Undrar hur länge jag slipper.

Sonen var först ut att behöva vara med om eländet. Rotandet med en pinne i halsen och svalget, kväljningarna och känslan att vilja vomera följt av samma pinne halvvägs upp i hjärnan innan den till slut blir bespottad. Jag hörde proceduren på lite avstånd och kan säga att han fixade det betydligt bättre än jag troligen gjort, väntan på svar var sen rejält frustrerande för honom och när det så kom så blev han väldigt lättad. Ingen covid-19 där! Just nu i alla fall ... Jag har sen också behövt lyssna på när maken utsatte sig själv för samma behandling, det var illa nog, och fasar för att framöver själv behöva testa mig. Jag som inte ens fixar att borsta de bakre tänderna utan att klökas och ulka. 

Men inget ont som inte för något gott med sig. Eftersom maken varit hemma och lär vara det någon dag till utan egentligen vara direkt sjuk så kan jag överlåta all markservice till honom (ja det är tänkt så i alla fall men vissa saker verkar det bara vara jag som kan tänka på ö h t) och om/när kroppen tillåter ge mig iväg en sväng utan att behöva rätta mig efter sonens behov av närvarande vuxen just då. Detta har varit till hjälp när jag nu försökt komma igång med mina promenader igen, och hittills har det blivit en timme både i söndags och idag. Ska november kanske bli min månad? 

Söndagens runda var i till stora delar soligt och lugnt höstväder och ägde rum i mina tidigare hemtrakter i västra delen av stan.

Idag var det gråare, kyligare och blåsigare så i stället för att ta en runda nära havet som jag tänkt höll jag mig ganska rejält påbylsad i trakterna runt en av våra parker och passade på att svänga förbi farmor och farfar på kyrkogården.

Jag tänkte förresten på en del vanor jag lagt mig till med som sker automatiskt nu. Som att ta ett extra kliv åt sidan vid möte även utomhus, att vända bort huvudet åt motsatt håll som människan jag möter, att tänka ett varv till på var jag stannar till nånstans så andra kan passera utan att komma aldeles intill o s v. Undrar hur länge sådant kommer att sitta i efter att corona-läget stabiliserats och inte är så alarmerande längre. Folk kanske kommer att tro att jag är en högfärdig typ som demonstrativt vänder mig bort? 😉