Ibland händer det saker...

... som vänder upp-och-ner på världen, fast på ett positivt sätt. Ibland händer det saker som enligt all möjlig logik inte direkt är optimalt om man säger så men som ändå är jättekul och helt underbart. Ibland händer det saker som får mig att få hoppet tillbaka....

Ni underbara vänner som känner er träffade: ett megastort grattis!! Jag sitter och fånler och kan knappt hålla tårarna tillbaka.....

Ni som INTE känner er träffade: ibland stämmer det faktiskt att efter regn kommer solsken.

Vi lever!

Faktiskt..... Hjärtat bara skakade/skalvade/bävade ur sitt läge ett tag där i morse bara. Det var en minst sagt intressant upplevelse. Och en påminnelse om hur olika det kan se ut, detta var ett kraftigt skalv med svenska mått mätt och i andra delar av världen hade det knappt varit värt epitetet efterskalv ens....

Alles in Ordnung. Dags att göra skäl för lönen. Livet går vidare, även efter nåt så ovanligt som skånska jordbävningar ;-)

EFIT söndag 14 december 2008.

RÄTT EFIT-dag för en gångs skull. Vågen! Vågen! Och lite konfetti......

Jag vaknade sisådär i vanlig Simon-tid men fick sedan äran att ligga kvar ett tag. Vid 11-snåret låg jag och slösurfade i bingen...


... och vid 12-snåret hade inte så mycket utveckling skett.


Klockan var nästan 13 när jag så fick i mig lite frukost.


Simon fick besök av en kompis. Vid tvåtiden kollade de på nån Disneyfilm. Piff och Puff tror jag.


Jag och min tävlingskommittékollega handlade sedan vinster till klubbens jultävling, vi stämde träff kl 15, och jag laddade också upp läskförrådet. 10 flaskor Pepsi, julmust (Apotekarnes), 7-Up eller Zingo för 49 kr var väl aldeles lagom.


När jag kom hem vid halv fem var det mörkt och jag upptäckte att hela ljusnätet i trädet på framsidan inte riktigt gjorde sitt jobb.


Klockan är 17 och trots att det är hela 10 dagar kvar tills julafton så åker granen in. Megatidigt ju!


En timme senare är den färdigklädd. Efter lite muttrande över ljusslingor med för kort avstånd mellan lamporna t ex...


Klockan är så sju om aftonen och julkrubban har fått sin stjärna. Och en ängel har hittat dit


Klockan 20 kan jag inte motstå mina fula men goda hemmagjorda dajmbitar längre. Ack vad underbart!


Inte ett skit på TV. Eller rättare sagt, mycket skit. Kl 21 börjar Wallander. Intresserar mig inte ett dugg.


Timmen därpå laddar jag kontantkortet i nallen och checkar lite sms.


Sen blev det inte mer EFIT. Men lite mer i hembloggen.

Ja ni... snart är det jul. På riktigt!

När andra ljuset brinner...

... gör arbetslusten likaså. Brinner alltså. Idag har vi, och i synnerhet jag då *tycker till*, varit flitiga och städat rejält här hemma.

Och nu på kvällen har jag gjort 1½ sort julgodis av 3. Jag har gjort färdigt rischokladen och rullat romkulorna som sen ska få choklad på sig. Tredje sorten som ska göras är knäcken.



Medans jag stod och gjorde julgodis så gick männen i mitt liv igenom julens mat-inköpslista. Den lille varianten jublade när den store berättade att vi skulle köpa revben. Jippi!

När första ljuset brann....

.... hade jag inte riktigt hängt med. Det var ju nyss JÄTTElänge kvar tills 1 advent. Och så plötsligt var dagen här. Detta år slog jag på stort och gick på adventsgudstjänst med mamma och storasyster, och pappa sjöng med kyrkokören. Senare lite adventsfika med min lilla familj.

Julkrubban är på plats också. Än så länge bebos den bara av några djur och ensam fårahedre vankar förbi. Men vi vet ju alla att det är fler på väg dit.....

Vem är den knäppa?

Jag är stel som en pinne och smidig som en elefant. Ändå är jag enligt läkaren överrörlig, därav knäproblemet. Är det jag och min kropp som har en och annan skruv lös eller är det läkaren?

EFIT fredag 28 november.

Ja, virrpannan Jennie lyckas då inte pricka rätt EFIT-dag denna gången heller. Men det får gå ändå. Och denna fredag trodde jag kunde bli lite intressant för jag och kollegan S skulle festa. Hur det blev med det? Ja det får ni se ;-)

6.

På väg till jobbet. Det är tidigt. Och det är mörkt.

7.

Lägger sista handen vid min avdelnings adventsbelysning och -pynt.

Klockan 8 var det frukost och då glömde jag fotografera.

9.

Barngruppen var liten och behändig och vi var då sammanslagna med grannavdelningen som också hade få barn. Här är det full fart i "buller-rummet".

10.

Fruktstund. Här har 3 av barnen en lugn stund tillsammans med kollega E inne i grannavdelningens mysrum.

11.

Strax efter kl 11 var det dags för lunch. Vår barnaskara var som sagt väldigt liten denna dag...

12.

Nu ska jag berätta en sak för er. Om man dricker het glögg och använder ÖBs billiga plastskedar... så smälter de och blir deformerade! Jag och kollega S hade hejdlöst kul åt detta och skrattade så vi höll på att kissa på oss. På riktigt. Vår chef som satt i rummet bredvid kom in och frågade om glöggen verkligen var alkoholfri. Ja lovar, det var den!

13.

Tid att ta ut Ss hund på en liten promenad. Hunden i fråga gillar inte att bli fotograferad men jag lyckades...

14.

Så var vi hem om till mig för att hämta mina prylar. Här var det tänkt att jag skulle fotografera den lille älsklingen, men den lille behagade komma i vägen...

Klockan 15 bowlade vi.. Inget foto.

16.

Lite shopping inför kvällen.

17.

Dinnertime!

Vad vi gjorde klockan 18 har jag ingen aning om...

19.

Vid sjusnåret var det i alla fakll dags för lite gino. Vilken vild fest, eller hur?!

20.

Hmm.... party on! Eller? Nä fasen var slöa vi var.....

21.

Kan chips och dip pigga upp? Nej... Men gott var det!

22.

Kameraskygga hunden tiggde men verkade i övrigt lika slö som oss.

23.

Vid elva gav vi upp. Jag kollade snabbt mail och lite annat och sen gick vi och la oss. Vilka partydjur vi är!!!

Det gör inget, det var himla skönt med en slapparkväll. Och sen låg vi tills klockan 12 dagen efter.

Fredag igen.

Alltså, i lördags tänkte jag äntligen pricka rätt EFIT-dag. Men, så glömde jag kameran på jobbet, gtrodde jag i alla fall, och kameran i mobiltelefonen är kass. Så det blev inget. Men... jag hade inte alls glömt kameran, bara letat för dåligt efter den i väskan. Ja håhå jaja..

Men jag EFIT:ar idag, om inget oförutsett händer. Typ batterihaveri eller så. Men jag börjar undra alltså. Dagen startade med att jag gick upp tidigare för att torktumla kläder jag skulle ha på mig, och så går proppen såklart... och det märker jag inte förrän det är för sent för att hinna få paltorna torra efter proppbyte. Så fortsätter dagen likadant så lär EFIT ranta åt skogen.

Och 2008 from hell fortsätter. Nu har jag fanimej cellförändringar på livmodern också och ska genomgå en konisering, om inte jag och min läkare kommer fram till att operera bort hela livmodern som vi så smått varit inne på redan tidigare p g a mina andra problem.

Kan 2009 bli sämre?? Det får jag inte hoppas....

Att få barn - en mänsklig rättighet?

Jag surfar runt på nätet och möts av den då och då återkommande frågan: är det en mänsklig rättighet att få barn? Och mitt svar på den frågan är: Både ja och nej men mest nej....

Förtydling:
Rätten till sin egen fertilitet, det är en mänsklig rättighet enligt mig. D v s ingen annan har rätt att förbjuda någon att "använda" sin fertilitet, ingen har rätt att med tvång t ex sterilisera eller utföra abort på någon annan. Däremot är det ingen självklar rättighet att sedan få ta hand om och sörja för de barnen man får.
Och, att få medicinsk hjälp eller att få adoptera t ex där den egna fertiliteten inte räcker för att få de barn man vill ha är inte en mänsklig rättighet. De som på olika grunder, p g a fysiska eller psykiska eller för den delen sociala omständigheter, inte anses vara en lämplig förälder eller lämplig att adoptera t ex ska inte heller ha någon rätt att kräva detta. Att många olämpliga kan få barn på egen hand är inte ett hållbart argument för att sjukvården och staten aktivt ska hjälpa andra olämpliga att få det.

Jag är inte känslokall, och jag tycker definitivt synd om de som t ex vill/behöver adoptera för att få barn men inte blir godkända p g a vissa sjukdomstillstånd. Men jag tycker att det i de flesta fall är korrekt. Adoption ska i största möjliga mån ske utifrån barnets bästa, och det är t ex inte i enlighet med barnets bästa att få föräldrar som nyligen varit eller är sjukskrivna p g a så stora psykiska eller psykiska besvär att de inte kan sköta nån form av jobb eller studier. Hur mycket jag än känner med dessa människor och inte ser dem som mindre värda än andra. Det är inte alls vad det handlar om.

Och nej, hade jag när vi ansökte om att få adoptera mått så som jag mådde när jag var som sämst så skulle vi inte blivit godkända. Och ja det hade varit aldeles rätt också. Även om jag nog inte kunnat se det så då...

Internet är inte verkligheten.

Ja så sägs det ofta. I synnerhet är inte diskussionsforum och communitys på Internet verkligheten. Sägs det som sagt... Men nyss fick jag läsa nåt som verkligen visar på motsatsen. En av medlemmarna på en community som jag skriver och läser mycket på, en medlem jag inte har nån jätterelation till men som av många upplevts som rak, frispråkig och trevlig.... har avlidit efter en trafikolycka för några veckor sedan. Verkligare än så kan det inte bli, samtidigt som det paradoxalt nog är helt overkligt. Ena sekunden leker livet, nästa sekund är det slut... nästa sekund slås det i spillror för de som finns kvar... Och fast jag aldrig träffat människan i verkliga livet, inte ens pratat i telefon med henne, och bara snackat med sporadiskt på communityn så känns det hårt långt inne i hjärtat. Och plötsligt känns mycket som jag gnällt över den senaste tiden helt oviktigt.

Vi vet aldrig när livet vi känner till ska ta slut, så det är bäst att vi tar vara på det vi har medans vi kan. Varje dag, varje minut, varje sekund.