

Runt klockan nio i lördags morse vaknade jag till, forfarande iklädd klänningen som jag bar kvällen innan, kom på att det var EFIT-dag och lyfte armen såpass mycket att jag kunde få till ett foto. Sen var det natti natti igen.

En timme senare var det dock färdignannat och jag slog en blick på facebook via telefonen. Där hittade jag bl a denna bild som genast skickades till en kompis där den var mitt i prick. Ja, tänka sig, jag har vänner som inte bryr sig ett smack om fotboll ens under pågående VM. Det visar väl hur tolerant och accepterande jag är?

Klockan 11 spanade jag, på tal om VM, in dagens matcher och fann två väldigt intressanta efter varandra. Island i sitt allra första VM mot självaste Argentina och sen våra danska grannar mot Peru. Genast beställde jag middagen till pausen mellan matcherna.

Klockan 12 hade jag lyckats ta mig upp ur sängen, om än tillfälligt, och avnjöt en god smoothie ute på terassen.

Sen åter till sängen där jag bl a sökte lite på fonder man ev. kan söka pengar från. Hittills har jag inte hittat nån som inriktar sig på just det jag tänkt dock.

Klockan två hade jag, som den uppmärksamme kan se, kommit ur festklänningen och tvättade bort de sista sminkresterna i ansiktet.

Därefter tillbaka till sängen igen för Argentina - Island. Och Island fixade, inte alls oförtjänt, oavgjort!
Och jag hade svårt att ställa om min hjärna till att Argentina inte längre spelar i tröjor som är vita och ljusblå. När sjutton slutade de med det?

Fotot klockan fyra är taget från den vinkeln telefonen befann sig just då helt enkelt. Den låg på en kudde på mina lår, kan man säga. Och jag, jag kollade på fotboll. Fortfarande/igen.

Klockan 17 var matchen slut och jag lyckades klara en ny nivå på TwoDots! Ett smått beroendeframkallande, och irritationsframkallande, spel på telefonen.

Middagen blev klar i tid och kl 18 hade jag nyss ätit upp den. Det var en grillad chicken-style burgare, vitlökssmör, grillad padronpaprika, grillad majskolv och lite andra grönsaker samt kebab- och grillsås. Mätt och belåten lagom till lite mer fotboll där Danmark gjorde ett mål mer än Peru gjorde.

Klockan sju låg jag i sängen och kollade på TV. Otippat va?

Ett annat spel jag börjat med är WordDomination. Ungefär som Alfapet kan man säga. Rätt kul, men utmanande för hjärnan. Mer än en match i rad klarar jag inte. Här klockan åtta fick jag stryk om jag minns rätt.

Klockan 21 var det dags för lite kvällsmat. Färsk frukt och bär samt rostade kikärtor.

Timmen därpå kollade jag för omväxlings skull på fotboll!

Vid elvasnåret var jag som synes väldigt väldigt sömnig och strax därpå sa jag GODNATT!

Jag är inte dum!

Jag har bara ganska ofta otur när jag tänker. Och när jag gör.

Idag är inget undantag, bara kanske lite åt det extrema hållet. Det började storstilat när jag i morse uträttade mina vanliga behov och på väg tillbaka till sängen passerade köket. Då kom jag att tänka på att jag ska ha vilökssmör till middagen i kväll, tar fram en rejäl klick smör ur kylskåpet och lägger i en skål på köksbänken. Detta för att smöret ska mjukna, såklart, och bli lättare att röra ihop. Sen ... ställer jag in smörskålen i kylskåpet för att de envisa småflugorna inte ska hamna i det. Ridå!

På tal om behov så upptäckte jag att det behövde fyllas på med toapapper på lilla toaletten (typ "min" toalett, duschrummet), så jag gick in på den stora för att hämta några rullar och bar in dem på den lilla. Sen gick jag återigen in på den stora för att uträtta de där behoven, av någon anledning, bara för att upptäcka att jag tagit de enda rullar jag kunde nå där ifrån toalettstolen och den bit som var kvar i hållaren hade knappt täckt en lillfingernagel. Så trots ansträngningen var jag lik förbaskat i pappersnöd.

Sen skulle jag iväg ett ärende och satte igång larmet. Försökte i alla fall, men det gick inte! Det bara pep till en gång och sen släcktes panelen ner igen, samma sak upprepade sig flera gånger. Till slut gav jag upp och satte mig i bilen för att köra iväg, och DÅ kom jag på det. Jag hade försökt stänga av larmet i stället för att sätta på det! Lätt hänt, jag menar vi har ju bara haft samma larm i tio år!!

Hemma igen beslöt jag att direkt ta hand om köttfärsen jag köpt billigt p g a att bäst före-datum var idag, men kunde bara inte bestämma hur jag skulle fördela de 1,8 kilona i två mindre och en större förpackning. Det tog en lång stund att komma på att t ex två på ½ kg och en på 800 gram är ett gångbart alternativ. Därefter höll färsen på att hamna i soptunnan och den tomma förpackningen i frysen i garaget, och inte tvärtom.

Även jag måste äta ibland och jag bestämde mig för en burgare med div. tillbehör. Jag gjorde dressingen och skar sedan tomat och lök i skivor. Därefter stekte jag den halvfärdiga burgaren och tänkte att "jag städar väl undan under tiden", och ner bland matavfallet åkte tomaten och löken jag nyss skurit upp. Ridå igen!

Nej jag plockade inte upp det ur påsen utan skar faktiskt upp nytt, och började sen återigen städa undan väääääldigt försiktigt. Och jag svor och muttrade över att korken till chilisåsflaskan inte passar! Tacka sjutton för det, för i handen höll jag i stället locket till smörgåsgurkan. Bara ungefär fyra gånger så stort.

Och vet ni vad det bästa är? Jo, att det fortfarande är många timmar kvar av dagen att röra till det ännu mer på.

Försenad utlösning, eller kanske upplösning, eller ...

... kanske egentligen publicering. Ja så kan vi kalla det. Här kommer söndagens Ett Foto I Timmen.

Det kanske inte syns, men klockan 9 var jag faktiskt vaken. Orkade jag stiga upp? Hell no. Orkade jag ens öppna ögonen? Nja, det var knappt det. Himla tur att jag orkade lyfta telefonen och ta ett foto i alla fall, hur skulle ni annars kunna tro på det jag skriver?

Timmen därpå var jag kvar i sängen men jag uppdaterade faktiskt mitt medicinska ID på telefonen. Det har tillkommit lite mediciner och sådär.

Men klockan 11 hade det minsann hänt grejer! Jag var nykissad, nytvättad, nytandborstad och nypåklädd samt hade bytt tofsen i håret mot en knut. Eller en härva kanske är rätt ord.

Klockan 12 hade jag parkerat bilen ca 100 meter från stranden och gått ner till densamma. Där njöt jag av utsikten och lugnet en stund och käkade lite hemmarostade cashewnötter.

Timmen senare hade jag tagit mig till andra sidan sta'n. Där parkerade jag bilen, gick ca 250 meter, pausade på en bänk och tog lite foton och gick sedan tillbaka igen. En utmaning denna dag, med samma kropp som mindre än 2 dygn tidigare gick över en halv mil. Skum varelse det här.

Klockan 14 hade jag bytt armband till min FitBit och vidtog åtgärder för att minska de allergiska besvären. Kan berätta att nagellack fungerade INTE, det bildade bara en torr hinna som flagade i småbitar.

Äta bör man, annars dör man (ja jag vet att jag skriver det ofta! Så stäm mig.) Till mellanmål kl 15 blev det proteinbröd med mosad avocado, tomat och örtsalt. Gött!

Klockan fyra fnissade jag hysteriskt åt konversationer från Systembolagets twitter. Den anställde som skriver där (se längst ner i inlägget) bör ha riktigt bra betalt.

Klockan 17 var det dags att äta lite igen och jag blev sugen på tomatsoppa. Denna Varma Koppen med krämig tomatsoppa med pasta är veganvänlig och riktigt god.

Klockan 18 befann jag mig hos päronen och såg TFFs match mot Elfsborg på TV. Den började bra och slutade sämre kan man säga, men de är i alla fall på rätt sida nedre strecket inför sommaruppehållet. Så såg det inte ut att bli för en månad sedan.

Varmt var det ute och ännu mer inne hos päronen så jag svalkade mig med (alkoholfri) cider i vinglas, och låtsades att det var ett gott kallt vitt vin. Försökte i alla fall.

När jag kom hem igen var middagen i princip klar och klockan 20 hade den hunnit försvinna ner i min mage. Vegebollar och vitlöksfrästa haricots verts och vaxbönor var det.

Klockan nio satt jag i min bil mellan två Pokestops och levlade upp till nivå 31 minsann. Ja jag snackar Pokemon Go alltså, hänger ni inte med?

Timmen därpå satt jag vid datorn och fixade med grejer inför lördagens mello-fest, därav censuren. Det kan ju möjligen hända att nån läser det här. Ju.

Mer vätska! Trocadero zero sugar på egen hand är väl okej, men ihop med is och en rejäl skvätt pressad citron lyfts den flera snäpp. Som här kl 23.

Och vid midnatt såg jag en microvågsugn explodera på Mythbusters. Helt normalt!

Sådär. Var det värt väntan? 😊

Här kommer en större version av bilden från Systembolaget, 

tror ni kan se vad det står nu.

Jag har väl inte direkt vad som kallas gröna fingrar.

I så fall oerhört ljust ljust limegröna eller nå't. Men jag har faktiskt lyckats få vissa saker att växa!

 Till vänster har vi plocksalladen som jag åt det första av i fredags och har sått en andra omgång av. Tydligen hade jag lyckats vattna tillräckligt för den var inte det minsta besk utan både snygg och god 😊.

Överst till höger har vi sockerärtor, ungefär halva beståndet syns på bilden (de växer på båda sidor av spaljén). Jag ser fram emot att kunna gå och plocka fräscha krispiga sockerärtor till salladen eller woken, eller bara "smör"steka och äta med lite flingsalt. Eller kanske i en ljummen färskpotatissallad?
Åh nu blev jag ju hungrig!

Och nederst har vi persilja, den såddes i senaste laget men odlingslådorna behövde ju bli klara först. I alla fall, den har kommit upp en bit och är kanske ätbar till semestern eller nå't 😉. Även om det i princip inte går åt någon sådan här annat än i kalla såser och i tomat- och löksallad. Jag kan inte komma på något mer. Vad sjutton använder man persilja till? Dekoration?
Det som syns i hörnan är förresten den gamla persiljan som räddades innan nya lådorna byggdes.

Morötter måste man ju ha! Till vänster har jag sått en så kallad tidig sort, men det gäller ju att man sår i tid för att den ska bli tidig också. Men, förr eller senare blir det väl klart. Och det är nog lagom att så en andra omgång nu också. Påminn mig imorron eller så!

Jordgubbsplantorna, både de gamla och de nya, verkar må hyfsat förrutom en stackare som nog snart bankar på pärleporten. Om det nu finns någon sådan för växter. De första bären börjar också växa fram, kanske kan det bli egna gubbar till midsommar? Typ varsin i alla fall? 🍓

Det där klena nere till höger ska föreställa dill. Jag kan inte minnas att den brukar vara såhär trög i starten, men det finns kanske en mening med att mitt tålamod testas.
Ännu klenare är för övrigt gräslöken, den är så klen att den inte ens fastnade på foto. Men där har vi en hel del övervintrad som räddats från de gamla odlingarna så vi ska nog klara oss.

Här till vänster har vi en av två olika sorters salladslök. De ser inte mycket ut för världen nu men jag har goda förhoppningar om en fin skörd framöver. Den är ju i alla fall inte död, om man säger så.

Potatisen har maken och sonen satt, så jag ska inte ta åt mig hela äran, men jag har minsann vattnat! Och pratat snällt med den. Så blir det fin egen potatis till midsommarsillen, för den som nu äter sådant, så vill jag faktiskt ha ett rejält tack!

I ett av mina minidrivhus sådde jag tagetes och lobelia. Lobelian kom upp nån millimeter och dog sedan döden, knall och fall. Tagetes, som brukar vara busenkla att driva upp, har det blivit fem ynkliga små plantor av fast det var en evighet sedan de såddes. Jag fattar ingenting ... och högst motvilligt fick jag köpa båda sorterna på blomsterhandeln härom dagen. Men, i mitt andra minidrivhus händer dest desto mer. Det som syns på nedre bilden här är brudslöja och den sådde jag för bara drygt en vecka sedan. En vecka till så är det nog dags att placera ut den i rabatten vid hammocken. Utanför bild har också ett par underblommor, eller det finare mirakelblomster som det tydligen heter på danska, kommit upp. Längst till höger ska det föreställa purjolök, men det kan vi prata om en annan dag 😐.

Nytt för i år är att jag har en chili-planta. Jag köpte den liten och klen och nu har den växt sig betydligt stabilare, men jag ser ingen tillstymmelse till vad som ska bli själva chilifrukten. Jag får nog läsa på lite, se vad som är rimligt att förvänta sig. Jag har också för första gången sått timjan från frö, både i kruka och i en av sålådorna. Spännande.

Igår låg jag i sängen i princip hela dagen med undagtag för när det var dags för middag. Idag har jag varit uppe och ute och rört mig lite, väldigt lite. Gått som längst 250 meter i stöten och fixat en macka och sådant smått.  Men jag kan i alla fall ligga och titta ut på den höga krukan som äntligen fått inneboende.

Tänk er att ni just haft maginfluensa och inte fått behålla någon näring på flera dagar, ungefär så känns min kropp idag. Inget ovanligt för oss med ME när vi övertrasserat energikontot, men det var ganska länge sedan jag kände så, jag hade nästan förträngt hur det var. Visst har jag jag haft dåliga ME-dagar de senaste månaderna också, bland annat igår då, men då har jag mest varit "bara" jäkligt och onormalt trött och slut. Idag känns kroppen inte bara trött utan sjuk liksom.

Idag är det förresten officiell EFIT-dag, och hittills har jag kommit ihåg att ta Ett Foto I Timmen. Imponerande, inte sant? Resultatet kommer här på bloggen någon gång innan midsommar eller så...

Jag har lärt mig två saker om mig själv.

Eller snarare fått mer belägg för två saker jag anat och påstått men inte direkt haft nåt konkret exempel på.

1. Ju mer aktiv jag är fysiskt desto trögare blir jag kognitivt.
Eller, ju mer kroppen är igång desto sämre funkar hjärnan. Alltså ungefär tvärtom mot vad som sägs för "normala" människor. Och jag tror att jag nu, trots trögheten, fattar varför.

Efter att ha fört smärtdagbok ett tag och varit ute och gått så mycket som kroppen ö h t tillåtit mig (jag har ju ME att ta hänsyn till med) så kan jag konstatera att jag INTE är en av de med fibromyalgi som får mindre ont när de "tränar", inte än i alla fall (men jag hoppas på vändningen snart), utan snarare tvärtom. Och jag tror helt enkelt att hjärnan har så fullt upp med att möta smärtan, försöka stå emot den, försöka avleda att det inte finns så mycket energi kvar till sånt som att tänka och fokusera, till minne, till öga-hand-koordination  ... Och jag är extra känslig för ljud jag inte valt själv.
Men, trots det kommer jag att fortsätta gå så länge och ofta jag kan. För jag hoppas som sagt nå vändpunkten många talar om, där aktiviteten fungerar smärtlindrande och inte tvärtom.

2. Min ME hindrar mig mer i vardagen än fibromyalgin gör.
Jag har ju min följeslagare FitBit på mig alltid utom när jag glömt ta den på mig efter dusch eller laddning. Och den registrerar bland annat steg. Igår kom jag av en slump att tänka på hur stegen ser ut en "dålig fibro-period/dag" konra en "dålig ME-period/dag". Så jag kikade tillbaka lite ...

Igår var en sådan dålig fibro-dag, efter förrgårs promenad hade jag så ont i rygg och ben att jag skulle kunnat lägga mig i en hög och gråta, och igår blev det banne mig ingen promenad utan jag gjorde nästan "ingenting". Men ändå registrerades 5000 steg under dygnet, jag var väl uppe på fötterna tillräckligt många korta stunder hemma och i samband med mitt läkarbesök o s v. Ja även under själva besöket registrerades väl några steg då jag åkte upp och ner från stolen, och stod ibland lutad över den, för att hitta någon form av lindring för stunden. Men över lag så lyckades jag med de där basic grejerna som påklädning, personlig hygien, mat, snack med avkomman, hämta in posten och sådär. Små små stunder i taget. Men när jag har mina sämre ME-dagar/perioder då snackar vi typ femHUNDRA steg under ett dygn, inte fem tusen. Då bor jag i nattkläderna hela dagen, äter i princip inget på hela dagen för att jag inte fixar att ordna nåt (men tar igen det med råge efter att maken kommit hem *kollar på min runda kropp*), inte ens ta fram och värma i micron, den lilla energi som finns går åt till att gå på toaletten för att alternativet skulle innebära byte av sängkläder vilket skulle vara en omöjlighet o s v. Ett läkarbesök skulle vara en omöjlighet i sådana lägen, knappt hembesök skulle fungera.

Nu låter ju detta oerhört deppigt, eller hur. Och javisst jag jublar väl inte alltid över tillvaron. Men jag gillar när jag lär känna mig själv och min kropp lite mer. Hur dum den än är så vill jag veta så mycket som möjligt om den. Vi ska ju ändå leva ihop livet ut 😉.

Nästa blogginlägg ska bl a handla om mina småskaliga men rätt trevliga odlingar. Kanske inte något som får intresseklubbens pennor att ta slut, men något mer uppsluppet i alla fall 😊