Å man väntar å man väntar å man väntar.

Jag undrar hur stor del av sitt liv man egentligen spenderar väntandes på något som ska ske, eller något som troligen ska ske, eller något man hoppas ska ske. Hur mycket man än försöker leva i nuet så är man ju inte helt omedveten om vad som ligger framför en. 

En väntan de flesta går igenom är den på sitt barn, oavsett hur det barnet kommer till en. Här tog det ju en hel drös med år innan vi till slut hade vårt barn i vår famn, och de åren bestod av väntan på positiva test, väntan på att komma över förlusten av det påbörjade livet i magen, väntan på utredningar, väntan på provsvar o s v, och när vi sedan gav oss in på adoptionsspåret så var ju väntan knappast över om man säger så. Den nog allra jobbigaste perioden där var att veta att det fanns en pojke långt långt bort som skulle bli vår, vi visste när han var född, vi hade foto på honom, vi visste hans namn ... men vi visste inte när vi skulle få träffa honom. De drygt 5 månader som gick från barnbesked till resa var lååååååånga, men ändå nästan som bortblåsta när vi till slut satt där i ett rum på ett barnhem i Kolkata och den lille grabben bars in till oss för första gången. Det var kärlek vid första ögonkastet. 
Här på fotot ovan är han 3 år, vid vårt första möte var han 16 månader och pytteliten! Mycket för tidig födsel i kombination med en inte helt optimal kost gör inte direkt under för tillväxten. Nu är han 17 bast, är minst lika lång som jag (inte jättesvårt förvisso men ändå) och har mustasch och mörk röst 😉.

Som långtidssjuk och arbetsoförmögen till viss del eller helt är väntan på beslut från Försäkringskassan ofta en påfrestande del av vardagen. Sedan jag blev ME-sjuk och till slut inte längre kunde jobba har jag aldrig blivit nekad sjukpenning och jag fick även sjukersättning när jag till slut övertygats av min läkare om att det var dags att söka det. Men jag minns ändå väntan på varje nytt beslut och den gnagande känslan av "tänk om ... ". Nu har jag återigen väntat på brev därifrån, mitt under allt annat kaosartat runtom mig hittills i höst. Och jag är verkligen skitdålig på att vänta. Urkass!

Det kom ett brev idag, till slut ... Och det krävdes en hel sida text för att komma fram till den viktigaste meningen: "Försäkringskassan bedömer att du har fortsatt rätt till hel sjukersättning." Jomen tack så mycket, det gör ni rätt i" 😉.

Lite bakgrund för ej insatta:
Beslut om sjukersättning med dagens system gäller tills månaden innan man fyller 65 år. Det ska göras en uppföljning, eller en så kallad förnyad utredning, med några års mellanrum för att se att inget avgörande förändrats som påverkar rätten till ersättningen. Det kan t ex vara att man haft andra inkomster, eller att man på något sätt fått en så betydande förbättrad hälsosituation att viss arbetsförmåga kan ha återkommit. Om allt är som det ska löper bara ersättningen på, oftast märker man själv inte ens av denna koll och det är ovanligt att den leder till minskad eller indragen ersättning.

För min del har jag haft sjukersättning i drygt 2 år och en uppföljning var oavsett snart på gång men nu handlade det också om att jag i våras fick ett nytt beslut om omvårdnadsbidrag p g a merarbete med sonen, och då ska det merarbete jag gör stämmas av mot grunderna för sjukersättning. Om merarbetet kan omsättas i arbetsförmåga kan ersättningen påverkas, precis som med annat man gör som kan betyda att man egentligen har förmåga att utföra något på arbetsmarknaden. Jag har därför haft samtal, som fick delas upp på flera gånger för att min hjärna inte orkade annars, och skriftlig kommunikation med en handläggare för att tydliggöra hur just min del av merarbetet ser ut. Jag har egentligen inte någon gång på riktigt trott att det skulle vara nåt problem, men man kan ju aldrig vara helt säker med sånt här. Men idag kom alltså brevet.
"Insatsen i omvårdnadsbidraget ..... bedöms inte påvisa en förbättrad arbetsförmåga. Dessutom delas omvårdnaden med den andre föräldern. Det går inte heller att påvisa ett förbättrat hälsotillstånd. Vidare utredning bedöms inte vara aktuell i nuläget."

Då kan jag släppa den biten i alla fall. Bara resten kvar. Puh!! 
Och nu tänkte jag skryta med att jag faktiskt tagit två promenader denna månaden hittills, men kom på att det har jag ju redan gjort 😁. Det är inte lätt när det är svårt.