Det här med att jobba.

Jag sörjer att inte kunna fortsätta jobba. Jag har väl trots läkarens bestämda ord inte helt gett upp hoppet om att någon gång kunna göra det i någon omfattning men har börjat så smått acceptera att nu och för överskådlig tid med de omständigheter som råder är det som det är. 

Skulle jag om ohälsan inte drabbat mig fortsatt jobba om jag blivit ekonomiskt oberoende (vad nu det är) efter en storvinst på Lotto t ex? Troligen inte, och absolut inte på samma sätt som tidigare hur mycket jag än trivdes med mitt yrkesval. Antagligen skulle jag tagit långledigt som sedan blivit permanent. Kanske skulle jag senare jobba i mindre skala, flexibelt och för mitt personliga välbefinnandes skull i stället för som försörjning men inte som en "vanlig svensson". Jag behöver inte ett vanligt jobb för att "förverkliga mig själv" och utvecklas, däremot vettig och givande sysselsättning i interaktion med andra människor.

Då är det väl inte så mycket att sörja att inte kunna jobba, bortsett från de rent ekonomiska följderna då? Men jo, det är det. För jag har inte själv kunnat välja. Att inte KUNNA jobba och att inte BEHÖVA och därför välja bort det är två väldigt skilda saker. Och hade jag kunnat jobba men valt bort att göra det  för att försörjningen ändå var säkrad så hade jag haft möjlighet att fylla mina dagar med annat värdefullt, utvecklande och trevligt. Studier, hobbys, välgörenhet och ideellt arbete, träning och rekreation o s v. Men det som gör att jag nu inte kan jobba gör ju också att mycket av det jag skulle vilja göra istället är svårt eller omöjligt. Hade jag kunnat vara aktiv flera timmar i sträck dagligen och utföra vissa givna sysslor på given tid och på givet sätt hade jag liksom kunnat jobba också.

Så nej, det ligger ingen motsägelse i sak mellan att ha slutat jobba om pengar regnat som manna från himlen och att sörja förlorad arbetsförmåga p g a t ex sjukdom eller skada. 

Den förmåga jag hade igår användes till att först kolla på fotboll hos mamma och pappa, samt promenaden dit och hem (typ 400 m enkel väg), och lite senare baka mitt livs första påskcheesecake. Ett moment i taget, eller ett halvt, med vila emellan. Och mot slutet med hjälp av maken då min rygg och mina händer tävlade om vem som kunde ta kål på mig först. Än så länge verkar kakan inte vilja sätta sig riktigt som den ska så den fick åka in i frysen en stund, och förhoppningsvis kan den vara god åtminstone även om den får drickas med sugrör.

Cheesecaken ska utgöra dessert på dagens trerättersmiddag i sällskap av svärmor och mina päron. Maken förbereder varmrätten as we speak, hoppas jag. Förrutom såsen, det är min avdelning. Förrätten står klar i kylen, färdig att bara läggas upp. Äta tror jag att jag ska orka utan problem. Ute skiner solen, äggen i påsk-granen lyser upp tillvaron och det fläckvisa snötäcket kämpar för sin existens.