18 dagar.

Så länge sedan var det bloggen uppdaterades senast. Det är ju uselt på riktigt. I synnerhet som jag är kvar i en bättre period än mitt normalläge och således borde haft ork och förmåga att skriva en del. Fast å andra sidan, just för att jag mått hyfsat har jag kanske gjort mer av andra saker i stället. I gengäld liksom ...

Vi har haft Sällskapsresan-fest. En väldigt lyckad sådan, trots att vi först glömde vitlöksbröden till salladsbuffén 😱.

Vi har haft sommarens första strandhäng med tillhörande havsbad.

Jag har myst med bebis 💙.

Jag/vi har kollat på fotboll ...

... kollat på fotboll ...

... och kollat på fotboll 😊.

Sixten von Elcykel har fått jobba, bl a genom en runda på
1½ mil härom dagen.

Jag har promenerat en del, i alla möjliga väder.
Nästan.

Jag har testat Beyond Burger för första (och andra) gången.
Gott? Ja, gott! 👍

Jag har äntligen hittat en helt vegetabilisk måltidsersättning som
bara skakas ihop med vatten och som är fullt drickbar. Något proteinsnål
som ersättare för lunch eller frukost, men jag har provat mig fram till en blandning
av måltidsersättning + proteinpulver som blir bra.

Sörjt att jag inte var på plats när Metallica spelade på Ullevi igår.

Och lite annat ...

Känner ni er uppdaterade nu? 😏

Midsommaraftons-EFIT.

Yupp! Igår på självaste midsommarafton var det officiell EFIT-dag, och jag klarade NÄSTAN att ta Ett Foto I Timmen.

Klockan 9 vaknade jag och funderade på om jag skulle stiga upp.

Det gjorde jag inte.

Jag steg inte upp klockan 10 heller.

Men när klockan blev 11 hade jag fixat mig en banan- och chokladshake till frukost och en som jag skulle ha med mig till midsommarfirandet. Tanken var att ta den i stället för att stoppa i mig snacks och sånt. Den var god. Tanken alltså. Ja shaken med för den delen.

Klockan 12 var en del av den midsommarmat jag skulle ha med mig klar. I stora burken fanns vid detta laget tofuröra och gurka och i den lilla bitar av fröknäcke.

Jag trodde jag bestämt flera dagar tidigare vad jag skulle ha på mig denna dag. Men här kl 13 visade det sig att jag minnsan ändrat mig. Denna blommiga skapelse med blålila botten fick det bli.

Till lunch blev det sedan rester i form av wok och sötsur sås.

Därefter fortsatte matfixet. Kl 15 förstekte jag kebabkryddade vegetariska färsspett i grillpanna på spisen. Bara sådär då de liksom höll ihop på ytan, som förberedelse för kvällens grillning.

Klockan fyra var så blommorna på plats i håret och lite smink hade skvätts i ansiktet. Bättre än såhär blir det inte..

Precis före 17 togs detta fotot i bilen.

Nej det var inte jag som körde.

Mat!!

Tofuröra på fröknäcke.
Gurka.
Grillat färsspett.
Aioli.

Klockan sju plockades kvällens första spel fram. Vi lärde oss nya ord såsom rövoar, bajsmacka och bitterballen. Men kom aldrig fram till om det var bra eller dåligt att få många poäng 😀 . Jag var i alla fall varken minst eller mest pinsam.

Klockan åtta dukades det upp mer att stoppa i munnen.

Jag kan avslöja att min medhavda shake inte intogs utan den råkade byta ut sig mot chips 😱 . Som det kan gå.

Vad vi gjorde kl 21 vet jag inte, men jag var uppenbarligen för upptagen för att ta foto. En lågoddsare är att vi skrattade hejdlöst åt något såpass att värdparets grannar väl trodde vi hade världens blötaste fest.

Ett spel till! Detta gick ut på att man inte fick svara ja, nej eller olika varianter på detta (typ japp eller nix). Man fick ej heller upprepa frågan man fått, tveka eller upprepa sitt eget svar. Klarade man detta alla 10 frågorna på ett kort fick man poäng. Riktigt klurigt.

Maken min vann. Men jag och en till kom tätt därefter.

Klockan 23 var vissa tröttare än andra 😉.

Jag hade tagit plats på golvet vid hörnan på soffan och satt aldeles utmärkt där, det får nog bli min standardplats framöver 😊.

Om inte sonen trott att han glömt sin telefon vilket fick oss att vända tillbaka och inse att han hade inte alls glömt den så hade vi varit hemma ganska prick midnatt. Nu fick det bli ett foto från halvt ett då jag kröp ner i sängen.

Hoppas ni alla hade en fin midsommarafton!

När man inte vet om man ska skratta eller gråta ...

... så är väl ändå oftast det förstnämnda att rekommendera.

Idag veckohandlade jag. Ensam. Det händer inte så ofta av hälsoskäl, det är ansträngande inte bara fysiskt utan lika mycket kognitivt, men idag var det alltså så. Efter hemkomst, omhändertagande av de matvaror som behövde snabb omsorg och intag av middag hörde jag mig själv säga: "Dags att vila så jag orkar gå en runda sen". Det förfarandet hör inte till ovanligheterna, tvärtom, men nu när orden inte stannade som tanke utan verkligen kom ut ur min mun blev det så tydligt hur absurt det känns att behöva vila i flera timmar för att sen klara av en högst ordinär promenad. Det var sådär så att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta, men det blev till slut det förstnämnda. Och det är väl ändå det mest hälsofrämjande.

Efter de där timmarnas vila och när temperaturen sjunkit till en mer behaglig nivå så blev den där promenaden av. Drygt 6 km blev det och detta tog mig drygt 1½ h, så ni förstår att det inte gick med blixtens hastighet. Ibland saknar jag de där betydligt raskare och mer intensiva promenaderna, mina powerwalks, som jag kunde ta förr. Jag kom liksom någonstans ... Nu känns det mest som att "Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?" inte är en gåta utan en verklig fråga, och att svaret är jag. Å andra sidan, man hinner uppleva och uppfatta lite mer när man går långsammare 😉.

På tal om kognitivt ansträngande ... Jag nämnde som hastigast i förra blogginlägget att jag sett filmen Rocketman. För den som inte vet kan jag berätta att det handlar om Elton John, om hans liv från barndomen till en god bit in i vuxenlivet då han efter åratal av hårt leverne förändrade sitt liv till det bättre. Så, hur var filmen? Jo jag tyckte den var bra. Den väckte inte alls samma starka känslor som t ex Bohemian Rapsody som den lite orättvist ofta jämförs med, de är inte uppbyggda som samma typ av film, men den var underhållande blandat med en allvarlig underton och mycket musik. Den leker med musikalfilm-genren utan att bli en dålig pastisch eller krystad. Helt klart sevärd för alls utom homofober och musikhatare. Ungefär. Att en film är bra garanterar dock inte att jag kan hänga med i den och behålla fokus, jag har ändå lätt för att tappa koncentrationen och handlingen kan upplevas rörig även om den för "normala" människor inte alls är det. Men Rocketman klarade jag att hänga med i, hela tiden. Inte illa för min hjärna att behålla fokus i 2 h. Men efteråt: helt slut, helt finito. Hade någon frågat om min adress eller mitt födelsedatum vete fasen om jag svarat rätt ... Och trots att jag var helt slut var det väldigt svårt att somna, det var så rörigt i skallen. Men, det var värt det!

En av låtarna som fick ett extra lyft när jag såg filmen är Your Song. Den har jag gått och nynnat på stup i kvarten sedan biobesöket och idag fick jag feeling och gjorde en inspelning på Smule. Det visade sig att jag tvärtemot vad jag trodde hade usel koll på texten 😉, Det är tur den finns att läsa på skärmen ...

Smakprov? OK.

Förresten. Vet ni vad Kinas sämsta trummis heter?

No Taj Ming.

Litet livstecken kommer här!

Jodå, jag lever. Och min kropp och knopp har mått förhållandevis bra under den månad jag varit tyst här. Därför har jag också lagt mycket av min fortfarande starkt begränsade förmåga på mig själv, på rehabilitering och "träning" såväl som en del socialt umgänge samtidigt som det faktum att sonen gått ut grundskolan med allt vad det innebär också haft stort fokus. Bloggen har helt enkelt inte varit prioriterad.

Hålet af Rygg är borta! Det tog 3 veckor av täta besök hos sköterskan innan det var bra nog för henne att släppa mig, och ytterligare en vecka senare var det helt ihopläkt. Jag är väldigt tacksam för detta, inte minst då det varit väldigt varmt och soligt flera dagar och poolbad har varit min räddning.

För knappt två veckor sedan var det dags för nästa ingrepp, fast av betydligt mindre art som tur är. Två födelsemärken som satt illa till i urringningen, dels var det inte så värst attraktivt och dels kom de ofta i slagsmål med dragkedjor och halsband och sånt, togs bort. Snabbt och i princip helt smärtfritt, och läkaren behövde inte ens gå då djupt att det krävdes nåt stygn. Nu syns inte ett dugg såvida man inte går i intim närkamp med mina bröst. Och det är det inte så många i världen som gör.
Här är i alla fall ett försök till före- och efterbild, vet man vad man letar efter kan man på badbilden se en lite större mörkröd sak och kanske en betydligt mindre. Vänster tutte is the place to look. Alltså till höger på fotot 😉

Socialt umgänge har jag som sagt också ägnat mig lite åt. En trevlig och skrattfylld grillkväll med goda vänner för ett par helger sedan satt som handen i handsken. Synd att ett par tvingades droppa av strax innan, men det kommer fler tillfällen!

Det blev också första hela utesittarkvällen/natten för året, om än med viss hjälp av infravärme och filtar.

Dagen därpå var det dags för traditionell men försenad familjesammankomst i samband med mors dag. Och alla var på plats, inklusive en nykomling i form av systerdotters pojkvän.

Den likaså traditionella fotbollskampen byttes p g a bland annat åldersskäl hos vissa familjemedlemmar från matchspel till prickskytte. Jag som agerade publik och pressfotograf fann det väldigt roande 😊.

Kampen vanns av det unga nytillskottet vilket ingen direkt förvånades över. Mer otippat var att maken min hamnade på andra plats, synd att man inte satsade en slant på det!

La famila.










Utöver ovanstående har alltså bl a  sonen gått ut nian, det har åskat typ varenda jäkla dag (okej inte riktigt men senaste veckan har det varit titt som tätt), jag har fått nya fräknar, jag har fyllt 24 år för tjugoförsta gången, fotbolls-VM för damer har inletts, jag och maken har sett Rocketman på bio och första färskpotatisen för året har intagits (inte våga egna dock, de är inte riiiiktigt klara). 

Så, känner ni er uppdaterade nu?

Bara för att man är kroniskt sjuk ...

... blir man inte immun mot andra krämpor. Och ibland känns det rentav lite lyxigt att kunna beklaga sig över t ex skoskav eller en stukad fot för det är ju ändå saker som går över, och finns utrymme att tänka på det så är det där andra trots allt inte så illa som det skulle kunnat vara ... Men mina senaste eskapader har jag svårt att se något lyxigt med.

Efter att ha känt och sett en knuta under huden långt upp på ryggen i många år visade jag den för min läkare som bedömde det som ett lipom, alltså en fettknöl typ. Don efter person eller nåt 😉. Ofarligt och inget man behöver åtgärda om det inte ger betydande besvär p g a placering eller storlek. Någon vecka efter detta började det kännas ömt och spänt strax intill lipomet och det blev snabbt värre. Till slut hade jag en rejäl puckel ... som till slut sprack 😱 och en massa illaluktande fanskap kom ut. Maken fick leka sjuksköterska och trycka och tvätta rent och plåstra om, men när puckeln nästa dag var ännu större och det fortsatte komma nasty stuff ur den samtidigt som det gjorde jäkligt ont så vågade jag inte avvakta utan kontaktade helgmottagningen.

Tydligen så har jag troligen utöver lipomet lyckats skaffa mig en talgkörtelcysta, ett aterom, på nästan samma ställe. Denna cysta har sedan blivit infekterad och sedemera spruckit. Ööööörk! Det blev ett litet ingrepp där läkaren skar upp ett snitt för att släppa ut infektionen, en rejäl dos antibiotika och sen tvätt och omläggning hos sköterska så länge det behövs. Uppskattningsvis några veckor till ...

Till vänster syns puckeln 2 dagar efter läkarbesöket, den var ännu större före. Nu efter knappt 10 dagar är den borta ;), infektionen har lagt sig och hålet har så smått börjat läka ihop. Och jag försöker se det positivt: det hände i alla fall inte mitt under varmaste sommaren och badsäsongen!

Om ett par timmar är det för övrigt dags för nytt besök hos sköterskan, och jag har blivit så van vid Hålet att jag utan att tänka på det valt kläder som inte behöver tas av för att hon ska kunna vårda såret 😁.

Alltså jag är orimligt fascinerad av pimple popping i allmänhet och Dr Pimple Popper i synnerhet, hon får ta sig an alla möjliga konstiga saker i och under huden och jag spanar mer än gärna in det. Men när det är en själv är det inte riktigt lika kul 😉. I synnerhet inte om man i likhet med mig har ett stort kontrollbehov och problemområdet sitter på en del av kroppen man inte själv når.

I alla fall ... i lördags var jag och Hålet på 20-årsfirande. Min äldsta systerdotter, och guddotter, har minsann blivit vuxen på riktigt. Ofattbart. Samtidigt passade släktens näst senaste tillskott på att presentera sig, en fin liten kille på drygt en månad som en av mina kusiner skapat. Han påminnde oss också om hur liten vår son var när vi fick honom trots att han då var 16 månader, jag fick efter hemkomst jaga fatt i en del kläder till honom i samma storlek som denne lille bebiskille nu bar. Ja så liten var han, vår dryga ettåring ... Nu är han snart 16 och nästan lika lång (kort) som jag 😊.

Spåning kring det där med vila.

När jag var frisk, typ, så hade begreppet vila en helt annan innebörd än det har nu. Så jag kan förstå att det kan vara svårt att greppa vad det handlar om när jag skriver/säger att jag vilar, vilket jag gör ofta och mycket.

När jag var frisk så handlade vila om att göra något kravlöst, något avkopplande, något rogivande, något ofta självvalt och som genererade ny energi.
Nu handlar vila snarare ofta om påtvingad och i princip total inaktivitet, något jag inte kan välja och som inte genererar ny energi utan om jag har tur sparar något på det lilla som ö h t finns.

En "vilodag" för 5-6 år sedan när jag tränade med hyfsad regelbundenhet kunde bestå av en timmes relativt rask promenad utöver livets basic-grejer som jobb, matfix, skolungens läxor och sådär.
En vilodag idag innebär att inhämtning av post och uppvärmning av färdig mat tillhör dagens aktivitetstoppar.

Vad försöker jag komma fram till egentligen? Jag vet inte riktigt. Jag visste härom dagen när spåningen dök upp i mitt huvud. Då hade jag en massa kloka saker på lut som jag skulle skriva. Men nu när jag till slut orkar skriva det ... så har jag glömt. Välkommen till min värld 😉.

Valborgsmässoafton idag, och den uppmärksammas ungefär inte alls här hemma. Jag orkar inte gå ner till bålet då helgens klubbmästerskap (ja, jag klarade det!! 🎳) fortfarande sitter i kroppen. Sonen är inte särskilt intresserad heller och maken klarar sig utan. Vi har inga gäster på grillning eller så denna kväll heller, bl a för att jag anade att jag skulle vara ungefär lika slut som jag är nu. Så det blir en lugn kväll hemma bara, välbehövligt så. Mycket välbehövligt. Grillning ingår dock.


Klubbmästerskapet ja ... Jag hade samma två mål som förra året: orka spela ö h t och att inte bli sist. Jag lyckades med båda 👍. Däremot lyckades jag inte med den lite väl optimistiska planen att stanna kvar på restaurangen/puben efter middagen på kvällen, hänga med vänner, snacka skit och lyssna på karaokesång. Klockan var inte ens nio när vi fick skjuts hem och kastade denna skruttkropp i säng. Det får bli pubhäng en annan gång! Utan efterföljande baksmälla.

Du påminns om att du har ME ...

... när du tvingas välja mellan att orka klä på dig och att borsta tänderna ordentligt. I onsdags valde jag att klä på mig, trots allt kändes det vettigare att komma till tandläkaren med något slarvigt borstade gaddar än att komma dit naken. Tandläkaren själv höll med mig i den prioriteringen 😉.

Sedan jag bestämde mig för att delta i helgens klubbmästerskap så har jag haft en plan, ett upplägg för att göra förutsättningarna för spel så bra som möjligt. Men som alltid sker saker som jag inte själv kan påverka och som påverkar mig negativt. Efter några dagar med väldigt låg energinivå och påtaglig svaghet i kroppen, såpass att blåsten i tisdags t ex gjorde det svårt att gå, vaknade jag i förrgår mer eller mindre utslagen. Hade det inte varit för tandläkarbesöket hade jag nog inte rest mig ur sängen alls, men det behövde göras ...

Jag har, som jag nog skrivit om förr, kämpat mot tandläkarskräck sen jag i skolåren fick en halvlös tand bortdragen utan bedövning mot min vilja. Efter en massa år och nu andra tandläkaren jag känner mig trygg med och med hjälp av lite lugnande medicin går det nu ändå okej. Men denna gång alltså ... bara hon petade på mig gjorde det ont. Jag var öm överallt och kunde inte få kroppen att slappna av alls. Med tårarna rinnandes kunde ändå de viktigaste delarna av undersökningen göras och den trasiga tanden lagas provisoriskt, det får göras "på riktigt" en annan gång för nu funkade det inte. Jag blödde också mycket mer än annars i munnen enligt tandläkaren vilket signalerade att min kropp inte mådde bra.

Efter nästan en timmes vila kunde jag ta mig hem igen och sen var det sängen som gällde resten av dagen. Blev serverad middag av maken, sonen fixade dricka till mig ... och jag kände att det inte finns en chans att jag klarar att spela på lördag vilket gjorde mig jätteledsen.

Men igår vaknade jag med viss laddning på batteriet ändå, som genom ett mirakel. Kanske hade jag nått botten för denna gång och var på väg uppåt igen? Jo, så kan det vara. Men, då kom det svåra: att ändå vila! Att inte använda den energi som fanns utan att konservera den. Med mycket möda lyckades jag hyfsat, jag fyllde tvättmaskinen en gång, bråkade med den när låset vägrade släppa och flyttade sen tvätten till torktumlaren. I övrigt blev det vila. Fi katten vad jag är bra!! Idag är planen VISS lätt aktivitet för att inte batteriet ska tömmas igen men kroppen inte heller stelna till. Och imorgon ... ja då ska jag trots allt försöka bowla 😱.  Wish me luck!

Och vet ni, tro't eller ej ... jag har redan bestämt mig för vad jag ska ha på mig på avslutningsmiddagen imorgon kväll 😊.

För att detta inte ska bli en helt dyster historia;
Vet ni vilken barnsjukdom som är vanligast bland elektriker?

Wattkoppor!

Lite mer påsk blir det...

... som komplement till föregående inlägg. För på påskafton var det nämligen officiell dag för

  Ett Foto I Timmen.

Uppstigning! Och i med en halv flaska spray-
balsam i håret då det var ett rufs utan like.

Årets första frukost utomhus! Grovt bröd
med tofuröra, gurka och gräslök.

Potatissalladen till kvällens middag fixades
och fick stå och gotta sig några timmar.
Och nej, inget vitt klet i! Absolut inte!

En halv paket passerade tomater som behövde
användas upp blev till barbecuesås. Den lilla
burken? Den åkte in i frysen.

Halv två vete katten vad jag gjorde
men strax efter halv tre fick jag
tag på en shiny Shuckle! Utan att ens leta.

Jag fick på mig en gul skjorta minsann.
Är det påsk så är det!

Äggjakten, som jag roat mig väldigt med att göra,
slutade nog i ett antiklimax 😕.

Men som tur är ledde den sista
ledtråden efter maten till något mer uppskattat.

Påskskallar till mig!

Hmmm, det är helt svart på toaletten? Är lamporna
slut? Nej, jordfelsbrytaren löste ut när värmen
på altanen tändes. Tydligen får vi bara ha de innersta på.

Under tiden jag befann mig på toaletten som
åter blivit upplyst var de tydligen dags att
fortsätta kvällen inomhus. OK då.

Hmm, nu börjar vårfräknarna synas!

Inte långt efter att våra gäster lämnat oss
sussade jag sött. Eller, inte så sött egentligen men ...
jag sov! Och EFITen var slut.

Det där med påsk ...

... är jag, som jag skrivit tidigare år också, ganska dålig på trots att den kristna aspekten ju är en minst sagt en fundamental del av religionen. Mycket bättre vad gäller den delen var jag inte i år heller, eller inte ett dugg bättre ö h t, men del där andra delen med pynt och ägg och sådär fick jag till lite av faktiskt.

Förra påsken var det rejält vintrigt, och i utomhusgranen som stod kvar sedan jul samsades ljusslinga och färgglada ägg med gnistrande snö. I år var våren här och såväl sonens lilla äppleträd bredvid pooldäcket som en rejält död blomma på stam pyntades lite smått.

Även inomhus blev det en hel del påskigt faktiskt, för mycket skulle jag vilja säga för nu ska det ju bort igen. Jobbigt! 

Det kanske är där skon klämmer för mig? Att det är så kort tid som påskgrejerna är framme, så att det mest känns som mycket jobb för väldigt lite?

However, en tradition hålls det i alla fall på här. Och det är att på långfredagen äts det inte "vanligt" kött i vårt hem, utan det är vegetariskt eller mat från havet som gäller. Ja och vi festar inte en långfredag. Ett år var vi på konsert, sådana datum är ju svåra att styra över, men om det inte är något väldigt speciellt så är långfredagskvällen en lugn sådan.