Bry er inte ;)

Bara för att kunna visa ett foto på annat forum...

Det är inte riktigt OK känner jag...

.... att semesterfirandet går ut över mitt bloggande. Men jag har ingen bra lösning på problemet för närvarande, Kanske till nästa år?

Jag har i alla fall nu haft semester i 2½ vecka. 1½ vecka återstår. Mindre än hälften. Hilfe!! Fast, vi har hunnit uppleva en hel del under denna tiden ändå, första veckan bara jag och Simon och därefter alla tre (minus i onsdags då maken jobbade). Jag hann t ex tvingas gå till tandläkaren. Akut. Till fel tandläkare eftersom min har semester, jag fick gå till hennes kollega i stället. Ni som känner mig vet vad jag tycker om tandläkare; att de måste vara födda sadister och egentligen inte borde få lön eftersom deras plågande ger dem sådan njutning. Ungefär. Jag var i alla fall så illa tvungen då en stor bit av en framtand gått av, och hade med mig Sandra och gudsonen Melvin som moraliskt stöd. Och tack vare dem, samt en tandläkare som är ovanligt mjuk för att vara sadist, så överlevde jag. Sen att sköterskan trodde jag var Melvins mormor/farmor (trots att Sandra var med och väl knappast ser ut att kunna vara min dotter men ganska uppenbart var Melvins mamma) fick jag liksom stå ut med ;-) 

När Peter till slut sedan gick på semester så åkte vi iväg en vecka. Första delstoppet var Bohuslän och västkusten, andra var Törebodatrakten kan man säga. Och lite av det vi var med om under den veckan var:

bergsklättring

båt-åkning

loppis-shopping

broöppning över Göta Kanal

blåbärsplockning

umgänge med vänner och familj

kvällspromenad

fotbad

matning av höns

klappning av katter och hundar

sällskapsspelande

bilåkning genom evighetslång skog

mördarsnigelspaning

undersökande av mystiskt föremål i havet

vandring i Arns fotspår

elektricitetsfelsökning

flugjakt

och en hel del till...

och mycket gott att äta och dricka...

Det är nu jag saknar en hemsida litegrann. Jag har byggt upp grunderna till en sådan flera gånger men inte haft ork och tid att fortsätta men en fördel där är fotoalbumen. Här nöjer jag mig med att lägga ut några collage denna gången. Mest för att skona er faktiskt :-D

Västkusten 1

Västkusten mat & dryck i urval ;)

Västkusten 2

Törebodatrakten 

Törebodatraktens mat & dryck i urval ;) 

 Vi kom hem igen i tisdags. Nu är det lördag. Är väskorna upp-packade? Nej! Jo, Simons är. Det gjorde han idag. Men alla andra? Förrutom matvarorna? Näpp! Det är ju så trååååååkigt. Men nu har vädrets makter sagt åt oss att hålla oss inne och fixa till saker och ting så det får vi väl göra. Snart. Om en stund. Jag ska bara...

Sovmorgon...

.... skrev jag om i förra inlägget. Nu hoppas jag att Simon lärt sig vad det betyder, för jag har 2 arbetsdagar kvar innan semestern och båda de dagarna börjar jag sent. Strax före lunch. Därför tänkte jag på kvällarna före låtsas som att jag redan har semester och t ex äta sen middag, avnjuta nåt gott vin och sitta ute halva nätterna.

Gott om sömn är det ont om för närvarande. Det har ju vart rejält varmt i en veckas tid ungefär, lite knappt, och klibbiga heta nätter sover jag inte gott (finns det ö h t nån som gör det?). Framåt morgontimmarna brukar det vara hyfsat okej, men då kommer de: Skatorna! Alltså inte bitchiga tjejer, utan fjäderfäna. Så fort det börjar ljusna sätter de igång utanför sovrummet, jag tror de tjuvlyssnar så att de vet att jag somnat innan de börjar. De steppar på plasttaket på altanen, antagligen med högklackat eller militärkängor eller möjligen spikskor på fötterna. De hoppar rundor på trädäcket, så mycket i otakt som bara är möjligt. De skriker som om de vore med i en dålig skräckfilm från nittonhundrafrösihjäl. Och de tjattrar som ett gäng 17-åringar på fredagseftermiddagen som misstagit gymet för ett förfest-ställe. För att ö h t få minsta promilles chans att somna om måste jag stänga sovrumsdörren, och då blir det sådär olidligt varmt igen.

En fläkt vore kanske bra? tänker ni. Och ja, absolut. Vi har en. Men den är inte tyst inte... Förvisso är dess ljud sjutton resor mindre hemskt än pippifåglarnas, men ändå: Förbjud skator före klockan nio åtminstone! Eller de kan väl få finnas till om de hemskt gärna vill, jag är inte den som är den, men absolut inte höras.

Nu sitter jag ute under taket och njuter av att det bara är runt 20 grader, mulet och friska vind. Det verkar som att det kommer lite mer regn också. Åskan som var i natt räcker och blir över för resten av säsongen tack, men lite mer vätska uppifrån är helt okej.  NU skulle jag nog kunna sova om jag lade mig ner här i utemöbelsoffan, men det verkar som att familjen vill umgås lite med mig. Krävande typer...

Sorry Povel.

Jag lyder inte din uppmaning att ta av mig skorna. Jo inomhus möjligen och när jag badar, men det är aldeles för många tistlar och små glasbitar och vassa stenar och spottloskor och annat otrevligt som har en förmåga att hamna just under mina fötter för att jag ska lockas av att springa barfota.

Och på tal om skor, när jag fyllde år fick jag lite pengar som nu kommit till användning. De fick bli grundplåten till två par nya jympadojjor. Mycket mycket välbehövligt. Ett par till "vardags" och ett par att gå längre rundor och jogga (hahaha!) i. Resten stod en del av skatteåterbäringen för. Staten, mina fötter tackar er för att ni sparat lite kosing åt mig! 

Vardagsskorna invigdes i söndags när vi spelade årets första runda minigolf. Och på direkten ställde det faktum att "alla" gympaskor är i skarpa grälla färger till det. Jag kunde bara inte ha knallrosa dojjor till de röda ursköna favvobyxorna. Så det fick bli motvilligt klädbyte. Som tröst fick jag bli 2:a av fem spelare. Tjohoo, inte sist! 

Och igår stod jag inte ut med det låga stegtalet på mitt aktivitetsarmband efter en slöööö semesterdag, så jag snörade på mig de nya gå- och jogga(hahahahohihihi)skorna för att ta en liten testrunda. Den lilla testrundan råkade bli nästan 7 1/2 km lång och precis under tio tusen steg. I nya skor alltså. Men än så länge såhär dagen efter protesterar inte mina fötter mer än jag kan stå ut med, de är bara lite allmänt ömma. Fråga mig igen ikväll :-P

Ögonen är tröttare än fötterna. Det finns två syndabockar till det. Dels Simon som inte begripit det här med sovmorgon när man är ledig, och när jag väl vaknat av att han sagt gomorron eller stängt luckan till mikrovågsugnen obeskrivligt högljutt har jag jättesvårt att somna om hur självgående och tyst han än är. Och dels allerimöget rent ut sagt. Naturen må vara vacker och fascinerande men långt ifrån alltid snäll. 

Nej nu ska jag på mina småömma fötter traska in på Blomsterhuset och se om de har några tomatplantor åt oss. Våra egna dog en utdragen och troligen plågsam död efter att i späd ålder ha åkt i backen p g a en överenergisk son. Nu hoppas jag få adoptera några mer mogna och stabila exemplar men tror att risken är stor att jag är för sent ute. Wish me luck! 

Johanssons testkök rapporterar.

Dagens produkt: ProteinToast från va'gott.

Näringsinnehåll (per skiva): 90 kcal. 3,9 g fett (varav 0,6 mättat). 3,7 g kolhydrater. 8,1 g protein.

Jag köpte efter ett tips hem brödet för ett tag sedan och glömde sedan bort det. Som tur är har det lång hållbarhet i oöppnad förpackning (nej jag vågar inte tänka på varför) och idag blev det så dags att prova.

Det står att brödet är gott att rosta så det gjorde jag och åt sedan i all enkelhet med  lite Bregott och ost. Inget rekord i hälsokost direkt men jag var mest ute efter att prova smak och konsistens. 

Omdömet då? Jo, det var gott! Det smakade inte "proteinigt" eller så utan som vanligt fast riktigt grovt osötad bröd. Smaken av sojaprodukterna trängde inte igenom. Konsistensen var heller inte så kompakt och torrt som annat kolhydratsnålt bröd jag provat. Men det är klart, ogillar man mycket frön och bitar i bröd så lär man inte gilla detta heller.

Nästa gång blir det lite mer genomtänkt ;) Kanske en god röra med ägg och cottage cheese på? 

Alltså ni får ursäkta...

... bloggstiltjen, men nu har jag faktiskt ett försvar för den. Jag har blivit gammal! Yes, the big four är passerad med 2 veckor idag. Och när man uppnått den höga åldern måste man faktiskt ta det lite lugnt, tänka på hjärtat och sådär.

Nej men på riktigt, nog för att jag passerat 40 men inte sjutton är jag gammal inte. Jo, på morgonen efter en fest eller så är jag det ;-) men inte annars.

En positiv effekt av att bli 40 och jobba kommunalt är att man får extra semesterdagar. Hela 31 om året i stället för 25. Plus att jag bytt semestertillägg mot ytterligare dagar. Så i år tog jag bl a semester midsommarveckan, alltså veckan som ligger framför oss. Som grädde på moset är Peter ledig varje fredag under sommaren p g a ett tillfälligt avtal, och eftersom fredag är midsommarafton (=arbetsfri dag) är han ledig på torsdag också. Den dagen ska vi göra till en familjedag med lunch på indisk restaurang och sedan biobesök.

Och från att för en vecka sedan ha haft noll planer för själva midsommarafton har vi nu ett firande ihop med bl a vänner vi träffar aldeles för sällan framför oss. Kul för oss vuxna och kul för Simon som får sällskap av 3 härliga barn.

Sommar ja... Jag är ju som sagt inte soldyrkar-typen (dock vill jag mer än gärna vara solbränd vilket komplicerar saken) och värme är inte min grej riktigt. Åtminstone inte så länge jag inte kan bada. Igår var det drygt 20 grader i skuggan enstaka moln och svag bris, det räcker fint för mig. Aldeles lagom sommar tacksåmycket. Idag har det blåst lite mer men doppet i poolen var nästan lika skönt som att äntligen kunna gå på toa efter att ha fått knipa i en timme :-D

Nåt som är lika givet på sommaren som badande är minigolfspelande. Och säsongens första runda står på agendan för kvällen. Hejja mig!!

Inte hej hej...

.... direkt men nu ska det handla om hälsa. I betydelsen välmående ungefär.

I måndags var jag på återbesök hos handkirurgen. Nästan direkt frågade hon mig varför jag hade tejp och plåster på såret, men jag hann inte ens svara färdigt förrän hon börjat rycka i det. Innan de sista stripsen åkte bort kunde jag i alla fall berätta att det var tejpat för att såret glipade när suturerna togs och att sköterskan därför rått mig att ha stripsen kvar till återbesöket. "Ja det är ju inte ditt fel att vissa inte vet vad de gör" ungefär blev responsen. Det var ändock något rödfärgat klet på tejpen när hon tog bort den så uppenbarligen hade det inte varit helt läkt senaste gången det tejpades åtminstone. Det låtsades hon inte se verkar det som, jag fick känslan av att hon insåg att hon dragit förhastade slutsatser och inte kunde erkänna det...  Men i alla fall, nu kunde jag själv se såret ordentligt och NU var det ihopläkt. Och så kollades armens och handens funktioner och allt verkar vara okej. Nice!!

Nu ska armen belastas för att nerven ska lära sig jobba ordentligt på sitt nya ställe. Viss smärta är normalt att känna upp till ett halvår men den signalerar inte att något är fel så att säga. Och snart bör den vara uthärdlig utan några piller...

Det är skönt att vara tillbaka på jobbet igen! Riktigt skönt. Trots att det varit jobbigt att vända rätt på dygnet igen så. Även om jag ska erkänna att jag inte direkt sörjer att det bara är 3 veckor kvar tills jag har en veckas semester ;-) Psyket har nog tagit nästan lika stor stryk som kroppen, dels är jag kass på att hantera smärta och dels är jag riktigt usel på att hantera förlorad självständighet. Att inte kunna göra många vardagliga sysslor utan hjälp. Att så basic saker som att hyvla ost eller öppna mjölkpaketen framkallar smärta. Men, som jag skrev för 1½ vecka sedan: jag ser ljuset!

Ja just det, jag spelade bowling igår för första gången på två månader ungefär då det var klubbmästerskap. Och det blev väldigt tydligt hur involverad "den andra armen" faktiskt är när man spelar. Innan och när jag påbörjar ansatsen vilar t ex klotets tyngd till lika stora delar i båda händerna, något som började göra ont efter ungefär tre slag... Och efter ca en av åtta serier var jag tvungen att ändra mitt grepp så att vänsterarmen skulle belastas mindre, annars hade jag inte kunnat fullfölja. Men det fungerade!
Resultatet? Hmm, det skiter vi i ;-)

ESC då.

Igår var vi ute på vift och kom inte hem förrän mer än halva startfältet uppträtt, och när alla hade gjort det var jag så trött att jag gick och lade mig. Vid halv två vaknade jag och kollade på Expressens app vem som vunnit. Nu har jag sett hela programmet i efterhand på SVT Play (fin uppfinning det där) och blev glad i hela kroppen. Glad av att se så genuint jättelyckliga och upprymda människor. Måns ansiktsuttryck när det gick upp för honom att segern var hemma var obetalbara, och lyckan efteråt gick nästan att ta på. Och grattis Sverige!

Själv gillar jag inte alltid Sveriges bidrag, och det är inte många gånger jag verkligen har tyckt det var det bästa. Men med Euphoria tyckte jag det. Och i år hade jag Heroes på hyfsat delad förstaplats med Australiens och Israels bidrag. Jag tycker också att årets final hade hög kvalitet generellt jämfört med de tidigare 5-6 åren åtminstone med ett litet fåtal kalkoner, betydligt fler riktigt bra och en stor mängd helt okej låtar. Det är ganska få låtar jag inte hade "stått ut med" som vinnare. Och då känns en seger ännu större.

Årets största positiva överraskning? Det får jag nog säga är just det jag nyss skrev, d v s den generellt sett höga kvaliteten i finalen. De senaste åren har det varit ganska bedrövligt med ett fåtal bra undantag, enligt mitt tycke då, Jag hoppas det är början på ett trendbrott. För jag gillar egentligen verkligen ESC-grejen men har tappat i intresse bit för bit för att det varit så... dåligt. I år är jag glad att jag sett inför-programmen och därmed hört alla låtarna och också kunnat jämföra studio-versionen och live-varianten på en hel del av dem.

Årets besvikelser? Dels att Makedoniens bidrag gick från ett av de 5-6 bästa i förväg till nästan platt fall i semin genom ett riktigt dåligt scenframträdande. Jag vet inte om det fanns nåt tekniskt fel att förklara saken med men dels sjöng killen falskt nästan rakt igenom låten och dels fanns inget av det starka trycket i refrängen studioversionen kvar. Inget alls. Och så gick den inte till final heller... Och dels att Tjeckiens starka duett, den bästa av en stor mängd sådana, inte heller kom till finalen. Det är för mig ofattbart.

Årets kalkon? Tyskland. Utan tvekan. Riktigt dåligt. Trist låt, och dålig sångerska men en massa konstiga gester och grejer för sig. Resten av Europa delade tydligen min känsla för den låten (ja även det ena landet, för den hade ö h t inte varit med här om inte den som verkligen vann tyska uttagningen hade gett bort vinsten) och gav den noll poäng. Noll. Nada. Null. Mer förvånande var att värdlandet fick samma resultat, det känns märkligt.

Årets trend? Duetter, duetter, bara duetter. Vare sig det passade låten eller ej.

Årets lågvattenmärke? Buandet riktat mot Ryssland. Ja Ryssland styrs av ett gäng rövhål, typ. Ursäkta språket. Men jag anar att sångerskan knappast sitter i ledande ställning och är helt övertygad om att varken Putin eller hans närmaste har skrivit låten. Att bua åt dem är knappast tecken på att man är en så fin människa själv, om man säger. Nej, lågt! Bra av programledaren att reagera och agera.

Årets krock? Slovenien säger jag då. Jag talar inte om någon trafikolycka eller så. Inte heller om de stora hörlurarna, de tänker jag inte ens kommentera. Utan om klänning kontra låt. De gifte sig inte. En lång tjusig vit Röda mattan-klänning, som sångerskan nästan inte flyttade fötterna i, till en i relativt pigg och tempofylld låt. Krasch!

Årets tungvrickare? Austria kontra Australien. Österrike kallades för Australien flera gånger, men i gengäld kallades Australien för Österrike minst lika ofta. Kanske tur det ;-)

Så, nu vet ni! :-)

Beware of das Ketchup-effekt!

Först har jag noll lust att blogga, sen har jag noll ämnen att blogga om, sen har jag varken ämnen eller lust... men sen har jag massor av båda. Strulande armar, återkomst till jobb, fester och firanden, Eurovision Song Contest, märkliga mänskliga beteenden med mera. Men när inspirationen finns saknas såklart tiden. Det är lite så livet funkar. Man kan sällan få allt, åtminstone inte samtidigt.

Men några av sakerna ska jag försöka hinna dryfta innan dygnet är slut. Ni kan ju roa er med att försöka gissa vilken som är min största besvikelse resp. största positiva överraskning i årets ESC så länge ;-) 

Jag ser ljuset!

Långt där borta i änden av tunneln. Men den är lång. Tunneln alltså.

Ett rejält bakslag kom när det var dags för suturtagning. Såret var inte läkt så som planerat utan det glipade på några ställen. Inte som ett öppet sår, men tillräckligt för att kunna skapa störande hudflikar om inte sårkanterna får hjälp att hålla sig ihop. Detta syntes inte förrän en bit in i proceduren och eftersom såret var sytt med löpande stygn kunde sköterskan inte avbryta mitt i. Så det blev att tejpa såret rejält och sen försöka få tejpen att stanna där. Sedan dess har jag fått hjälp med ny tejpning en gång, och då hade det hänt saker i rätt riktigt i alla fall. Sårområdet är ömt, jag kan t ex inte luta armen mot ett bord eller mot madrassen t ex utan att det gör ont utan en mjuk kudde t ex under, men det finns inga tecken på infektion eller andra problem med såret. Det är bara långsamt.

Inuti armen så att säga har jag också ont men de flesta dagarna klarar jag mig utan mediciner fram till sängdags och några dagar behöver jag inte alls. En liter mjölk kan jag lyfta utan att det gör ont, lyfter jag 1½ liter däremot.... Där nånstanns går gränsen. På måndag ska jag på återbesök, då får jag väl veta mer om vilka smärtor som är okej att trotsa så att säga och vilka smärtor som signalerar att jag bör ta det försiktigt ett tag till. Förhoppningsvis kan jag jobba igen sen.

Jag har i alla fall sett till att hålla kontakten med jobbet, både barn och kollegor, och även varit inne några gånger för att ta mina utvecklingssamtal. Det är ju inte munnen jag opererats i :-D

Något kul har jag haft att se fram emot under denna tiden: gospel! Ikväll är det genrep, och imorron är det dags för konsert x 2. Med ingen mindre än Sarah Dawn Finer som gästartist! Ett par av låttexterna har jag fortfarande problem med, jag förstår inte det för texter brukar sätta sig på skallen hos mig vare sig jag vill eller ej, men förhoppningsvis tappar inte alla 500 i kören bort sig på samma ställen som jag :-)

Och på tal om Sarah så har jag nu hört alla bidragen till årets Eurovision Song Contest. Om ni inte gjort detsamma säger detta er ingenting ;-) men mina egna favoriter är Sverige (inte alls givet), Australien (jo ni läste rätt, nej de har inte flyttat landet till Europa), Israel, Azerbajdzjan och Makedonien. Över lag sådär tycker jag det är många mellanmjölkslåtar, låtar som inte är dåliga men inte nåt wow heller, ett fåtal riktigt bra och så några riktiga bottennapp. Tysklands bidrag, som ö h t kom till ESC för att den riktige vinnaren gav bort segern till finalmotståndaren, är nog det sämsta jag hört (och sett) på flera år.

Sveriges chanser? Jo om scennumret sitter ordentligt tror jag det finns goda chanser till vinst. Blir det sämre än top tio blir jag rejält förvånad. Bland mina favoriter tror jag dock Israel har allra störst chans.

Nej, dags för mig att göra mig redo för genrep. Amiralen, here I come!