Kristi Flygare-EFIT.

Igår var det Kristi Himmelfärdsdag, och var det härifrån han for så fick han en solig och varm resa. Det var också EFIT-dag. Ja alltså Ett Foto I Timmen. Detta anammade jag.

Jag vaknade egentligen vid 9 när grabbarna i familjen åkte hemifrån,
men stiga upp var inget alternativ. Jag slumrade till igen och vaknade senare av denna synen.

När jag väl tagit min sega ömmande kropp och stigit upp kikade jag ut och
beslöt att försöka få lite sol på min bleka kropp. Jag gillar inte sol och värme, men
jag älskar solbränna. Lite knixigt det där!

Men först lite mat i magen, och ignoreramde av att diskmaskinen
behövde tömmas och fyllas på igen. Men förpackningarna fick jag faktiskt
ut i soptunnan.

Därefter gav jag solen en chans. Hur det gick? Jo jag pallade sitta där
ungefär 2 x 15 minuter. Inte mer. Skitjobbigt ju!

Tistlar i gräsmattan är ett jäkla skit,så trots att kroppen egentligen inte
ville så beslöt jag att ta itu med dem. De flesta av maskrosorna drogs också upp.
Och under denna tiden blev jag rejält röd på ryggen... för övrigt.

När maken och sonen kommit hem blev det lite mellanmål. För mig
och maken i alla fall, sonen dök in på sitt rum för att jobba med sitt lego.

Sen blev det hög tid för vila. Det var faktiskt svalt och skönt
i sovrummet.

Stiga upp? Njäe... Inte än.

Men i god tid före matdags väckte jag min
krassliga kropp och placerade den vid middagsbordet i stället :D
Idag blev det kebabspett för grabbarna och quornspett för mig, till det
sallad med bl a avocado samt vitlökssås. 

"Nu är det sommar, då ska vi spela kubb" tyckte sonen. Sagt och gjort!
Efter en ganska ringrostig omgång stod de som segrare mot mig.

Hammocken i kvällssol med ett glas vin - det är grejer det.

Men det är ju inte sommar än och kvällarna blir snabbt kyliga,
så det bar in i värmen och lite levande ljus.

TVn i TV-rummet dog, så jag fick flytta in i sovrummet.
Här stannade jag resten av kvällen. Ja förrutom
vid toalettbesök och sånt, nån måtta får det väl vara?!

Typiskt fruntimmer...

... skulle nog en del säga, men jag tillhör de där typerna som har massor av kläder men inget att ha på mig.

Nu har jag inte lika stora massor längre, för jag har rensat. "Nu igen?" tänker ni.
Befogad tanke. Men nu har jag rensat HÅRT och skoningslöst. Allt som inte är rimligt att förvänta sig att jag kommer att få plats i igen inom överskådlig tid, och allt som egentligen inte gillar rakt av hur rätt de är/vore i storleken, skänks bort.

Men jag begriper inte... Var sjutton fick allt det där plats innan? Jag tycker att sänglådorna där "fel storlek och fel säsong"-kläderna har sin plats är lika fulla ännu. Skumt...

 
Nå't annat som är skumt är vädret. För mindre än en vecka sedan satt folk (d v s inte jag) ute i bikini och solade, i natt och tidigt i morse såg det ut såhär:

Det KAN vara Peters fel, för härom dagen bytte han däck på ena bilen.Jodå, det stämmer att jag gillar snö, och visst var det vackert. Men det känns onekligen konstigt att få nästan en decimeter snö nu när vi knappt haft nån på hela vintern.Men såklart, snön försvann lika fort som den kom.

Det kändes också lite haltande att käka vattenmelon samtidigt som stora flingor signade ner utanför fönstret. Men gott! 

Vad ska man tro på tro på tro på när...

... tro på när det är såhär?

Jo. Jag kan ha kronisk sjukdom A. Jag kan även ha ha kronisk sjukdom B. Jag kan möjligen ha både kronisk sjukdom A och B. Och så finns det en möjlighet att jag inte har någon av dem. Många symtom finns vid båda sjukdomarna, en av skillnaderna är att det som vid sjukdom A är hönan är vid sjukdom B ägget och så tvärtom. Kan man säga. Klart som korvspad, inte sant? Kanon, ni är på hugget.

Problemet? Tja till att börja med är jag så funtad att jag vill veta. Jag vill ha svart på vitt vad det är som är tokigt för att kunna acceptera och gå vidare, men båda sjukdomarna tar ofta lång tid att utreda och ett stort antal personer får troligen ö h t aldrig korrekt diagnos (jag står remitterad i kö till specialistmottagning men lär inte komma dit förrän tidigast efter sommaren).

Men kruxet är också, och framför allt, att de långsiktiga effekterna av fysisk och mental ansträngning och utmattning är olika om man har sjukdom A jämfört med B. Det som med tålamod och envishet kan skapa långsiktig förbättring vid sjukdom A löper stor risk att skapa kraftig långvarig försämring vid sjukdom B. Så valet jag nu står inför är detta: utgå från "better safe than sorry"-principen, inte våga testa gränserna vidare och därmed riskera att gå miste om chans till förbättring... eller ta minsta chans till framsteg, utmana och testa gränserna och därmed riskera kraftig och livslång försämring?

Fortsatta utredningar kommer att kräva en hel del jobb från min sida och eftersom vi ännu inte vet om jag har sjukdom A, B, båda eller kanske ingen så vet vi alltså inte heller vilka följder en sådan ansträngning kan få. Just nu har jag ca 4 veckor på mig att fundera över hur jag vill gå vidare, hur mycket kraft som känns rimligt att lägga på diverse undersökningar och tester. Det är ett val som är mitt att ta, och inte läkarens. Jag förstår att det måste vara så, även om det ibland hade varit skönt att bara lägga allt i någon annans händer.

Jaja, livet är inte bara elände. Långt ifrån. Vi har t ex köpt en hammock, bara en så'n sak! Vid mormor och morfars sommarhus fanns det en hammock när vi var barn och periodvis slogs vi kusiner om vem som skulle sitta i den. Sedan jag blev vuxen (tja, hyfsat då) har jag alltid velat ha en egen men det har av olika anledningar inte blivit av. För ett gäng år sedan letade vi mer aktivt men hittade, i prisklasser plånboken tålde, bara i metall och det vill vi inte ha. Trä ska de va! Och så var vi inte riktigt på det klara med placeringen heller. Sen föll det lite i glömska tills jag blev påminnd av en trädgårdsdiskussion på nätet. Klart jag ska ha en hammock! Och givetvis ska den stå i den delen av trädgården där det är kvällssol... Efter lite letande så hittade jag rätt, och nu är vi innehavare av en vit hammock i trä. Den är inte monterad än, och platsen där den ska stå är inte iordninggjord än, så jag kan inte visa foto än. Men snart, förhoppningsvis.

Och på tal om framöver, här har vi några som planerar för framtiden!

Tisdag 12 april.

Det dygnet har nyss avslutats. Det dygnet var det EFIT-dags. Det dygnet lyckades jag faktiskt ta ett foto varje timme. Storartat! Om jag får säga det själv (och det får jag eftersom detta är min blogg. Smidigt.).

Så här kommer Ett Foto I Timmen tisdag 12 april 2016.

Jag vaknade egentligen kvart över sju då sonen smällde igen ytterdörren efter sig och stack till skolan (typ 20 minuter för tidigt, knäppot). Men jag orkade baske mig inte stiga upp då utan låg kvar nån timme ytterligare och slumrade till då och då. Pigg och fräsch! Not...

Till slut orkade jag upp, skvätte vatten i ansiktet och satte på mig fejset för
att se lite levande ut.

Lite Ruzzle varje dag gör hjärnan glad! Fast just
denna gång förlorade jag :-(

Vid ett hade jag en date med sopkärlen. Livet är bra glamouröst ibland!

En timme senare kom den gula lilla bilen och lade diverse meddelanden
från diverse avsändare i vår låda. Idag var det bara maken som fick nåt dock.

Årets andra mjukglass blev det sedan! Inte lika god som den jag åt för en och en halv vecka sedan men alltså den gick ju att äta
och jag mådde inte dåligt eller så...

Klockan 16 var jag på Maxi. Och jag tog faktiskt en bild! Men nu när jag skulle överföra den från luren till datorn råkade jag 

radera den. Ooops!

På väg hem plockade jag ut en Bergman. En tvåhundring alltså.
Det kan vara bra att ha lite kontanter på sig.

Om man inte gråter över spilld mjölk men däremot trampar i den
får man byta strumpor, och tvingas se sina fula fötter.

Klockan sju var det dags att sätta sig i bilen igen. På väg mot
bowlinghallen kastade jag lite kartonger på återvinningscentralen.
Jag lovar! Bilen stod i princip still när jag tog bilden och jag var inte ute på själva vägen. Faktiskt!

Stilstudie av maken. Bowling är en mycket graciös sport!
Eller okej, det beror väl på vad man jämför med.

På väg hem gav jag Sune lite 95-oktanigt att dricka.

Hemnetknarkande. Sett det förrut?

Dags att tvätta av ansiktet igen och smörja in med kräm som ska
vara anti åldrande. F*n tro't.

Vid midnatt gjorde jag något oförlåtligt enligt
svennebananmoralen: drack vin ensam, mitt i veckan. Aj aj.

Och nu är klockan 01 och det är dags att sova. Ses en annan dag!

Man ska ha realistiska förväntningar.

Jag lyckades EFIT:a på rätt dag förra gången, då var det väl för mycket begärt att jag skulle 

pricka in senaste dagen i lördags också. Då hade jag för den delen inte kunnat ta foto alla 

timmar för jag löste mysterier minsann! Eller ett åtminstone. Eller vi löste det nästan i alla fall. 

Hade vi bara haft liiiite tid till så... eller haft liiite bättre luktsinne :-D 

Jag pratar om ett besök på Sherlocked i Malmö, där man inlåsta i ett rum har 60 minuter på 

sig att lösa ett mysterium för att på så sätt kunna ta sig ut ur rummet igen. Ett av våra tre lag 

klarade att ta sig ut ur sitt rum... jag antar att det rummet måste ha varit det lättaste :-D Mitt 

fina lag lekte detektiver och grävde i fallet kring Jack The Ripper.

Efter mysterielösandet återvände vi till Trelleholla för en eftermiddag/kväll med knytis och 

snack om det mesta i livet. En härlig lördag med härliga människor!

Fredagen gick inte heller av för hackor. Jag plockade fram energi jag egentligen inte hade 

och startade den med en promenad med mamma och pappa. Fortsatte efter lite vila till Malmö 

där jag först köpte välbehövliga skor och sedan hade date med maken. Daten bestod av mjukglassätande, inhandling av helgens färska blommor och sen ett besök på Systembolaget. 

Vi är några hejare på romantik!

Idag har min hälsa inte varit snäll mot mig så när sonen behövde ta en tripp till sjukhuset med 

en skadad tumme gav jag mitt kontrollbehov på nöten och lät maken sköta den biten själv. Jag 

hängde i stället som planerat på pappa för att kolla på Superettan-fotboll. Nån superfotboll 

blev det inte direkt, men en poäng åtminstone. 

EFIT söndag 20 mars.

Igår var en officiell EFIT-dag, och jag var faktiskt på alerten!

Ni som inte vet vad EFIT är men blivit nyfikna nu, läs HÄR.

Då kör vi!

Dags att stiga upp och ta hand om huden lite!
Ansiktsskrubb, ansiktsvatten och sen dagkräm blev det denna gång.

Frukosten intogs i vårsolen på altanen.
Flingor, blåbärssylt och mjölk.

Efter en stund gjorde sonen mig sällskap ute och
visade lite nya tricks med fotbollen. Tjusigt!

Blomkrukor och -lådor har blivit grymt eftersatta
nu när jag varit sjuk, men till slut fick de sina första blommor för året.
Här är ett smakprov.

Dags för vila igen! I sällskap av ett glas cola och en banan
invigde jag nya brickbordet.

Efter en slö timme trollade jag fram lite ork och började
så smått rota lite i garaget som Gud glömde.

En timme senare hade jag dels tömt ovanpå kylen (se förra bilden),
en yta som SKA vara ledig för avlastning, och dels rensat
1 ½ skåp med krukor med mera. En del ska skänkas bort,
men det mesta kastas.

Därefter var kroppen slut och behövde vila igen så jag körde lite
spel på telefonen sittandes i min lilla vilohörna i sovrummet.

Jag har inga planer på att flytta men det är kul att kolla runt
på Hemnet ändå, och det gjorde jag även igår kväll.

Därefter blev det kultfilm på TV:
Crocodile Dundee!

De kommande timmarna får symboliseras av ett foto
av mitt täcke, för de spenderades därunder ömsom slökollandes
på TV ömsom sovandes.

Hjärnan behöver motioneras ibland, så före det
"riktiga" sänggåendet körde jag några rundor
Words in a Pic.

Sedan blev det inte mer för den femöringen!

Tecknad film + pepp-låt = sant!

Jag, make och son såg Zootropolis på bio i helgen som gick. Filmen var bra, absolut. Men inte bara filmen... utan ledmotivet också. Jag är inget stort fan av Shakiras musik men Try Everything är långt ifrån pjåkig. Lite klyschig (oj, fjärde gången idag jag använder det ordet på olika ställen ;-) ) kanske, men det är snabbt förlåtet för det fungerar... och jag har en ny favorit på hög volym i bilen. Och om jag kunnat träna hade den nog varit given på den spellistan också.

I won’t give up, no I won’t give in 

'Till I reach the end And then I’ll start again 

Though I’m on the lead I wanna try everything 

I wanna try even though I could fail

Varenda gnutta pepp jag kan få är välbehövligt just nu, även i form av klyschor
från en sjungande tecknad gasell :-D

På tal om musik så har jag i alla fall en sak att se fram emot. På min och Peters 21-årsdag (ja förhållandet alltså, inte våra egna åldrar) den 28 oktober ska vi bli underhållna på Malmö Arena. Bland annat Peter Johansson, Joakim Cans och Kee Marcello ska framföra några av 80-talets största rockhits.

Annars? Tja här hemma stämmer det rätt bra att julen varar än till påska. För igår togs till slut utomhusljusslingorna från i julas ner, och ungefär samtidigt kom lite påskigt pynt fram. Såhär:

Så snart jag orkar lyfta på häcken och klä på mig ska jag och Simon också pynta några kvistar i en kruka på altanen. Sen blir det inte mycket påskigare här hemma. Eller jo, jag ska givetvis fixa ett vårigt/påskigt ljusfat också. 

Årets första ute-växter har för övrigt inköpts. Inget avancerat, bara ett gäng penséer och några murgrönor, men trevligare än ingenting. Och så har vi premiärgrillat. Sonen tyckte vi skulle sitta ute och äta också, men han är ju inte riktigt klok han :-D Riktigt kloka är inte de vänner vi ska till ikväll heller, så vi lär känna oss som hemma :-D

Mmmmm, så gott med pannkakor!

Så tänkte jag i eftermiddags när jag ur frysen plockade fram burken med etiketten "Pannkakor m. lite mjöl" ur frysen, satte fram dem för upptining och såg fram emot att avnjuta dem nu ikväll.

Här är min kvällsmat:

Konstiga pannkakor eller hur?

Jo serrni det är såhär att det kan vara vettigt att se till så att etiketterna på frysburkarna stämmer.

På tal om mat så är det kris på riktigt nu när det gäller vikten. En evig följetång det där. Jag har ju ett minst sagt jobbigt förhållande till mat och har varierat rejält i vikt under mitt vuxna liv. Om vi då betänker att jag har en förmåga till känsloätning, är oerhört mycket bättre på att gå upp i vikt än att gå ner (no shit) och nu p g a sjukdom har en fysisk aktivitetsnivå lägre än nå'nsinn så är det kanske inte så svårt att gissa vilken ände av vikt-skalan jag befinner mig nu.

Men det är inte bara jag som befinner mig där. Min äkta hälft gör mig sällskap. Vi måste se till att göra sällskap neråt också. Dags för försök nummer..., sjuttiosexton?


Sjukdom var det ja. Idag påbörjades min somatiska utredning och misstanke finns om en kronisk sjukdom som många av mina symtom som tidigare setts som isolerade öar i så fall gemensamt hör till. För första gången blev också svaret på frågan om patienten bedöms kunna återgå i arbete "Kan ej bedömas i nuläget" istället för att tidigare ha varit "ja" eftersom man utgått från att det handlat om utmattningssyndrom och/eller depression. Diagnoser man nu alltså frångått. Givetvis är det inget positivt i sig att även läkarna är osäkra på om jag kommer att ha arbetsförmåga framöver, det är ganska nedslående för jag vill absolut inte vara ofrivilligt färdigjobbad vid 40, men det visar också på vikten av att denna utredningen genomförs ordentligt och det minskar nog dessutom risken att försäkringskassan ska överväga att neka sjukpenning så länge den pågår.

Så idag fick jag användning av min lååååånga lista med symtom och blev 5 rör blod fattigare. Nytt läkarbesök om en månad, och då är förhoppningsvis den läkare som jag listats hos frisk igen. Jag skulle varit hos honom härom dagen men fick p g a hans sjukdom träffa en tillfälligt inplockad läkare idag i stället. Jag är glad att hon ändå kickade igång utredningen, allt lär ta tillräckligt lång tid ändå.

Annars då? Jo jag använde min lilla energireserv till att äta påsklunch på jobbet idag. Åh vad jag saknar ungarna, kollegorna, jobbet, lönen :-D... Efteråt satte jag mig nere vid stranden en timme och bara kopplade av och njöt av omgivningen. Har jag sagt hur priviligerad jag känner mig som bor och lever nära havet? Jaså, det har jag... OK, men det tåls att sägas igen! Bara kolla! Såhär ser det ut strax nedanför min arbetsplats:

Ibland vill jag bara isolera mig...

... i en liten bubbla för att slippa påminnas om hur jädra korkade folk kan vara.

T ex hade jag sluppit bli varse "folks" resonemang i efterdyningarna av det tragiska mordet på 15-årige Arminas på en skola i Broby i början av året. Den 14-årige mördaren åtalas inte, vilket givetvis från bajsbrunt håll kopplas till att han (liksom offret) var invandrare och därför slapp undan. Men hallå, hur kan så många i övrigt fungerande vuxna inte veta att straffmyndighetsåldern (även kallad straffbarhetsåldern) i Sverige är 15 år? Helt utan urskiljning utifrån var du eller dina föräldrar är födda.

Jag hade sluppit märka av hur många som utgår från att personer med osynliga sjukdomar och funktionshinder bara hittar på, när man rimligen OM man nu hittat på hade valt att hitta på nåt som gynnar en själv... och inte t ex nåt som omöjliggör och t o m förvärras av det man helst av allt vill syssla med. Och hade man hittat på hade man väl hittat på nåt som folk tror på? För ingen vill väl bli misstrodd, eller? Alltså hade jag hittat på en sjukdom hade jag velat ha nåt som blir bättre ju mer jag bowlar och går på fester och konserter och annat kul och som blir sämre av allt tråkigt hushållsarbete t ex. Jag hade inte valt att hamna på akuten eller bli matt, yr och svag 3 dygn efter 2 seriers kägelvältande eller bli i princip sängliggande i minst ett dygn efter en kvälls social samvaro med vänner. Men, jag kanske är ett unikum?

Många självgoda personer helt utan självinsikt hade gått mig spårlöst förbi, de hade inte haft tillträde till min bubbla med verklighetsfilter.

Och jag hade kanske kunnat leva lyckligt ovetandes om att "men så har människor alltid gjort/sagt" tydligen är ett försvar för ungefär vilka handlingar, beteenden och uttalanden som helst.

Bara som exempel då.

Å andra sidan är det många och mycket jag saknat där i bubblan, så kan den inte vara högst tillfällig och selektiv vill jag nog vara utan den ändå. Jag får väl öva upp min förmåga att skaka av mig och traska vidare, förrutom de tillfällen jag verkligen har både tid och gott om ork att reagera, informera och upplysa. Hur lär man sig det tro? Är det ö h t möjligt?

Annars då? Tja...

Jag håller på med lite detektivarbete efter att flera försändelser försvunnit innan eller efter att de nått vår brevlåda för ett tag sedan. Jag vill ha tag på lite detaljer från avsändaren innan jag gör en polisanmälan.

Jag och några medhjälpare försöker få till en present till gode vännen som fyller 45 och som absolut inte önskar sig något mer än vårt sällskap på firandet (men så fungerar det inte nej).

Dassaholken fortsätter fylla på vatten i behållaren även efter att den är full (dagens intressantaste va? Erkänn!).

Hemmet har utsmyckats med två nya ljuslyktor, tänka sig (hängandes från taket för omväxlings skull)!

Och sist man kanske inte minst: det har tagits nya familjefoton, utan att fotografen förvarnat så det är ett under att alla blev så pass bra ;-) Framöver får man nog vara noga med att vara hel och ren och sminkad och grejad även vid minsta fika-stund.
Såhär såg vi ut igår med magarna fulla av våfflor:

Jag ligger på laddning...

... för att fira lite Våffeldag några veckor i förväg hemma hos päronen, men det är lång uppladdningstid på mitt batteri numera och dessutom så laddas det ur snabbt som en anka bajsar vid användning. Det senare har sina likheter med en iPhone, det ska medges.

Jag förstår att ni alla saknar mina Melodifestival-recensioner och jag ber som ödmjukast om förståelse för detta. Men här kommer en liten sammanfattning inför finalen:

Finalfältets starkaste bidrag, over all: Constellation Prize (Robin Bengtsson)
Finalfältets starkaste refräng: Human (Oscar Zia)
Finalfältets starkaste röst: Wiktoria
Finalfältets svagaste bidrag: Youniverse (Molly Sandén)
Borde ha varit i final: You carved your name (Swingfly feaut. Helena Gutarra)
Största besvikelse: att David Lindgren inte hade en starkare låt
Årets trend: skittrista intetsägande scenkläder
Årets sommarplåga: Bada nakna (Samir & Viktor)

Hur tror jag det går? Oj... Det känns rätt jämnt i år. Inte jämnt i betydelsen bra, utan jämnt i betydelsen ganska mediokert alltihopa Jag hoppas då på Constellation Prize men tror inte det kommer att bli så. Nej jag får nog vänta några dagar innan jag ger mitt slutliga tips. Det är ju viktiga grejer det här :-) Tills dess kan ni ju kontra med era egna åsikter vettja!