Som sagt. Det är farligt att vara ledig.

Lördagsdygnet började med ett besök till akuten med gallkramper som Papaverin + spasmofen hemma inte bet på, det krävdes en laddning ketogan och sen mer spasmofen via injektioner för det. Jag är väl egentligen med facit i hand inte så förvånad, den senaste tiden har jag ju känt mig rätt stressad och trött rent mentalt, har haft flera mindre kramper de senaste veckorna (där har dock Papaverin räckt) och mådde redan på dagen i fredags illa (men tänkte då att jag nog bara var hungrig)... jag borde såklart ha varit extra försiktig med mat och dryck då och inte t ex ätit både avocado och nötter (= mycket fett) och druckit vin till det. Men, det är lätt att vara efterklok!

Nå, det var ändå ganska länge sedan jag hade en så stor kramp senast. Det är ju positivt, tänker jag.

Och på tal om krämpor... Nu är det tre månader sedan jag skulle ha stämt av med handkirurgen ang. operation av vänstran. Hade han ringt när han skulle så hade jag antagligen opererats ungefär nu. Nu gjorde han ju inte det, det tog 1½ månad innan jag till slut fick prata med honom, och därmed väntar jag fortfarande på min operationstid. Varje dag skyndar jag hem för att kolla brevlådan... men ingenting än. Undrar hur lång tid i förväg man får besked om tiden?

Eftersom jag hade ungefär noll energi igår så kollade jag på Andra Chansen, Melodifestivalen alltså. Och när jag tyckte att Hasse Anderssons guld och gröna skogar var bäst av alla och att dagis-pop-låten Groupies var värd att slå ut sin konkurrent så säger det kanske en del om hur jag upplevde kvaliteten ;-) I finalen på lördag håller jag fortfarande Mariettes Don´t stop believing högst. Men jag har ju inte sett alla deltävlingar.mest snabblyssnat lite på de flesta låtarna, så jag kanske missat något guldkorn??

I alla fall, idag efter lunch kände jag att energin börjat återvända så jag drog på mig gå-kläderna och drog med mig maken ut på promenad.

En halvmil skulle vi väl fixa, tänkte jag, även om jag inte var helt hundra återställd. Det blev visst 12 km för mig. Drygt 7 för maken, sedan avvek han och hans skoskav. Det var en hel del gående i sand och lera och gropig terräng, och det var inte fort men långt och länge. Kan man säga. Och sandigt... jag lyckades få sand igenom både sockar och strumpbyxor, det var nästan lite sommarkänsla över att duscha fötterna rena från sand när vi kom in :-D

Vi bor väldigt promenadvänligt, det är något visst med att promenera längs stranden även under den kallare delen av året.

Det är farligt att vara ledig.

För 5-6 veckor sedan valde jag att ta en semesterdag utan att ha några egentliga planer utan mest för att ha en extra dag då jag kunde göra vad jag kände för, koppla av och så... Jag hade haft ont i halsen några nätter men inget allvarligt så att säga, men denna lediga dag började jag få ont i ögonen och nattsömnen förstördes av hosta. På kvällen befarade jag ögoninflammation och vaknade dagen därpå mycket riktigt med ett igensvullet rött och rinnande öga. Detta spred sig sedan till andra ögat plus att det kom en förkylning som däckade mig vilket resulterade i 3 dagars sjukfrånvaro.

Nu skulle jag försöka igen med några "samla energi"-dagar. Onsdag + torsdag var tanken men det byttes mot torsdag + fredag för att underlätta på jobbet. Och tror ni inte att halsontet, hostan och förkylningen kommit tillbaka? Inte lika illa som förra gången och blir det inte mycket värre kommer jag absolut kunna jobba, men ändå... Är det inte lite typiskt? Ska jag våga ta ledigt dagen före mitt födelsedagsfirande som jag planerat? Kan det bli 3:e gången gillt?

En annan följetång är ju mina händer. Ännu har jag inte fått något operationsdatum för vänstran. Och högran fortsätter kräva maxdos av diklofenak ihop med Panodil. Handen gillar't nog, men inte magen... kan jag berätta... I väntan på besök hos arbetsterapeut har jag i alla fall köpt ett stöd med skena, det är ju inte direkt utprovat för mig och sitter långt ifrån perfekt men det känns som att det är bättre än ingenting så länge. Jag kan inte ha det på vid alla moment på jobbet men de flesta, och det verkar kunna minska antalet smärtsamma "hugg" åtminstone.

Men allt är inte trist i tillvaron. I onsdags började äntligen vårens Du kan sjunga gospel i Malmö. Redan första kvällen repade vi in 3 låtar. Inte till perfektion inte ;-) och det kommer att krävas måååånga varv på samtliga låtar innan de sitter helt, men det är rätt coolt hur bra det ändå kan låta efter bara 1½ h. Tiden bara flög förbi och alla tankar på jobb och stress och krämpor och trötthet var som bortblåsta under den tiden. Och på natten sedan sov jag bättre än på länge. Körsång i allmänhet och gospelkörsång i synnerhet är underbart! Rena hälsokuren. Man borde få friskvårdsbidrag för detta! Minsann.

Och så har vi fått tillökning i familjen. En 129 g tung och 138 mm lång Freddie fick jag i mina händer igår efter en tids längtan. Han är fin, min Freddie, men lite smått ömtålig så jag måste snarast införskaffa något att bära honom säkert i. Hittills går allt bra, han sov fint i natt och är idag laddad och redo för sällskap och tjänstgöring.

Såhär ser han ut (ungefär, det är svårt att ta foto på Freddie med Freddie ;-) så detta är en snodd bild på hans tvilling):

Ni undrar säkert vad som ska hända med Ozzy nu när Freddie har kommit. Jo om Simon får som han vill så tar han över vårdnaden om honom. Kruxet är att jag tror att han har fel storlek på SIM-kortet så det måste vi byta i så fall... Men, vi får undersöka det vidare i helgen.

Snart halvårsjubileum!

Om några veckor är det ett halvår sedan jag kom ut från garderoben. Den helsvartklädda garderoben alltså. Och hittills har jag inte varit på återbesök där inne. Det närmsta jag kommit var i fredags då jag på Champions of Rock var klädd i svart klänning, hudfärgade strumpbyxor och mörkt blå kavaj. Som kontrast hade jag på jobbet samma dag en knallandes rosa långskjorta/blus, en färg jag i princip aldrig haft annars. Skjortan/blusen har jag haft i min ägo länge men aldrig varit ens nära att kunna ha. Men nu så... 

Champions of Rock var det ja. Härliga Queen-låtar med underbara Peter Johansson och hans sällskap. Jenna Lee James, Peters kollega från We will rock you i London var med precis som förra gången och i Jessica Anderssons ställe var nu Nina Söderquist. Jennas röstomfång var enormt och klangen felfri, men Ninas röst var definitivt mer rock så att säga. Två bra sångerskor hur som helst, och Peter verkar helt oförmögen att göra något som inte är jättebra. Ljudet i Arenan var inte på topp, bl a så ekade det lite väl mycket mot taket i synnerhet halva första akten, men det lyckades inte förstöra den starka musikupplevelsen.

Något eget filmklipp har jag inte, och jag har inte heller hittat nåt bra från just Malmö på youtube, så ni får nöja er med ett snott hopklipp från en tidigare föreställning.

Nu har jag tyvärr inget spännande musikaliskt på kalendern förrän 22 augusti när det är dags för Metallica i Göteborg. Hoppas jag inte dör av rockabstinens innan dess...

Dal Makhani a la svennebanan.

Förra helgen var jag och Simon ute och åt indiskt till lunch, han åt Tandoori Chicken och jag åt Dal Makhani. Igår gjorde vi ett försök här hemma att åtminstone komma i närheten. Simon blev inte så nöjd med sin kyckling och jag förstår det, kryddmixen man kan köpa i affären är säkert en god bit ifrån den smaksättning de använder på restaurangen. Jag får se om jag kan försöka hitta bättre info om vad det egentligen är för kryddor. Men, Dal Makhani fick jag till rätt bra tycker jag. Jag har försökt översätta ett recept från ett filmklipp där en indisk kvinna (som tack och lov pratar engelska ;-)) lagar vad som sägs vara äkta makhani... och gjorde ungefär så som jag tror att hon gjorde. Och valde "snabbvarianten" i stället för långkoket på 7-8 h ;-).

Här kommer ett recept, med ungefärliga mängder. Testar ni så smaka er fram!

Koka röda linser tillsammans med tunt hyvlad färsk ingefära i saltat vatten med lite neutral olja i. Jag använde ca 2,3 dl torkade linser och 7 dl vatten. Koka ca 15-20 minuter. Det gör inget om linserna kokar sönder.

Makhanin smaksätts med UNGEFÄR 3 nypor kumminfrön, 1 msk chilipulver, 1 msk garam masala (kryddblandning), 8-10 korn indisk långpeppar (kan ersättas av vanlig nymalen peppar), 1 finhackad vitlöksklyfta, 1 hackad gul lök och 1 tsk salt.

Fräs först kumminfröna i någon msk smör. Tillsätt sedan lök och vitlök och fräs under omrörning några minuter.

Tillsätt därefter ca 400 g passerade tomater samt övriga kryddor. Låt småputtra i ca 10 minuter.

Blanda därefter tomatbasen med de kokta linserna samt lite av kokvattnet. Låt puttra på svag värme ca 15 minuter. Tillsätt ca 3 dl kokosgrädde och 1 dl strimlad färsk koriander. Rör om, låt puttra några minuter till. Smaka av, tillsätt ev. mer chili och/eller garam masala. Klart!

Jag serverade min Dal Makhani tillsammans med färska grovhackade tomater och (köpt) naan (indiskt bröd). Drycken för dagen var en ljus öl.

Varning för gnäll!

Jag hatar att ha ont. Hatar hatar hatar! Handjäveln, den som INTE snart ska opereras tyvärr, är återigen så elak mot mig att jag dagdrömmer om amputation. Där fick jag för att jag var duktig och följde rekommendationen om en paus i behandlingen. Jag blir grinig som fasen när jag är hungrig, men när jag går och har ont typ hela tiden, särskilt som nu när jag till slut emellanåt känner att det påverkar min förmåga att göra ett så bra jobb som jag vill göra... ja då är Gunilla Persson en fröjd i jämförelse! Jag lovar!
Men, maxdos eller t o m över maxdos av diklofenak och paracetamol i kombo så ska det väl lägga sig lite igen... Hoppas jag.

På fredag kväll hoppas jag i alla fall kunna koppla bort de där dumheterna, för då är det äntligen Champions of Rock igen! Förberedelserna har redan börjat i form av att outfiten är utprovad och nerpackad. Den ska med till jobbet imorron, för på fredag tar jag mig dit utan bil eftersom Peter hämtar upp mig efter att jag slutat och bytt om.

På tal om jobbet så tycker jag man ska lagstifta om en ny form av ledighet. Med betalning, eftersom energin man kan få kommer arbetet till nytta. Man borde ha rätt till sport-på-TV-ledighet. Som imorron t ex, får jag vara ledig under stafetten och det blir svenskt guld så kommer jag i rena lyckoruset att jobba dubbelt så effektivt efteråt. Jag lovar! Och blir det norskt guld... så lär jag jobba trippelt så effektivt med irritation, sorg eller ilska som drivkraft. Vad har cheferna att förlora? Och vilket parti kan tänka sig att driva denna viktiga fråga?

EFIT lördag 21 februari.

Det var länge sedan men nu är den här igen. EFITen. D v s Ett Foto I Timmen. Vid intresse, 

läs mer HÄR.

EFIT-dagen började för mig halv nio då ankan kom in och sa god morgon och ville ha frukost. 

Själv hade jag motvilligt varit vaken sedan halv sju.

Halv tio var jag ganska bekymrad över mina kesoplättar då smeten blev mycket lösare 

än vanligt. Men jag kan lugna er, de blev bra till slut. Perfekt frukost ihop med lite bär.

Halv elva åkte jag skidor.

Eller... åka - titta... sak samma.

Halv tolv försökte jag lura mig själv att jag var pigg och redo för att åka till Malmö med sonen.

Halv ett ägnade jag och sonen oss åt lite industrispionage på makens jobb. Denna bilden 

av lite industriavfall får illustrera detta.

Halv två startade sonens och min lunchdate. Han hade beställt indiskt, 

så indiskt det blev.

Två stora tandoorikycklingklubbor var en för mycket för sonen som tog med sig den andra hem. 

Så var hans middag också fixad!

Herregud förresten så många matställen det finns i Malmö som jag aldrig hört talas om. 

När jag jobbade där hade jag i alla fall liiiite koll men nu är jag helt lost. Av menyerna att 

döma finns det i alla fall mycket att välja mellan för mig som vegetarian.

Halv fyra var vi åter i Trelleholla och träffade bl a dessa "pratande" aporna.

Innan vi lämnade Malmö hann vi också köpa lite nya fräscha blommor. Här halv fem 

arrangerade jag de nya och tog hand om det som gick att spara från de gamla.

Detta är vad som fortfarande har lite liv i sig av förra omgången tulpaner, men de sjunger 

på sista versen.

Middag halv sju. Indiskt till lunch och pasta till middag - säg inte att jag inte 

varierar mig!

Halv åtta beslöt vi att dissa Melodifestivalen igen och spela spel i stället.

Det var INTE jag som satte ett grönt ljus bland de vita!! Men det var jag som plockade fram 

de bruna. Har estetiken ändå förstörts kan vi lika gärna fortsätta och bränna ner lite udda ljus.

Ungefär timmen senare satt ett litet kvällsmål fint.

Maken har en funktion på sin mobilkamera som bygger på att man ska le. Och man måste 

le med tänderna synliga, det räcker inte att mungiporna lyfter sig ;-) Och då kan det bli såhär 

när man testar:

Sen blev det inte mer!! Sängen kallade och därifrån får ni inga foton. Nä-ä!

Den där Murphy...

... kan väl ta och kamma sig!
Efter en vecka med ganska bra nätter vad gäller sonens sömn och makens snarkningar så borde jag vara ganska utvilad. Men icke, nehejdå, då ska i stället en enerverande rethosta förstöra min nattsömn. Håhå jaja... Men, det finns som vanligt de som har det värre och som skulle ge vad som helst för att kunna snitta på ca 4 h/natt så jag ska väl vara tyst.

Förresten: Nobelpriset i medicin till den som kan göra en effektiv, biverkningsfri och icke-äcklig medicin mot just torr rethosta! Om jag får bestämma. Vilket jag tyvärr inte lär få...

Syster Claus, min date på vårdcentralen, och hans sjuksköterskeelev Jennifer (tror jag) gav mig två huvudtips för att lyckas bli kry. Nummer 1 var: stanna hemma och vila! Men det är tyvärr inget alternativ just nu (har i o f s VABat en del i veckan vilket är lite lugnt för kroppen, dock ej för knoppen). Nummer 2 var: drick varm dryck! Och DET har jag lyckats lyda idag. Både varm choklad och Irish Coffee har jag lyckats få i mig. Jag tror det var så'nt de menade...

Imorron ska jag FÖRSÖKA komma ihåg den första EFITen på länge. Alltså Ett Foto I Timmen. Men jag vågar inte lova något, minnet kan svika mig. Igen... Ang EFIT, läs mer här: www.ettfotoitimmen.se 

Nope!

Jag har inte orkat se Delfinal 1 i årets Melodifestival än. Any day now... Kanske. Jag såg dock ca 20 sekunder av varje bidrag när det begav sig och minns bl a att jag dels inte tyckte att nåt var särskilt bra och dels kände att Jessicas låt var otroligt lik en annan låt som jag inte kan komma på vilken det är. Hört det förrut?

I stället för mello-blogg blir det matblogg. Kesoplättar, låter det äckligt nyttigt? Kanske det, men äckligt är det sista det är. Ursprungliga receptet är från en lchf-blogg men det är ju inte förbjudet för icke-lchf:are att följa sådana recept ;-). Som sådan, icke-lchf:are alltså, bytte jag kokosfett (örk!) mot vanligt smör och rasolja. I övrigt är receptet samma. Kolhydratsnålt blir det. Och mer mättande än det ser ut. Testa!


Mixa 100 g cottage cheese (alltså keso eller liknande), ett ägg, en knapp msk fiberhusk och en liten gnutta salt med t ex stavmixer. Det blir en rätt tjock kladdig smet så använder man vanlig mixer kan det mesta fasta runt knivarna. Märkte jag... ;-) Forma 4 plättar, kanske 5 mm tjocka eller så, och stek dem på låg till medelhög värme i ½ tsk vardera av smör och rapsolja, ca 7-8 minuter per sida.

Jag har provat att äta dem precis som de är, med lite lite sötningsmedel på, med bär + lite lite sötningsmedel och med vispgrädde + bär. Gott alltihopa. Och gillar du inte keso ska du inte avskräckas, de varken smakar keso eller har den där gryniga konsistensen.

Min kostregistrerings-app får det till ca 216 kcal inkl matfettet för de 4 plättarna (13½ g fett, 2½ g kolhydrater och 20½ g protein).

 

Till helgen ska jag prova Risentas bönpasta. Jag har provat en annan sorts proteinpasta tidigare och den var... blä!! Nu har flera kollegor sagt att denna är god, så jag måste testa. Det vore toppen med samvetsfri pasta som jag antagligen inte överäter så lätt heller.

Rapport kommer!!

Jag förstår att ni undrat,klurat, funderat.

Kanske t o m oroat er. Ska det inte bli någon Melodifestivalrescension i år? Jodå, en slö dag får det bli idag så jag passar på att nyttja svt:s hemsida lite och här kommer så mina åsikter om gårdagens startfält.

1. Forever starts today (Linus Svenning). Lite mer pampighet tack! Låtens budskap går hem hos mig och den hade varit superbra med lite mer kraft i refrängen, ännu mer trummande och lite extra stråkar. Nu blev det rätt trist, vilket är synd... Låten i sig förtjänar bättre. Linus förtjänar bättre. Och scenkläderna är en historia för sig, det är okej med svart och enkelt men kom igen... Gud vad trist!

2. Där och då med dig (Emelie Irewald). Gäääsp! Platt låt, och en personlig utstrålning i klass med en fiskinnes. Fin röst, visst, men har man inget bättre att jobba med hjälper det inte ens om man så vore Helene Sjöholm.

3. Groupie (Samir & Viktor). Låttiteln skapar inte så höga förväntningar i förväg, inte "artisterna" heller. Det var nog tur, så slapp jag bli besviken. Ämnet ligger ju i tiden och det hade kunnat gjorts rätt kul med finess, men nä... Årets dagispopvinnare? Troligen. Jag lär inte få slippa höra det där: Åhoj ojoj ojoj oj oj oj....

4. If I was God for one day (Neverstore). Om jag var Gud för en dag hade jag fört in mer punkrock i Melodifestivalen. Och detta skulle då vara ett punkband så jag var rätt spänd. Men det började som en rätt blek Green Day-rip off. Bra refräng dock, så andra halvan av låten var helt okej. Till sångaren säger jag: mer kajal!

5. Nonetheless (Marie Bergman & Sanne Salomonsen). En av "tanterna" gillar jag, och en av dem... not so much... Ni får gissa vem som är vem ;-) Men jag tänkte att ställer de upp så bör det vara en ganska stark låt. Och den var väl okej... lite country-stuk sådär och lagom avskalat. Men jag saknar ändå nåt, något fattas, DET DÄR saknas. Vad nu det där är...

6. Möt mig i gamla stan (Magnus Carlsson). De två senaste gångerna Magnus varit med i Melodifestivalen har jag blivit besviken på låtarna, som att de siktat på "riktig gammaldags schlager" men misslyckats. Detta var lite lite bättre, kanske för att det var mer likt Alcazar-grejen fast på svenska då, men den lär knappast vinna finalen inte...

7. Don´t stop believing (Mariette). Mariette gillade jag i Idol och förväntade mig något som inte var så mainstream. Och redan från första tonen kändes det att Här har vi kvällens bästa låt! Ja kvällens bästa bidrag ut alla möjliga aspekter. Låten och artisten gifte sig fint med varandra och trots sin relativa enkelhet lyfte refrängen låten så som en bra Melodifestivallåt ska göra.

Fick jag bestämma skulle bidrag 4 och 7 gått direkt till final. Nu fick jag ju bara som jag ville till hälften, men man får väl vara glad för det lilla.

Vi får väl se om jag orkar kolla på deltävling 1 också så ni kan få expertkommentarer kring de bidragen också.

För en vecka sedan...

... skrev jag ett blogginlägg. Ett nattsvart dystert och uppgivet blogginlägg. Av någon anledning publicerade jag det aldrig.

Idag är jag trött, så oerhört trött, p g a en kombination av sömnbrist, fysisk smärta och den inre plågan av att se någon jag älskar må så dåligt och inte känna att jag kan hjälpa som jag önskar. Men jag ser inte nattsvart på tillvaron, snarare kvällsgrått vilket är ett fall framåt åtminstone. Mycket jobb och antagligen många tårar återstår innan livet blir dagsljust igen. Men jag ska nå dit. Vi ska nå dit. Tillsammans.

Av hänsyn till min familjs och andra närståendes integritet kan jag inte gå in så djupt på vad som försigår här, men att låtsas som ingenting hade också känts fel eftersom min sinnesstämning säkert kan göra avtryck i mina övriga skriverier också. Så, såhär får det bli.

Men någonting går faktiskt min väg just nu. Jag vågar knappt skriva det, det känns lite som att jinxa det, men here goes: VÅGEN går min väg. Just nu. Eller de senaste 6 veckorna snarare. Drygt 12 kg har jag gått ner sedan nyårsafton. Som ni kanske vet är det fortfarande lång väg kvar till en vikt som kan ses som normal, jag har kanske kommit en tredjedel, men man måste ju börja någonstanns. Ni vet kanske också att jag kommit en god bit på vägen förr men sen inte lyckats nå hela vägen till mål utan lagt på mig vikt igen, och det är mycket därför jag inte har skrivit om detta tidigare i år. Rädslan för Same procedure as every year, James! ungefär. Men nu känns det som att jag är mogen för att yppa det här. Och nu höll jag på att skriva att det får bära eller brista men nej, brista är inget alternativ. Det får fanimej vara slut på det här misshandlandet av min kropp! Jag fyller snart 40 och har förhoppningsvis halva livet framför mig, jag vill leva den halvan så bra jag kan.

Nåt helt annat: Efter drygt 4 år ska jag snart få återse en favorit. Peter Johansson! Ja inte den Peter Johansson jag råkar vara gift med, utan Peter Johansson med den gyllene strupen och stora Queen-intresset. Japp, den 27:e är det dags för Champions of Rock på Malmö Arena igen. Bl a såhär lät det senast det begav sig:


Det finns fortfarande biljetter kvar!