Jodå, tanten lever än.

Tidigare idag var jag väl inte riktigt säker på den saken, men nu vet jag...

Jag kan nog konstatera att över lag så har jag inte lika djupa och långvariga krascher som tidigare och jag kan generellt ha mer så kallat liv innan jag hamnar där. Tumme upp! 👍 En nackdel är att jag inte kan förutse smällarna lika bra som tidigare, de kommer lite mer plötsligt och oväntat, men jag lär mig förhoppningsvis den biten också. Och efter samtal med både min läkare och min vikarierande chef igår så känner jag mig taggad inför det försök att börja jobba lite igen som står på agendan i höst. När semestrar och sådant är över ska det försöka roddas ihop ett ordentligt samtal med alla berörda parter, jag avundas inte de som ska försöka få ihop arbetsuppgifter till mig som kan möta de anpassningar som lär krävas men de som jobbar med rehabärenden vet nog vad de gör. Jag och min läkare är i alla fall helt överens om hur vi känner att arbetstid med mera behöver läggas upp utifrån mina förutsättningar och han brukar vara bra på att få försäkringskassan att förstå vikten av det också. Han är också med på att testa åtminstone en av de två medicinska behandlingar som läkaren på specialistmottagningen i Mölndal föreslagit. Tumme upp på det med! 👍 Jag känner att jag inte har något att förlora...

Så, nu när det faktiskt även på pränt finns en plan på jobb inom överskådlig framtid ska jag försöka njuta av att sonen har sommarlov och maken har ledigt och låtsas som att jag också har "semester". Tyvärr kan jag ju inte ta ledigt från min kropp och mina sjukdomar, men jag kan få en annan vardag och inte minst mer sällskap 😉.

I förrgår "semestrade" jag genom en tur över havet till Tyskland tillsammans med make, päron och faster med bihang. I stora drag gick shoppingdelen av resan ut på att jag pekade och maken plockade, bar och packade. Men inte ens han kan köra två kärror/vagnar samtidigt så det blev ett par kortare träningspass kan man säga, i första hand till och från bussen på hemvägen. Det var nog det som skapade den där tveksamheten kring hurvida jag var levande eller död idag. Troligen i kombination med samtalet med läkaren igår där jag var tvungen att använda min numera ganska slöa hjärna ordentligt för att få med alla vitala delar. Så dagen har förrutom en kort stunds färdtjänstagerande spenderats i sängen, till stora delar sovandes eller halvsovandes, och även morgondagen får nog bli en vilodag. Kanske skulle jag behöva en hel vilovecka, för i slutet av nästa ska vi till Ge-Kås i Ullared! 😱