"Man ska sluta när det gör ont" ...

 ... säger en del i fibromyalgivärlden, Det är den ena ytterligheten kan man säga, den andra är "man ska inte låta fibron påverka ens liv ö h t" och den lär jag återkomma till vid senare tillfälle. Men alltså om man ska sluta med allt som gör ont så förstår jag om man lever vad man ser som meningslöst skitliv. För grejen är ju att typ allt gör ont för en stor del av oss, så vad skulle återstå? Och vad är vinsten med att ha mindre ont om man i stället blir stel och försvagad i kroppen, eller för den delen nedstämd och t o m deprimerad, och inte deltar alls i livet som pågår? Nej det där säger jag mer än gärna emot.

Däremot gäller det att välja, att prioritera, att anpassa. Väga det negativa i form av den ökade smärtan mot det positiva för måendet i övrigt.  Vissa saker kan man inte göra alls, andra kan man göra mer sällan och/eller på andra sätt. Det finns tyvärr inget facit, ingen färdig mall, och det jag kan och bör är inte vad alla andra kan och bör. I synnerhet inte då man ofta har andra sjukdomar och tillstånd också som påverkar ens förutsättningar, i mitt fall ME som kräver betydligt större försiktighet och begränsningar som fibromyalgin. 

Själv prioriterar jag som ni säkert vet bl a promenader. Visst gör det ont, ibland mer och ibland mindre, men rörelse i den mån man kan är viktigt. Det ger även avkoppling, det minskar muskelsvagheten som tyvärr är en följd av MEn, det ger en allmän känsla av välbefinnande, det ger frisk luft inte minst. Jag kan inte gå lika ofta som förr, jag kan inte gå lika långt som förr, jag kan inte gå lika fort som förr ... men jag kan gå. Och jag värdesätter att kunna gå, därför vill jag göra allt jag kan för att bibehålla den förmågan. Det gör jag inte genom att sluta när det gör ont. 

Jag prioriterar också mitt sociala liv. Att avstå från alla sociala sammanhang som ger smärtpåslag skulle göra mig till en eremit och min psykiska hälsa skulle ta rejält med stryk. Är det värt det för att få lite mindre ont ibland? Nej, inte alls. Men det är samma sak här ... jag kan inte umgås med folk på samma sätt som förr, inte lika ofta som förr, inte lika länge som förr, inte lika spontant som förr ... men jag kan bibehålla lite av ett socialt liv. Det skulle jag inte kunna göra genom att sluta när det gör ont. 

Jag är tillräckligt funktionsnedsatt som det är, mitt liv är tillräckligt begränsat som det är, min livskvalitet är tillräckligt påverkad som det är. Jag kan inte låta rädsla för allt som gör ont spä på det ytterligare.