Inte hej hej...

.... direkt men nu ska det handla om hälsa. I betydelsen välmående ungefär.

I måndags var jag på återbesök hos handkirurgen. Nästan direkt frågade hon mig varför jag hade tejp och plåster på såret, men jag hann inte ens svara färdigt förrän hon börjat rycka i det. Innan de sista stripsen åkte bort kunde jag i alla fall berätta att det var tejpat för att såret glipade när suturerna togs och att sköterskan därför rått mig att ha stripsen kvar till återbesöket. "Ja det är ju inte ditt fel att vissa inte vet vad de gör" ungefär blev responsen. Det var ändock något rödfärgat klet på tejpen när hon tog bort den så uppenbarligen hade det inte varit helt läkt senaste gången det tejpades åtminstone. Det låtsades hon inte se verkar det som, jag fick känslan av att hon insåg att hon dragit förhastade slutsatser och inte kunde erkänna det...  Men i alla fall, nu kunde jag själv se såret ordentligt och NU var det ihopläkt. Och så kollades armens och handens funktioner och allt verkar vara okej. Nice!!

Nu ska armen belastas för att nerven ska lära sig jobba ordentligt på sitt nya ställe. Viss smärta är normalt att känna upp till ett halvår men den signalerar inte att något är fel så att säga. Och snart bör den vara uthärdlig utan några piller...

Det är skönt att vara tillbaka på jobbet igen! Riktigt skönt. Trots att det varit jobbigt att vända rätt på dygnet igen så. Även om jag ska erkänna att jag inte direkt sörjer att det bara är 3 veckor kvar tills jag har en veckas semester ;-) Psyket har nog tagit nästan lika stor stryk som kroppen, dels är jag kass på att hantera smärta och dels är jag riktigt usel på att hantera förlorad självständighet. Att inte kunna göra många vardagliga sysslor utan hjälp. Att så basic saker som att hyvla ost eller öppna mjölkpaketen framkallar smärta. Men, som jag skrev för 1½ vecka sedan: jag ser ljuset!

Ja just det, jag spelade bowling igår för första gången på två månader ungefär då det var klubbmästerskap. Och det blev väldigt tydligt hur involverad "den andra armen" faktiskt är när man spelar. Innan och när jag påbörjar ansatsen vilar t ex klotets tyngd till lika stora delar i båda händerna, något som började göra ont efter ungefär tre slag... Och efter ca en av åtta serier var jag tvungen att ändra mitt grepp så att vänsterarmen skulle belastas mindre, annars hade jag inte kunnat fullfölja. Men det fungerade!
Resultatet? Hmm, det skiter vi i ;-)