Ja så känns det ibland...
När det äntligen börjat röra på sig igen med vikten, ja då kommer huvudvärken från helvetet ungefär. Och sedan dess har jag plusat flera kilon. Typ 3. Ställde mig på vågen i morse efter att ha försökt förtränga fakum ett bra tag... Jag har ju vetat att jag gått upp, bara inte hur mycket. Och de där 3 kilona känns som 10, minst. Jag känner mig extremt plufsig och sjukt osund. Och hur gärna jag än vill skylla på att jag inte kunnat träna så kan jag inte det. För givetvis är det maten som är det viktigaste. Även om jag inte kunnat träna så ska jag såklart kunna äta vettigt. Men nejdå, jag har ätit allt och lite till. Ätit det jag SKA äta plus en herrans massa annat. I princip utan urskiljning. Några dagar har det gått bra, men när jag då mått lika dåligt fortfarande så har jag börjat äta igen. Inte för att jag varit hungrig, utan för att jag varit sugen. Och för att det är synd om mig. Och för att jag ju ändå tydligen ska vara tjock hela livet så det spelar liksom ingen roll...
Jag vet, det är så dumt. För jag KAN ju gå ner i vikt hur bra som helst. Och jag KAN stå still i vikt, det gjorde jag ju under lång tid förra året. Så varför känns det då som att jag är dömd att vara tjock, för evigt?
Jag kan fortfarande försöka lura mig själv. Ordinarie inplanerade vägning är inte förrän till månadsskiftet. Så jag har fortfarande "inget plus på nån ordinarie vägning", och det låter ju finemang, inte sant? Men fortsätter det såhär så lär jag definitivt ha det, och inget litet heller... Och vad händer då? Det vore kanske den slutliga dödsstöten. Nej fan, det får inte hända! Därför skriver jag detta, jag har en konstig förmåga att lyckas bättre ju öppnare jag är. För att ni har ögonen på mig kanske? För att allt blir verkligare när det finns på print? Jag vet inte... och det får kvitta. Bara det funkar.
Jag vet att kommer jag tillbaka till de matvanor jag SKA ha med mindre kolhydrater och de små måltiderna så kommer något av de 3 kilona och en del av plufsigheten försvinna ganska snabbt, så funkar det. Men att väl komma dit kan låta enkelt men det är så mycket mentala grejer som spökar att det inte alls är det. Ätstörningar är vad ätstörningar är, ja man är störd helt enkelt. Störd i sitt förhållande till mat och till sin kropp.
Och sen ska jag fortsätta också, inte bara gå ner det jag gått upp utan fortsätta gå ner. Jag ska nå mål också, så är ju tanken. Och målet är då nu 9 kilo bort istället för 6 och det känns riktigt ruttet. Men jag får försöka att inte tänka så, utan först tänka "bort med de 3 kilo jag nu gått upp" först. Och sen ta resten. Men det känns så avlägset just nu...
Idag ska jag till läkaren igen för att gå vidare med huvudvärken. Det måste jag, såklart. Men, jag får inte låta värken bli en ursäkt för att inte ta hand om den övriga kroppen! Och inte blir huvudvärken mindre av att jag äter fel direkt, om man säger så...
Jag är så arg på mig själv för att jag gör såhär mot mig. Det är så fel, så onödigt. Men ändå gör jag det. Makalöst...
Men, skam den som ger sig, eller? Igång med försök etthundrasextiofjorton eller så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar