Idag veckohandlade jag. Ensam. Det händer inte så ofta av hälsoskäl, det är ansträngande inte bara fysiskt utan lika mycket kognitivt, men idag var det alltså så. Efter hemkomst, omhändertagande av de matvaror som behövde snabb omsorg och intag av middag hörde jag mig själv säga: "Dags att vila så jag orkar gå en runda sen". Det förfarandet hör inte till ovanligheterna, tvärtom, men nu när orden inte stannade som tanke utan verkligen kom ut ur min mun blev det så tydligt hur absurt det känns att behöva vila i flera timmar för att sen klara av en högst ordinär promenad. Det var sådär så att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta, men det blev till slut det förstnämnda. Och det är väl ändå det mest hälsofrämjande.
Efter de där timmarnas vila och när temperaturen sjunkit till en mer behaglig nivå så blev den där promenaden av. Drygt 6 km blev det och detta tog mig drygt 1½ h, så ni förstår att det inte gick med blixtens hastighet. Ibland saknar jag de där betydligt raskare och mer intensiva promenaderna, mina powerwalks, som jag kunde ta förr. Jag kom liksom någonstans ... Nu känns det mest som att "Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?" inte är en gåta utan en verklig fråga, och att svaret är jag. Å andra sidan, man hinner uppleva och uppfatta lite mer när man går långsammare 😉.
På tal om kognitivt ansträngande ... Jag nämnde som hastigast i förra blogginlägget att jag sett filmen Rocketman. För den som inte vet kan jag berätta att det handlar om Elton John, om hans liv från barndomen till en god bit in i vuxenlivet då han efter åratal av hårt leverne förändrade sitt liv till det bättre. Så, hur var filmen? Jo jag tyckte den var bra. Den väckte inte alls samma starka känslor som t ex Bohemian Rapsody som den lite orättvist ofta jämförs med, de är inte uppbyggda som samma typ av film, men den var underhållande blandat med en allvarlig underton och mycket musik. Den leker med musikalfilm-genren utan att bli en dålig pastisch eller krystad. Helt klart sevärd för alls utom homofober och musikhatare. Ungefär. Att en film är bra garanterar dock inte att jag kan hänga med i den och behålla fokus, jag har ändå lätt för att tappa koncentrationen och handlingen kan upplevas rörig även om den för "normala" människor inte alls är det. Men Rocketman klarade jag att hänga med i, hela tiden. Inte illa för min hjärna att behålla fokus i 2 h. Men efteråt: helt slut, helt finito. Hade någon frågat om min adress eller mitt födelsedatum vete fasen om jag svarat rätt ... Och trots att jag var helt slut var det väldigt svårt att somna, det var så rörigt i skallen. Men, det var värt det!
En av låtarna som fick ett extra lyft när jag såg filmen är Your Song. Den har jag gått och nynnat på stup i kvarten sedan biobesöket och idag fick jag feeling och gjorde en inspelning på Smule. Det visade sig att jag tvärtemot vad jag trodde hade usel koll på texten 😉, Det är tur den finns att läsa på skärmen ...
Smakprov? OK.
Förresten. Vet ni vad Kinas sämsta trummis heter?
No Taj Ming.
No Taj Ming.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar