En del med fibromyalgi blir bättre av träning. Ofta har de mer ont ett tag, men om de lyckats stå ut och fortsätta trots smärtan kan en del känna lindring efter ett tag. Jag försökte länge komma tillbaka till min gymträning, senst för kanske 3 år sedan, ett år innan jag till slut var tvungen att sluta jobba, men lyckades med det. Inte i första hand p g a just smärtan utan för att kroppen helt enkelt inte kunnat utföra övningarna. Jag klarade inte av att hålla, lyfta, greppa de dagar jag ö h t kunde ta mig dit, trots att jag sänkte motståndet och vikterna mer och mer. Det blev rentav farligt eftersom jag när som helst kunde tappa det jag höll i p g a att händerna tappade all kraft eller när som helst kunde falla ihop p g a benen vek sig under mig t ex. Antagligen är en bov i det dramat ME som jag nu också diagnostiserats med. Sedan jag anade att det var en sådan sjukdom jag har så har jag vid några tillfällen åtminstone försökt komma igång med promenader men det har också fallit ganska snart.
Men, nu har jag påbörjat ett (sista?) test. NU när alla utredningar hit och dit är klara och det återstår ett tag innan allt är klart för ett nytt jobbförsök så får detta vara mitt "jobb", mitt projekt att fokusera på. Jag har redan fått bråka med mig själv för att sluta i tid, för att inte fortsätta gå även om jag har ork just då och för att inte gå för fort för den delen heller eftersom vad som händer SEN efter ett tag är en minst lika stor del av problemet. Om jag en bra dag kan gå en halv mil i hyfsat rask takt men sen är sängliggande i flera dygn och inte ens fixar att gå några hundra meter förrän efter en vecka så har det ju inte gynnat min livskvalitet i slutänden.
Så sent som för några år sedan kunde jag gå, och gå, och gå med mina korta taxaben. Promenader på en mil eller mer var inte ovanliga, mindre än 6-7 km kändes näsan inte lönt och stegfrekvensen låg ofta på powerwalknivå. Så i jämförelse är de senaste dagarnas rundor på ca 3 km i en snigelhastighet av drygt 3 km/h en piss i Nilen, och det känns väl inte jätteupplyftande att bli omkörd av 80-åringar med rullatorer. Men det är bara att acceptera att förutsättningarna är annorlunda nu. Nu ska jag skriva dagbok om vilka aktiviteter jag gör, vilka symtom som framträder extra vid vilken tid, hur mina kognitiva funktioner sköter sig o s v. Allt för att försöka hitta en form av och nivå på aktivitet som gör mer nytta än skada, och detta helst innan förvärvsarbete läggs till ekvationen.
Eftersom kroppen inte går att lita på ser jag till att gå liksom "runt", i måndags även flera varv på samma ställe, så att jag inte är alltför långt ifrån hemmet eller bilen eller vad det nu är. I värsta fall krypavstånd, nästan. Jag har legitimation och givetvis adrenalinspruta med mig. Och jag meddelar alltid någon att jag är ute och går och ungefär var någonstanns, så förhoppningsvis är det någon som saknar mig om det tar alltför lång tid innan jag hörs av igen.
Hittills idag på dag 3 (fast i skrivande stund har jag inte promenerat idag, än.) har smärtläget generellt inte förvärrats sådär nämnvärt, det är mest fötterna som protesterar å det grövsta, utan det jobbigaste hittills är domningarna och stickningarna i armar, händer och ben framför allt. Igår t ex kunde jag knappt använda händerna alls under några timmar, men jag kan i alla fall gå. Värre är det när framför allt högerbenet vill försvinna bort under tiden jag är ute, men hittills har jag undvikit fall åtminstone.
Så, tja, vi får väl se hur detta går. Säga vad man vill om sjukdomarna men viss spänning medför de i alla fall!
Men huvva vilket tråkigt blogginlägg detta blev då. Helt allvarligt och... tråkigt... Jag får försöka lätta upp stämningen lite:
Jomen visst drog ni på smilbanden lite?
Inte?
Nähä.... Denna då?
Hihihi. Visst? Inte? OK, ett försök till:
Äh jag ger upp!
