Som sagt. Det är farligt att vara ledig.

Lördagsdygnet började med ett besök till akuten med gallkramper som Papaverin + spasmofen hemma inte bet på, det krävdes en laddning ketogan och sen mer spasmofen via injektioner för det. Jag är väl egentligen med facit i hand inte så förvånad, den senaste tiden har jag ju känt mig rätt stressad och trött rent mentalt, har haft flera mindre kramper de senaste veckorna (där har dock Papaverin räckt) och mådde redan på dagen i fredags illa (men tänkte då att jag nog bara var hungrig)... jag borde såklart ha varit extra försiktig med mat och dryck då och inte t ex ätit både avocado och nötter (= mycket fett) och druckit vin till det. Men, det är lätt att vara efterklok!

Nå, det var ändå ganska länge sedan jag hade en så stor kramp senast. Det är ju positivt, tänker jag.

Och på tal om krämpor... Nu är det tre månader sedan jag skulle ha stämt av med handkirurgen ang. operation av vänstran. Hade han ringt när han skulle så hade jag antagligen opererats ungefär nu. Nu gjorde han ju inte det, det tog 1½ månad innan jag till slut fick prata med honom, och därmed väntar jag fortfarande på min operationstid. Varje dag skyndar jag hem för att kolla brevlådan... men ingenting än. Undrar hur lång tid i förväg man får besked om tiden?

Eftersom jag hade ungefär noll energi igår så kollade jag på Andra Chansen, Melodifestivalen alltså. Och när jag tyckte att Hasse Anderssons guld och gröna skogar var bäst av alla och att dagis-pop-låten Groupies var värd att slå ut sin konkurrent så säger det kanske en del om hur jag upplevde kvaliteten ;-) I finalen på lördag håller jag fortfarande Mariettes Don´t stop believing högst. Men jag har ju inte sett alla deltävlingar.mest snabblyssnat lite på de flesta låtarna, så jag kanske missat något guldkorn??

I alla fall, idag efter lunch kände jag att energin börjat återvända så jag drog på mig gå-kläderna och drog med mig maken ut på promenad.

En halvmil skulle vi väl fixa, tänkte jag, även om jag inte var helt hundra återställd. Det blev visst 12 km för mig. Drygt 7 för maken, sedan avvek han och hans skoskav. Det var en hel del gående i sand och lera och gropig terräng, och det var inte fort men långt och länge. Kan man säga. Och sandigt... jag lyckades få sand igenom både sockar och strumpbyxor, det var nästan lite sommarkänsla över att duscha fötterna rena från sand när vi kom in :-D

Vi bor väldigt promenadvänligt, det är något visst med att promenera längs stranden även under den kallare delen av året.