Ingen lucka alls. Eller bonuslucka. Vilket ni vill.

Det är inte mycket advent eller jul över detta blogginlägg nämligen. förutom mina tights som jag tycker förenar rockigt med juligt på ett nästan föredömligt sätt. Men som jag skrivit förr, tror jag, så när det för en gångs skull liksom händer nåt på riktigt i mitt liv så får jag ju rapportera om det. Annars kan ni kanske få för er att jag har för mycket fritid eller nåt.

tAKiDA är det band jag sett i särklass flest gånger, Metallica ligger på en oerhört hedrande andraplats. I början av pandemin, precis innan restriktionerna infördes i Sverige, var jag på deras (tAKiDAs alltså, inte Metallicas) gig på Slagthuset i Malmö när bandet firade 20 år. Ståplats var vad som gällde och jag minns mig säga att det nog var den sista sådana konsert jag kommer att gå på utan tillgång till rullstol. Vi satt ner precis utanför ända fram tills grabbarna drog igång och det var nog på rent adrenalin jag ö h t fixade spelningen.

Nu nästan två år senare var det dags igen. Livemusik ö h t har jag saknat rejält under pandemin och det kändes ett tag som att det aldrig skulle bli av igen. Och när jag fick dessa biljetter när jag fyllde år i maj så vågade jag inte tro på att det skulle bli verklighet ... men, så förbättrades läget i samhället och restriktionerna lättade.

Så kom dagen ... och för egen del blev uppladdningen varken snäll mot kropp eller knopp p g a saker utanför min kontroll och det var nära att vi behövde ställa in alltihop. Bara tanken på det gjorde mig totalt nedslagen, för ovanlighetens skull ska nåt ske som jag sett så mycket fram emot. Jag skulle göra nåt som får mig att känna att jag liksom lever, inte bara är levande, och så blir det sådär. Mattan liksom bara rycks undan.

Men vi kom iväg till slut, lyckades i sakta mak ta oss från parkering till arena och hade fått tag på bra platser för min del. Det var ingen stol rakt framför så jag kunde sträcka ut benen. Scenen var i princip rakt fram så jag behövde inte vrida huvudet. Och det var inte så hemskt många trappsteg att gå (men fullt tillräckligt för att vara en utmaning). Och ljudet var mindre påfrestande för öronen än på mindre mer avgränsande ställen. P g a rådande läge var det inte på en mindre intim klubb liksom som tidigare utan på en större arena, vilket då som tur är för mig innebar möjlighet till sittplats, och även om stämningen inte blir riktigt lika bra så funkade det över förväntan tycker jag. Det var luftigt ute i korridorerna, ingen trängsel i entrén, inte mycket till köer till varken toaletter, garderob eller mat&dryck och kollen av covidpass gick smidigt.

Trots att jag inte kunde koppla bort allt runtomkring så kunde jag ändå njuta. Om än så bara för stunden … Kanske hjälper gårdagen mig att orka ett tag till liksom. Jag kom på mig själv med att nästan sitta och gråta, så tacksam över att vara där. Och bandet? Jo de levererade som vanligt! <3 De har aldrig gjort mig besvikna från scen, inte någonsinn. Nästa gång de kommer till en plats i närheten hoppas jag kunna vara där igen. Med eller utan rullstol.

Ni kanske vill höra lite hur det lät? OK, här är ett klipp någon annan lagt upp på youtube:




Tightsen?? undrar ni. Ja just det. Sorry, här är de:

Håller ni inte med? Förenar de inte julighet och rockighet helt ypperligt?

Det där med rullstol för övrigt, jag uttalade samma sak här sittplatsen till trots. Att det är kanske sista gången utan ... För även om jag sitter ner och även om jag som igår åker bil och inte använder allmänna kommunikationsmedel så blir den sammanlagda ansträngningen väldigt stor. Gåendet från bilen till arenan, gåendet inne på arenan, trapporna ... applåderandet och diggandet kommer jag inte ifrån oavsett 😉. Igår var första gången jag satt ner varenda sekund av en konsert, inte ens extranumren och tackandet efteråt fick mig på fötter. Men, öronen fungerar i alla fall! 😀 Och min FitBit registrerade ca 5000 steg som i själva verket var applåder!