Syndrom eller sjukdom? Och spelar det någon roll?

Och så hände det igen. Benämnandet av fibromyalgi som smärtsyndrom och inte sjukdom skapade ett smärre ramaskri. Det var långt ifrån första gången och lär inte ha varit sista heller. Men vadan de starka känslorna?

Ett syndrom är kortfattat ett tillstånd med typiska symtom och avvikelser i kroppens funktioner som har en gemensam orsak, en orsak som dock ofta inte är helt klarlagd. Eftersom orsaken är oklar saknas också ofta behandling av själva syndromet, i stället gäller behandling och lindring av symtomen. Ett syndrom är med möjligen få undantag inte direkt dödliga.

Med sjukdom avses i regel ett tillstånd som sätter kroppens normala funktioner ur spel. Vid sjukdom behandlas mer ofta den bakomliggande orsaken, till skillnad från vad som är vanligt vid syndrom alltså. Sjukdomar kan kräva långvarig och intensiv behandling för att hållas i schack eller vara direkt dödliga, men även vara milda och "endast" skapa obehag.

Ja ni ser, utan att grotta ner sig och gräva djupare så förefaller skillnaden inte helt glasklar. Men med det kunskapsläge som råder kring fibromyalgi, där klara orsakssamband saknas och vad som är hönan och vad som är ägget återstår att bli helt kloka på, så är syndrom på inget sätt inkorrekt. Och det är också en benämning t ex www.internetmedicin.se, vårdens beslutsstöd i den kliniska vardagen, använder. "Fibromyalgi (FM) är ett smärtsyndrom som karaktäriseras av en långvarig, generaliserad smärta och ömhet." Även bl a på fibromyalgiföreningens officiella hemsida och otaliga medicinska publikationer ser man den benämningen.

Dock, för att komplicera saken så kan ett syndrom i sig både leda till och innefatta sjukdom. På Internetmedicin kan man bl a läsa att "ett utvecklat FM-syndrom är att betrakta som en systemsjukdom" grundat på patologiska avvikelser i bl a vävnader.

Så varför är det då som att svära i kyrkan att använda benämningen smärtsyndrom, trots att seriösa och ansedda källor använder densamma?

Jag tror att det mycket hör ihop med missuppfattningen att enbart sjukdomar har diagnoskoder, och att man därför inte benämner fibromyalgi som sjukdom tas som ett underkännande av diagnosen och tillståndets existens. Men i ICD-10, som är den klassificering som är gällande och vars svenska version Socialstyrelsen ansvarar för, återfinns inte bara sjukdomar utan även syndrom, skador och funktionsvariationer m m.

Det verkar också läsas in en bagatellisering av tillståndet i användandet av begreppet syndrom. Men även om syndrom som sagt inte är direkt dödliga innebär inte det att det inte kan vara lika jobbigt, lika livskvalitetspåverkande och lika funktionsnedsättande som en sjukdom. Så, begreppet innebär inte ett förminskande av personens situation. Hur hårt drabbad man är är ytterst individuellt, och bygger inte på vilket begrepp man anammat.

Så, spelar det någon roll? Jag säger: ingen större roll. Det finns därför ingen anledning att flippa för att någon kallar fibromyalgi som sjukdom, likväl som att det saknas anledning att flyga i taket p g a benämningen smärtsyndrom som på flera sätt är mer korrekt. Det sistnämnda sker dock som sagt ganska ofta ...

Personligen, om jag kort ska förklara vad fibromyalgi är, säger/skriver kroniskt smärtsyndrom. För att röra till det hela så är jag även diagnostiserad med en sjukdom, Myalgisk Encefalomyelit (ME), som i sin tur klassificeringsmässigt inbegrips i ett syndrom (i ICD-10 benäms det Trötthetssyndrom efter virusinfektion). Varför ska saker och ting vara enkla liksom? 😉 Men styr dessa benämningar hur jag mår? Nej, definitivt inte. Skulle de klassificeras annorlunda och få ny benämning skulle jag ju varken må bättre eller sämre bara för det. Däremot så föredrar jag att inte liksom gå runt och tänka på mig själv som sjuk hela tiden även om både fibromyalgin och MEn påverkar mig varje dag dygnet runt... Sjuk är jag t ex när vissa symtom är extra starka så att jag sätts ur spel utöver det vanliga, eller när jag har influensa eller bihåleinflammation eller andra Svenssonkrämpor. Annars, i mitt "normalläge", är jag liksom jag ... med både de svårigheter och begränsningar som är kopplade till mina diagnoser och de som har med mina mer personliga egenskaper att göra 😉.

Reflektioner kring då och nu.

Ni vet de här minnena på Facebook, påminnelserna om vad man skrev samma datum förra året, förrförra året o s v? De sätter igång tankarna ibland.

När jag gick med på Facebook var jag typ frisk och hade de där vanliga svenssonkrämporna och inte mycket mer. Efter något år började de komma, de där upprepade uppdateringarna om hur jag äntligen kommit igång med träningen igen och direkt blir förkyld, om envis huvudvärk som till slut krävde läkarbesök och diverse undersökningar, om hur hjärnan inte fungerade som förr och skolarbetet blev knepigare än det någonsin varit, om hur benen kunde sluta bära mig vid oväntade tillfällen, om att jag rasat ihop på jobbet och om "trolig infektion eller inflammation av hittills okänd art” o s v. Det visade sig ytterligare något år senare, efter betydande försämring, alltså vara ME.

Det är lätt att fundera på hur läget varit om jag vetat redan då, hur jag agerat, om jag kunnat bromsa försämringen som ledde till det läge jag är i nu ... Om jag slutat pusha och pressa mig så med träningen, om jag inte valt att både plugga och jobba samtidigt, om jag använt ordet Nej oftare o s v. Det hjälper ju inte ett dugg, gjort är gjort och man kan inte agera utifrån kunskap man inte har så jag kan heller inte säga att jag gjorde fel då. Men tankarna hamnar där lik förbenat ändå.

Så, de här tillbakablickarna på fb är ibland lite nedslående absolut ... men i många fall kan jag finna lite tröst i dem. Alltså jag kan ju se att jag för t ex 6-10 år sedan var mycket mer aktiv, mycket mer produktiv, mycket friskare, hade ett mycket mer ”normalt” liv o s v. Men min grundinställning till många saker är i stort densamma, de saker jag fann nöje och avkoppling i då kan jag i många fall ägna mig åt nu med om än i betydligt mindre skala och på annat sätt, de personer som då var viktiga i mitt liv är till största delen det nu också ... och min humor är på ungefär samma låga nivå 😉.

Mat-tips, reflektion och trendbrott.

Lite gott & blandat ...

Mat-tipset först? Okej. Igår gjorde jag nåt av det godaste jag gjort på länge: tofubiffar. Jag tycker att tofu är en himla bra proteinkälla men tyvärr har jag ofta svårt för både konsistens och smak. I en stroganoff eller små bitar i en wok t ex funkar det bra men annars är det ingen favorit alls. Men detta blev gott, och smakade knappt inte tofu.

Jag rev ca 150 g fast tofu grovt och kramade ur så mycket vätska jag kunde. Sen blandade jag det med en msk riven urkramad gul lök, 1 msk maizenamjöl och en liiiiten skvätt havre"grädde", smaksatte med salt och peppar och formade två tunna biffar. Stekte biffarna gyllenbruna i flytande margarin och olja på ganska hög värme ... och det blev skitgott.
Igår åt jag den ena till lunch ihop med grönsaker och tzatziki.
Idag åt jag den andra ihop med potatis och löksås.
Vad som vad godast? Åh det är allt dött lopp tror jag.

Vad är det för reflektion jag gjort då? Jo jag har reflekterat över det där med aktivitetsnivå och aktivitetsförmåga i förhållande till tidigare i livet och i förhållande till arbetsförmåga. Efter några månader då jag har fått använda all förmåga till vissa saker och tillfällen, en del självvalda och en del definitivt inte självvalda men nödvändiga, och i princip inte kunnat göra något alls utöver att ligga till sängs däremellan kan jag nu som det verkar vara på väg in i en period då jag kan prestera lite mer jämnt så att säga. Och då kan hjärnan ställa till det lite, eller om det egentligen är hjärtat, och vilja få det till att jag är nog typ "frisk".

Som igår t ex, då fixade jag själv både lunch till mig själv och middag till oss alla tre. Förvisso väldigt enkel mat och med pauser mellan momenten, men i alla fall. Jag har inte kunnat bidra mycket till matlagningen ö h t på senare tid så det kändes väl som mer än det var av den anledningen. Jag fixade dessutom att ta första riktiga promenaden sen månadsskiftet november/december, en timme i betydligt långsammare tempo än när jag var "frisk" men det var som sagt länge sedan senast så det kändes stort. Och det sakerna ihop fick mig att känna att jag kan liksom göra allt ...

Men sen fick jag plocka ner mig själv på jorden igen, för att laga enkel mat och ta en promenad är ju ändå bara en del av det jag tidigare gjorde i princip varje dag utöver att arbeta heltid, periodvis även plugga vid sidan av, och ägna mig åt min hobby t ex. Och hade jag jobbat, om än bara någon timme, hade jag sannolikt inte kunnat göra det jag nu gjorde .... Och sen behöver man ju kunna sköta sin personliga hygien, ta hand om hemmet på olika sätt, se till så ens barns behov tillgodoses och såna där grejer. Och för att kunna jobba måste jag kunna göra vissa bestämda saker på viss bestämd tid på visst bestämt sätt och inte när och hur det passar mig och med ständiga pauser. Så nej, bara för att jag inte förlorat all aktivitetsförmåga innebär inte det att jag har arbetsförmåga. Ibland är det svårt att få in ... för andra men även för mig själv vilket ju är viktigare.

Trenbrottet består just i det jag skrev ovan, att jag har börjat återfå lite daglig energi som möjliggör någon form av aktivitet varje dag i stället för att jag lyckas ta mig för något ena dagen och sen är däckad i 2-3 dygn. Bara en sån sak att jag både fredag och lördag först kunde äta middag ihop med familjen och sen hänga i TV-rummet en god stund i stället för att behöva gå och lägga mig i sängen efteråt, det är inget som kan tas för givet här. Och trots den "stora" arbetsinsatsen igår är jag inte helt däckad idag, om än inte riktigt lika pigg heller. Extra skönt då med rester så jag slipper laga lunch och middag idag igen 😊, bara värma käk i micron. Däremot har jag förberett mellanmål för ett par dagar framåt. Himla smidigt OM nu trendbrottet inte skulle hålla i sig, men också underlättande för målet att börja äta bättre IGEN. Och det är ju inte jobbigare att mixa ihop en stor kanna smoothie än en liten t ex ... så det är lika bra att ligga steget före.

EFIT söndag 12 januari.

Årets första Ett Foto I Timmen inföll för en gångs skull en dag då det hände något litet i mitt liv 😉. Min 50-årspresent till maken skulle utnyttjas och vi begav oss mot Göteborg och handbolls-EM. Så här kommer en liten skildring av det.

När klockan ringde strax efter sju var jag väl inte jättepigg direkt, men fast besluten att för en gångs skull komma iväg i tid. D v s klockan 8. Halvtimmen innan fångade jag en helt autentisk gäspning när jag försökte få till en något sånär levande uppenbarelse.

Nästa foto togs hemma i sovrummet, och som synes på tidsangivelsen så gick det där med att komma iväg i tid åt pipsvängen igen. Men jag vill hävda att det som vanligt inte var mitt fel.

I alla all, det var kallt ute så bäst att ta på halsduken!

Halv tio hade vi i alla fall hunnit lämna sonens grejer hos hans mormor och morfar där han skulle spendera natten, käkat frukost på Circle K och kommit en liten bit norrut.

Det där med att sitta länge i en bil är ingen höjdare för min kropp numera men med några kuddar blir det åtminstone lite bättre. Strax efter att detta fotot togs slumrade jag nog t o m till en liten stund.

Lunch i Susedalen. Låter som en dålig roman eller nåt 😊. Men så blev det i alla fall i form av varsin tjusig matlåda med pannkakor och hallon. Bästa utflyktsmaten ju. 


En liten bensträckare, lite frisk luft och ett inte alltför angenämt toalettbesök senare rullade vi vidare ...

... och nådde ganska exakt klocka halv ett Göteborg. Det spännande uppdraget att hitta till hotellet kunde ta sin början. Förra gången vi besökte stan och bodde på ett hotell en liten bit därifrån var det rena snurren p g a en massa vägarbeten så vi var beredda på detsamma nu.

Men det gick hur smidigt som helst. Klockan halv två hade vi hunnit parkera, notera att vi delade hotell med både det Slovenska och det polska laget, checka in, klura ut hur fasen man tände lamporna på rummet (svårare än man kan tro) och öppnat skumpan. Skål!

Efter lite välbehövlig vila framför allt för min arga rygg var det sen dags att klä sig ändamålsriktigt och bege sig ut i stora sta'n för en bit mat. 

Och såhär avancerat blev det - pizza och Pepsi Max, i sällskap av ca 30 andra matgäster i liknande outfits som våra. Gula och blå alltså.

Pizzerian låg nära hotellet och nästan lika nära Scandinavium så tio minuter efter att sista biten pizzasallad åkt ner i magen befann vi oss utanför arenan där vi trodde det gått nåt brandlarm eller så. För det var massvis med folk utanför trots att första matchen, den mellan Schweiz och Polen, snart skulle börja.

Men det verkar ha varit visiteringen som tog lång tid. När de lättade lite på den så gick det mer undan och vi var inne innan spelet blåstes igång. Här var första halvlek snart slut, och matchen slutade sen med seger för Schweiz. De spelade betydligt bättre nu än de gjorde mot  Sverige i fredags.

Dricka bör man annars dör man!

En öl i Pub Rinkside satt ganska fint. Vi skulle bara ha druckit den liiiiite snabbare för toalettköerna sen var enorma och vi hann precis in i hallen igen innan det var dags för nationalsång.

Halv sju, i början av första halvlek, fanns det fortfarande hopp om en svensk seger ...

... men ganska snabbt i andra fick jag den starka känslan att det inte skulle gå. Trots att det då och då stod oavgjort. Slovenien, med Ljubomir Vranjes som förbundskapten, var några snäpp bättre och vann också rättvist.

Men shit vilken häftig stämning alltså!! Stencoolt!

Halv åtta blev det inget foto, jag hade bättre saker för mig. Halv nio var jag åter på hotellet, iklädd nattakläderna och slängd i sängen med Så ska det låta på TV.

Därefter gjorde jag ett försök att hänga med i ett avsnitt av Morden i Midsomer, men det gick rätt dåligt. Tröttheten var för stor. Inte trötthet som i sömnighet, utan trött i hjärnan liksom. Det susade och brusade och snurrade mest runt.

Eftersom maken lovat kolla en Tradera-auktion till sonen och den avslutades klockan elva så kändes det inte lönt att försöka somna innan dess, så jag kämpade vidare ett tag med att få nåt form av samband i vad som skedde i Midsomer men gav till slut upp och lade huvudet på kudden ... och stoppade två andra kuddar under benen för att hitta minst ryggkrampande ställning. Lagom tills sängkamraten till slut släckte lampan och gav upp för dagen hade det lättat såpass att jag faktiskt kunde somna, den aldeles för mjuka och märkligt lutande sängen till trots. Go'natt!

Julen varar än till påska?

Nej det är inte riktigt sant. Den varar inte ens till fastan. Men den är definitivt inte slut än, och ikväll vankas det julfest här hemma. Det är en tradition med ganska många år på nacken vid detta laget, fast i år en vecka tidigare än den oftast hålls eftersom vi har annat för oss nästa helg. Så, det är dags för ny fest innan vi knappt hunnit hämta oss från nyårsfirandet. Livet är tufft emellanåt ...

Nyårsfirandet anordnades av en väninna som älskar maskeradfester och som nyligen fyllt 40, och temat blev 20-talet och The Great Gatsby.. Vi förflyttade oss därför 100 år tillbaka i tiden stilmässigt, och här är resultatet →

Som klippta och skurna va?

Det nya året vaknade jag upp med feber och någon form av numera sällsynt kraftig förkylning. Temperaturen sökte sig dock ganska snabbt tillbaka till en mer normal nivå och utöver lite slem här och där 😉 är jag nu ungefär som jag brukar igen.

P g a tidsbrist måste jag hålla detta inlägg kortare än jag tänkt, men nu har jag i alla fall visat att både bloggen och jag överlevt årsskiftet 😊. Vi ses snart igen!

Jag måste be om ursäkt. Jättemycket.

Jag har reflekterat över att jag inte fått några kommentarer på mina blogginlägg på länge men tänkt att Facebook nog övertagit den rollen ganska mycket, så ingen stor grej så och jag bloggar knappast främst för kommentarernas skull ... Men nu härom dagen  har jag upptäckt att jag fått en hel del kommentarer under hösten som jag inte ens sett och än mindre godkänt eftersom jag inte längre får notiser om att de kommit! Nu är de publicerade långt i efterhand men ni stackare som engagerat er och kommenterat har väl tröttnat. Jag utlovar skärpning! Nu är jag medveten om att notiserna inte längre kommer så jag måste kolla av själv. Och tyvärr behövs förhandsgranskningen p g a vissa oönskade beteendet från vissas håll på Internet. Men alltså, det ska bli ordning på torpet!

Jag ska också försöka hålla lite mer liv i bloggen. Givetvis för er skull då jag vet hur oerhört viktig den är i en tillvaro 😁 men också för min egen, jag vill verkligen försöka hålla skrivandet igång även om det är svårt. Jag vill inte tappa förmågan helt, det räcker så bra som det är nu, så det gäller att hitta en balans mellan att ha skriftspråket levande utan att utmana min arma hjärna för mycket. Jag spelar för övrigt också en del spel på telefonen där man ska skapa och hitta ord, också det för att hjärnan inte ska tro att den slipper undan alla sådana klurigheter numera. Men, som sagt... balansen måste hittas. För pressar jag mig för mycket kan det skapa långvarig eller, om det vill sig illa, permanent försämring. Och målet är ju det motsatta. 

Men nu, på tal om spel, ska jag försöka ägna mig åt något som varit oerhört lågprioriterat den senaste tiden: Pokemon Go! 

Jag önskar er en fin fortsatt jul. Vi ses snart!

Lucka 24: Tro't eller ej - det är julafton!

Yepp tänka sig, denna dagen kom i år också. Dagen som svår i centrum för julfirandet i Sverige, allt medans stora delar av världen inte fattar varför vi är så tidigt ute. JulDAGEN är ju imorgon ....  Men, den gamla traditionen att fira aftnar och att en helg börjar kl 18 kvällen före har satt sig fast, med något förskjuten tid dock. För många startar t ex julaftonsfirandet med Kalle Anka, så även i min familj. Andra samlas till lunch, något vi också gjorde tidigt i min barndom när en större del av släkten firade ihop.

Här startade dagen med sovmorgon, välbehövlig efter gårdagens uppesittarkväll med efterföljande evighetsdiskussion om respekt och relationer och föräldraskap och ... ja sånt där som man heeeeemskt gärna vill älta natten före julafton. Sonen, som var den som nog sov längst av oss, fick i sin julstrumpa en ny eltandborste! Jomen han har faktiskt själv sagt ett tag att han behöver en ny då den gamla laddar dåligt och jag sa att vi skulle kolla på mellandagsrean. Men då hade jag redan hittat denna.





Nu står revbenen i ugnen och ska utgöra sonens julaftonslunch. Själv har jag nyss slevat i mig årets första skål Ris a la Malta med konserverade mandarinklyftor i. Precis som i barndomen ... fast nu i animaliefri versionen dock. Precis lika gott.

Nu har jag två timmar på mig att bestämma mig för vad jag ska ha på mig när vi ska hem till päronen och hur jag ska ha håret, plocka ihop min vegetariska julmat och göra klart ett gäng chokladbollar. Med andra ord har jag absolut inte tid att blogga mer nu. Hoppas ni får en finfin julafton!

Da'n före da'n.

Ja idag är det ju da'n före doppareda'n, da'n före julafton, lillejul eller kanske lille julafton. Den markerar för oss dagen före den verkliga julen, och då vi är ganska ensamma om att fira _aftnar_ i stället för själva dagen så motsvarar alltså denna dag i princip vad julaftonen är i t ex USA.

Begreppet lille julafton kan spåras tillbaka till 1700-talet men är enligt vad jag kunnat läsa mig till inte direkt existerande i hela landet utan främst här nere i söder. Och i bl a Finland påstås lille julafton i stället åsyfta kvällen före 1 advent. Ni bloggläsare som bor och är uppväxta typ norr om småländska skogarna kan gärna få berätta om lille julafton är en grej även hos er.

Det kortare begreppet lillejul eller lilljul är mer utbrett, men även det kan åsyfta andra dagar. Enligt institutet för språk och folkminnen syftade man t ex i Hälsingland på Tomasdagen den 21 december, dagen då bl a de alkoholhaltiga dryckerna till julfirandet skulle vara klara. Från bl a Gotland finns lilljul anteckat som en beteckning för trettonhelgen. Och från Östergötland finns det bl a belagt som en ord för Knutsdagen 13 januari. Rena snurren allså ... Det kanske är säkrast att bara säga 23 december? 😊

Dan före dopparedan då? Jo dopparedan, alltså julafton, syftar på dopp i grytan. En av de äldsta rätterna på julbordet och idag ganska ovanlig. Men begreppet lever alltså kvar.

Oavsett vilket begrepp man använder för dagen före julafton är den starkt förknippad med uppesittarkväll. Kvällen har för många blivit synonymt med Bingo-Lotto på TV eller någon av dess konkurrenter, julklappsinslagning, rimmande, grötkokning och skinkgriljering. Något som tenderar att dra ut på tiden en god bit in på natten. En julvaka kan man säga. Förutom uppesittarprogrammen med underhållning och rimstuga med kändisar av varierande dignitet visar de flesta kommersiella kanaler någon form av film med julanknytning.
På tal om julfilmer, här får ni smakprov av 33 st sådana på 2 minuter 😁.

För vår del kommer vi i likhet med en del tidigare år att spendera uppesittarkvällen med goda vänner och deras barn, våra gudbarn. Bekvämt gillar vi att ha det så någon pizzeria eller enklare restaurang får fixa maten åt oss, och så blir det just Bingo-Lotto (enda gången på året numera) och nåt mer gott att äta och dricka. Ja och så julklappar till familjernas juniorer ...

Lucka 22: 4 söndagar i advent.

De 4 söndagarna före julafton är en del av nedräkningen till Jesu födelse. 1 advent markerar starten av det nya kristna kyrkoåret och när 4 advent är här ... ja då är det snart julafton. Eller, det kanske t o m ÄR julafton. För ca vart sjunde år, give or take skottår, infaller 4:e söndagen i advent just på självaste julafton. Som längst är adventstiden de år som julafton infaller en lördag, ty då hamnar 4:e advent så tidigt som 18 december.

Adventstidens föregångare är julfastan, en tid av förberedelse och väntan på julfirandet. Den varade i likhet med påskfastan i 40 dagar och omfattade således 6 söndagar. På 1000-talet ersattes julfastan av den 4 söndagar långa period som vi nu alltså kallar advent. Ordet kommer av latinets adventus som betyder ankomst.

I kyrkan läses de fyra adventssöndagarna olika Bibeltexter med händelser ur Jesu liv.
Testerna 1 advent handlar om glädje och fest i Jerusalem efter att de hört talas om att en ny kung skulle komma och befria dem från romarna. Den andra söndagen i advent berättas det om Guds rike, ett rike utan gränser och hinder. Texterna den 3:e advent handlar om Johannes döparen, en kusin till Jesus som brann för att folk skulle döpas och omvända sig, förändra sig till det bättre som människor. Den fjärde adventssöndagen berättar om Maria. Hon som trots att hon var fattig, ogift och alldeles vanlig väljs av Gud och får uppdraget av ängeln Gabriel att föda Jesus.

En text som betydligt fler både läser och hör i adventstid är ju denna klassiska dikt:

När första ljuset brinner står julens dörr på glänt
och alla människor glädjas att fira få advent

När andra ljuset brinner är snart lucia här
hon bjuder oss på kaffe och bud om julen bär

När tredje ljuset brinner vi juleklappar syr
och mamma bakar kakor och har ett fasligt styr

När fjärde ljuset brinner vi hämtar julegran
och alla barnen räknar dan före dan före dopparedan

Ovanligare är nog en femte vers:

När alla ljusen brinner då blir det jättekul
med klapparna och tomtarna som önskar oss GOD JUL!

Lucka 21: Kulor i grenen.

Ja alltså julkulor i grangrenen. Typ. Våffå gör vi på detta viset?

I julgranens begynnelse hängde man äpplen i den. Förutom att tillgången ofta var riklig och smidigheten i att kunna käka upp pyntet när det tjänat sitt syfte så var en stor fördel att äpplena tyngde ner grenarna. Det blev då enklare att sätta ljusen rakt och snyggt.

Den senare traditionen med att i stället hänga kulor i granen kan spåras till Tyskland på 1840-talet. Till en början var de komplement till äpplena men började snart konkurrera ut dem helt. Först tillverkades olika figurer i bl a tenn, och de kunde ha formen av just frukt t ex, men snart började produktionen av kulor i glas att ta fart. Modet spred sig snart till stora dekar av Västeuropa och på 1870-talet även till USA. Med tanke på att man även långt senare än denna tidpunkt hade levande ljus i granen, elektrisk belysning blev inte vanligt i hemmen förrän en god bit in på 1900-talet, så verkar det där med tyngden från äpplena (nu kulorna) inte ha varit så viktigt ur just det hänseendet ändå.

Numera är de flesta kulor som säljs gjorda av plast, men glaskulor finns fortfarande att få tag på om man vet var man ska söka. Det finns också en herrans massa olika kulor i varierande utformning och även med innehåll. Vad sägs om whiskeykulor t ex? Kulor med choklad? Eller Stålmannen-kulor?

Hur mycket pynt det ska vara i en gran kan tyckas vara en smaksak. Men det finns faktiskt en uträkning på det där. Engelska matematiker har kommit fram till en formel som bl a innebär att en gran med en höjd av 152 cm ska ha 31 kulor. Hur de kommit fram till den formeln vet jag inte, den viktiga informationen är dold bakom en betalvägg och nånstanns där går min gräns för nyfikenheten.

Min (ja MIN, jag är julgransdiktator) julgran ser olika ut år från år. Detta året är den klädd med matta röda kulor i lite olika färger, ytterst lite guldigt spindelnätstunt glitter och en guldstjärna. Förra året gick pyntet i vitt och silver. Genom åren har även brunt, blått även guldigt pynt dominerat något år. Jag är t o m innehavare av en paket svarta matta julgranskulor, men de har aldrig använts. Än.

Förresten, ni kanske inte alls har kulor i granen? Ni kanske har pumlor i er? I så fall är det stor sannolikhet att ni bor eller är uppväxta i Norrbotten. Den benämningen är nämligen främst existerande där, i synnerhet i kustkommunerna, enligt språkvetare. Ordet togs upp i Svenska Akademiens ordlista år 2015. Ett annat, ännu mer lokalt, ord för julgranskula är polla som främst förekommer runt Piteå. Och runt Bureå har en del pommel, som betyder "något runt", i granen. Kär kula har många namn!