Man ska hålla vad man lovar.

 Så här kommer lite mer från min helg.

Resan tar som sagt vanligen knappt 2 h med bil enkel väg. Men för att orka behövs det för min del ett helt gäng pauser och dessutom energipåfyllnad i form av mat och dryck. För att minska frestelsen att köpa godis eller nåt på t ex hamburgerhaken hade jag förberett matsäck för både dit- och hemresa. Det blev bl a pannkakor, frukt och nötter samt smoothie, och jag klarade att hålla mig ifrån övriga frestelser. Bra va?

På vägen upp tog jag en liten extra omväg för att checka av en sak på min bucket list:

27 september färdades Metallica i sin turnébuss i södra Sverige på väg från en konsert i Solnahallen i Stockholm. Basisten Cliff Burton, 24 år låg och sov när bussen välte och voltade ut i en åker i närheten av Dörarp nära Ljungby i Småland. Cliff slungades ur bussen genom ett fönster, klämdes fast under den och avled. Övriga bandmedlemmar klarade sig oskadda, så även chauffören som initialt misstänktes för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död men senare friades. 

Vid olycksplatsen uppfördes en minnessten som senare flyttades några hundra meter för att vara mer lättillgänglig. På stenen står bl a Cannot the kingdom of salvation take me home som är en strof från Metallicas låt To live is to die. Den är hämtad från albumet ... And justice for all som av många ses som en hyllning till Cliff och som också i texterna innehåller delar av dikter han skrev. 

Skulle någon av er vara sugen på att besöka platsen är koordinaterna att slå in på GPSen som följer:
57°00'01.4"N 14°00'08.9"E 

Det visste jag dock inte då ;) utan hade turen att Cliff Burton Memorial Plate fanns på Google Maps.

Efter att alltså till slut efter alla år ha besökt denna för många fans nästan heliga plats styrde jag mot Markaryds utkant, ute på vischan, och anlände lagom till välkomstdrink och tilltugg. Eller tja, tilltugget hade jag med mig så de andra hade inget annat val än att vänta 😉.

Därefter väntade middag som värdinnan slavat med halva dagen 😀.

Allt snack vi sysslade med kan ju inte återges i bilder, ni får bara lita på mitt ord att inte en enda sekund var tyst. Stundtals fick vi sällskap av hunden som enligt uppgift gärna tyr sig till udda människor, så jag bör väl inte förvånas över att hon kom till mig i soffan 😂.

 

Eftersom vi var så upptagna med att prata höll vi nästan på att glömma desserten, ostbrickan och snacksen som till slut fick komma fram nästan samtidigt.

Vid midnatt fick jag kasta in handduken och gå och lägga mig, de andra stannade uppe ett litet tag till. På förmiddagen tog de sig en runda i skogen och bl a plockade svamp...

... då låg jag fortfarande kvar och försökte ladda batteriet inför den kommande hemresan. Vid lunchtid orkade jag mig upp och käkade frukost med grön skön utsikt.

Ytterligare någon timmes snackande blev det innan jag styrde kosan hemåt igen. Drygt 4 h efter att Sally, ja min bil alltså, rullat ut från den småländska myllan kunde jag slänga mig i min egen säng. Trött som ett ålderdomshem på valium, men fylld med en inre energi och värme.

Först, en liten historielektion.

Internet är enligt en teknisk definition flera fysiska datornätverk som sammankopplas via enheter som kallas routrar. Föregångaren till dagens Internet hette Arpanet och var resultatet av ett militärt forskningsprojekt i USA. Första meddelandet mellan människor sändes via Arpanet 1969, och första e-postmeddelandet skickades 1971. Flera nätverkssystem konkurrerade under åren som följde med Internet, men skapandet av standarderna HTML och HTTP varvid den första webbsidan några år sedan kom att skapas, var avgörande för dess genomslag 1989.

Internet slog igenom på allvar i Sverige i mitten av 90-talet, och vi kan nog alla minnas ljudet av de dial-up-modem man anslöt sig med via telefonnätet. Och även minnas irritationen över att ingen då kunde nå en på telefon. Om ni INTE skulle minnas ljudet så kan ni få en påminnelse:

Bredbandsuppkopplingar, alltså fasta uppkopplingar i stället för uppringda förbindelser, slog igenom i början av 2000-talet och gav kommunikationen en lägre kostnad och högre hastighet. Den utvecklingen har stor del i att Internet idag har en så stor roll som allmännyttig bastjänst i samhället.

Ja i korta drag alltså. Alla tekniska begrepp och förkortningar som jag har noll koll på har uteslutits 😊. Slut på historielektionen.

Jag och Peter gifte oss i augusti 1989. Vi kände oss redo för barn och efter några månader var jag gravid. Vi hann vara lyckliga över det i ca 4 veckor innan missfallet, det första gemensamma av flera, var ett faktum. I samband med det hamnade jag i sökandet efter någon att bolla det jag upplevt med på ett Internetforum som hette Föräldrakanalen, och där fick jag snart tips om ett annat forum som hette föräldraNätet. Där fastnade jag för den ganska höga aktiviteten av blandad art. När de som styrde och ställde på forumet gjorde en del av oss missnöjda med hur saker och ting funkade så skapades en maillinglista dit en brokig skara från hela landet sökte sig. Några var öppna med vem de var bakom sitt alias, några var mer hemlighetsfulla, och både högt och lågt diskuterades och ventilerades. Några av oss kom att skapa särskilda band som sträckte sig utanför mailinglistan, och som sträcker sig utanför den facebookgrupp som numera ersatt listan. Flera har blivit goda vänner till mig, och en blev t o m sonens fadder när han kom till oss för snart 16 år sedan. föräldraNätet, som sedan blev Allt för föräldrar, är förresten idag dock starkt utrotningshotat och de flesta av oss har inte varit aktiva där på många år utan nöjer oss med att bli nostalgiska över minnena. 

För tre år sedan samlades fyra av oss för en liten husmorssemester, och i helgen som gick var det dags igen. Och precis som förra gången vi strålade samman så kändes allt så otvunget, så naturligt, så avslappnat. Jag tror också vi kan ha slagit världsrekordet i att avhandla flest ämnen under 24 h. Vi snackade så mycket att vi nästan glömde ta fram både dessert och "gottebord". Vi pratade om våra barn, våra relationer, våra upplevelser, våra tankar och åsikter. Det var allvar och det var skämt, det var högt och det var lågt, goda minnen och inte fullt så goda sådana. Och inte minst stor respekt för våra olikheter. En viktig träff för oss alla fyra, på lite olika sätt ...

Det var långt ifrån självklart att jag skulle kunna komma iväg. Men med en kombination av bra förberedelser och en del tur gick det vägen. En resa som enkel väg tar knappt 2 h om man kör direkt tog mer än det dubbla för mig p g a täta och ganska rejäla pauser, längre än en halvtimme i sträck är ingen höjdare numera. Jag hade kunnat ta tåget och bli upphämtad där, men då hade jag varit tvungen att bära/lyfta min packning betydligt mer vilket vore en stor utmaning i sig. Och jag hade heller inte kunnat ta allt i min takt, eller göra den avstickare jag nu gjorde på vägen upp (mer om det i senare inlägg). Så att köra själv var trots allt det bästa alternativet. Resan och umgänget lär sätta spår i kropp och knopp ett tag framöver, kommer jag upp ur sängen ö h t idag är det en stor prestation, och jag kunde inte heller hänga med på allt de andra tog sig för. Men helger som denna hjälper mig att inte gräva ner mig och ge upp, att inte kapitulera inför min kropps dumheter. Dumheter som jag för den delen antagligen inte förstått vad de var för några heller om det inte vore för Internet.

Så tja, jag vill väl tacka för att Internet finns 😊. Utan det hade jag inte känt dessa olika, starka och roliga kvinnor. 

Lite mer om vad jag/vi egentligen pysslade med kommer i senare inlägg. Nu ska jag skrapa ihop den lilla ork jag har, ta mig ut i köket och fixa någonting att äta. Det blir väl något i stil med soppa som värms i micron eller en smoothie kanske. Bättre än inget, och bättre än det jag egentligen är sugen på att stoppa i mig. Say no more.

Aktivitetsförmåga kontra arbetsförmåga.

Inte samma sak, nej. Arbetsförmåga är en term inom sjukförsäkringen som omfattar just arbete eller annan sysselsättning för försörjning. Aktivitetsförmåga innefattar typ allt, inkl. att tillgodose basala behov i vardagen. Begreppsförvirringen är dock påtaglig, och det blir inte direkt bättre av att den försäkringsmedicinska utredning Försäkringskassan kan beställa från regionerna för personer som söker ersättning från just sjukförsäkringen benämns aktivitetsförmågeutredning (AFU). Trots att det alltså i regelverket trycks på att det är arbetsförmågan som avgör rätten till ersättningen, ibland uttryckt "aktivitetsförmåga i förhållande till arbete" för att snurra till det lite extra. 

ME (Myalgisk Encefalomyelit) kan man ha i olika svårighetsgrad, vanligen beskrivet i fyra nivåer; mild, måttlig, svår och mycket svår. Nivåerna är inte knivskarpa och inte heller helt vedertagna men personer med mild ME anses ha en aktivitetsförmåga som är halverad jämfört med tidigare. Detta kan inte översättas till att de har en arbetsförmåga på 50%. Många kan fortfarande arbeta eller studera i större utsträckning än så och även utföra hushållssysslor t ex men det sker ofta på bekostnad av fritidssysselsättningar och social samvaro och lediga dagar går åt till återhämtning. Andra kan kan å sin sida arbeta mindre än 50% för att de inte har så mycket annat att skala bort och så att säga ta ut den minskade aktivitetsförmågan på. 

Att en annan person har en aktivitetsförmåga på några timmar om dagen kan på samma sätt inte översättas till en arbetsförmåga på 25%. Dels för att förmågan ofta är uppdelad på korta stunder spridda över dagen och dessutom ofta oförutsägbart varierande mellan olika dagar och veckor, och så fungerar ju inte den vanliga arbetsmarknaden, och dels måste man ju använda viss aktivitetsförmåga till andra saker än arbete. Basala saker som att äta, sköta sin personliga hygien o s v. Många kroniskt sjuka är också beroende av olika typer av rehabilitering för att inte försämras ytterligare. Så, förmågan räcker inte till även arbete. 

Svår ME definieras bl a  med att personen ligger till sängs större delen av dagen och bara klarar av lätta aktiviteter som att borsta tänderna och att äta. Personer med måttlig ME orkar bl a knappt lämna hemmet och behöver ofta sova under dagen. (Som sagt, det är inte knivskarpt och få stämmer in på precis varje del av definitionerna.) När jag diagnostiserades bedömdes jag ligga närmare svår än måttlig ME, numera bedömer jag själv åtminstone mitt normalläge som närmare måttlig. Jag kan ofta vara aktiv flera timmar per dag och ofta även lämna hemmet en stund, men den tid jag är hemma spenderas till större delen i sängen eller i vilofåtöljen. Jag kan bistå med väldigt lite och sporadiskt hushållsarbete, dammsugning är t ex helt uteslutet, en maskin tvätt kan resultera i en veckas stickningar, domningar och ökad muskel- och nervsmärta, en stunds pillande i trädgården leder ofta till att jag inte kan fokusera och tänka klart på ett bra tag och kan jag på egen hand fixa en hel middag mer avancerad än typ makaroner och färdiga köttbullar/vegobollar en dag i veckan är det att beteckna som en framgång. Mina aktiva timmar består dels av träning/rehabilitering för att inte försämras på lång sikt, dels av basala saker som hygien, mat, föräldraskapets ansvar o s v, och dels av att tillfredsställa en liten del av mitt behov av social interaktion. Saker som helt krasst inte kan väljas bort till förmån för arbete motsvarande tid. 

Men  visst hade jag mer än gärna blivit avlönad för att ta en promenad i snitt ett par gånger i veckan utan att i förväg kunna bestämma när, ge mitt barn nödvändig omsorg, tvätta håret en gång i veckan och duscha betydligt mer sällan än vad som vore önskvärt, författa ett blogginlägg var tionde dag eller så i snitt och se samma TV-program flera gånger om för att jag glömt sedan senast vad som hände för att i perioder inte ens kunna göra något av det jag nyss nämnde... så ser ni att en sådan tjänst är ledig så hojta! Jag har dock hittills inte hört talas om någon.

Nej jag har inte (hittills) blivit ifrågasatt av Försäkringskassan eller av någon person vars åsikt är viktig för mig. Men jag kom att tänka på det här, skillnaden mellan aktivitetsförmåga och arbetsförmåga och sammanblandningen av de båda, när jag var ute och gick härom dagen. 

På tal om aktivitet då så är klockan just nu i denna stund kvart i ett, jag har varit vaken i 6½ h och har förrutom att skriva detta förmått göra följande: hälla upp en smoothie i ett glas och dricka upp den och därefter skaka ihop tre ingredienser till en ny smoothie under 30 sekunder och ställt in i kylskåpet, tagit fram en burk tacofärs ur frysen som en del av dagens icke avancerade middag (tacosallad), stoppat in grillklubbor till sonen i ugnen, surfat runt en liten stund på Facebook och varit på toaletten två gånger. Mer än jag kunde under en hel dag när jag var som sämst. Övrig tid har spenderats halvliggande i sängen i halvt zombieläge. Tanken är att kunna ta en promenad i eftermiddag, en del av kategorin träning/rehabilitering. Jag har lite lång startsträcka bara 😏. 

Tjohooo vilket upplyftande och lättsamt inlägg det blev! Not. Men, livet är inte alltid upplyftande och lättsamt, och gudarna ska veta att jag ändå besparar er väldigt mycket tråkigheter här på bloggen. Som jag sagt innan så är dess innehåll inte direkt representativt för mitt liv, vem vill läsa (eller skriva) en blogg som till 90% handlar om ofrivillig inaktivitet och sängbundenhet, beklaganden och krämpor? Så, bara för att balansera upp det lite ...

Hörde ni om Nisse som gav sin vän hembrännaren en uppskattande klapp på axeln? Han fick en kamratlig dunk tillbaka!

Sommarens sista suck?

För drygt en vecka sedan kom det till slut ett för mig och många andra efterlängtat regn och efter några dagar med vått väder till och från hade även temperaturerna sjunkit till behagliga nivåer. Gräsmattan har återfått en grön färg, vattennivån i poolen är återställd om någon skulle vilja ta ett sensommardopp, regnvattentunnan är välfylld och fläkten i sovrummet har kunnat ta ledigt då temperaturen sjönk till en bit under 20 grader. Så sent som i lördags förmiddag kom ett väldig vått regn med inslag av åska (som vi skulle behövt en vecka tidigare) ... men sen blev det andra bullar! Resten av lördagen blev solig och varm, om än inte så het som under sommarens varmaste veckor, och gårdagen när sonens födelsedagsfirande del 2 av 3 gick av stapeln var det perfekt väder att sitta ute. 

Tyvärr verkade både flugor och getingar tycka detsamma  ...

Födelsedagsfirande del 2 av 3 skrev jag. Del 1, på hans 17-årsdag i fredags, bestod av middag på indisk restaurang. Vi fick vänta länge på maten, det var nog en av deras mest intensiva kvällar med många take away-beställningar och hemleveranser men även fullt i själva restaurangen just den tid vi skulle äta, och när den väl kom in slök grabben sin tandoorikyckling i en rasande fart. Det är synd att vi inte lyckas få den ens i närheten av lika god hemma med tanke på hur få rätter han gillar, men man kanske kan hitta utrymme i budgeten att beställa hem det nån gång då och då.

Väntan på maten var ändå lätt att stå ut med då vi hamnade bredvid ett sällskap jag delvis känner och sonen lyckades också hitta ett gemensamt intresse med en av dem, nämligen skräckfilmer 😉. Vi fick så lite trevliga samtal i väntan på käket och det är ju inte fy skam.

Del 3 då? Jo den blir på lördag om inte nåt elakt virus eller annat kommer i vägen. Då kommer våra små gudbarn med päron, de kunde inte igår för att det yngsta av de där barnen fyllde år igår. Och henne firade vi i lördags. Ja ni hör (OK, läser) att det har varit en med Jennie-mått mätt ganska innehållsrik helg som också rymde bl a en lätt stukning av fot och bevittnande av både bowling och fotboll. Och även om jag överlät mycket av fixet här hemma till maken  och faktiskt var rätt snäll mot kroppen under förutsättningarna så fick jag skäll av den igår. Jag kan knappt säga hejdå vill våra gäster förrän ryggmusklerna på höger sida började krampa väldigt smärtsamt, och sen smittade det av sig på fötterna, på musklerna kring halsen och på resten av ryggen  Sen några timmar tillbaka har den plågan dock hållt sig borta och jag tänker mig att återgå till planen: att försöka komma igång med promenaderna igen. Det var ett bra tag sedan jag ens kände att det var lönt att försöka, typ en månad, . Men nu jäklar! Hoppas jag.

Idag håller det soliga och hyfsat varma vädret i sig. Ja alltså då snackar jag inte om 25-30 grader utan snarare runt 20 vilket är helt okej för min del. Prognosen säger att det kan bli ett par sådana här sensommardagar till innan hösten knackar på dörren igen. Jag har i alla fall förberett mig för den och för de mörkare kvällarna genom att få upp några av alla de ljusslingor jag har i min ägo. Jag är redo!

Tillbaka till rutinerna?

Nja alltså det tar allt ett tag det där, i synnerhet för sonen som p g a distansundervisningen inte behövt ge sig iväg hemifrån på morgonen på ca 5 månader och under sommarlovet sovit nästan till lunch de flesta dagarna.  Lägg där till väldigt heta nätter som påverkat hela familjen, alltså även sonen som tidigare varit tämligen obrydd över det där med värme. Natten till igår sov vi t ex i princip inte alls, vilket innebar att en 17-åring och en 45-åring låg däckade i soffan resp. sängen här igår eftermiddags. Men inatt blev det hyfsat med sömn för oss alla tre och sonen var på bra humör nu när han kom hem från skolan. Det finns lite hopp 😊. 

Den där sommaren som alltså enligt många var slut redan i början av juli har nu bjudit på höga temperaturer i typ tre veckor och mycket sol. Igår var det för första gången på länge betydande molnighet på dagen, även om det var varmt ändå. Men som kanske enda plats i Skåne fick vi varken en enda regndroppe eller en enda åskknall. Från maken som jobbar i södra Malmö fick jag rapport om åska och i Lund regnade det så kraftigt att larm sattes igång, men här var det alltså absolut ingenting. Idag är det återigen mulet och något svalare än igår. 

(Edit: inlägget påbörjades på eftermiddagen. Nu är det kväll och i skrivande stund regnar det härligt!)

Om tiden sedan senaste inlägget vore en drink skulle den bestått av ungefär en del poolbad, en del strandhäng och två delar inomhusvistelse i skydd undan värsta värmen uppfyllt med rikligt med sängliggande och en skvätt socialt umgänge. Det sociala umgänget bestod främst av den årliga Kick-Offen med bowlingklubben, en Kick-Off som fick avbrytas tidigare än tänkt för vår del p g a ... tja, familjeomständigheter kan man säga... men tills dess hade vi himla trevligt även om jag hade en av mina mest smärtfyllda dagar på länge. Nej det syns nog inte på bilden, jag har blivit rätt bra på skådespeleri.

Någon mer träning/motion har det definitivt inte blivit under denna tiden heller, om inte jagandet av flugor räknas då. Jag har varit glad om jag ens klarat ta en runda på affär'n ... Men nu när vädret verkar bli svalare och luften friskare blir förutsättningarna för lite nya promenader och cykelturer framöver godare efter att jag inte ens haft en tanke på att försöka på länge. 

Tanken var att detta blogginlägg skulle bli ett hyfsat långt sådant innehållandes tankar kring hur livet bjuder på skruvade bollar och berg- och dalbanor och lite extra om de utmaningar familjer med barn med funktionsnedsättningar kan ställas inför, men hjärnan tog slut fortare än kvickt och det blev ett kort inlägg om nästan ingenting istället. Kanske en annan gång? Nu ska jag glo på Dr Pimplepopper 😃.

Semestern är slut - nu börjar semestern.

Mitt senaste blogginlägg skrev jag på makens första semesterdag, eller första på hans "långa" semester i alla fall. Nu har han börjat jobba igen och jag skriver på nytt. Då kan man ju, i brist på annat, fundera över ett eventuellt samband. Är det så att jag tack vare makens ledighet har haft en massa trevligheter för mig och inte haft tid att tänka på bloggen? Eller är det snarare så att hans ledighet och närvaro har gjort mig extra trött så att energin inte funnits men nu får JAG semester och har orken igen? Hmm, man kanske gör bäst i att låta den frågan förbli obesvarad ...

Så, what's new? 

Det där höst- och vintervädret folk snackar om har jag inte sett mycket av i alla fall. Mitt minne lämnar en del att önska så jag kikade lite bakåt med hjälp av facebook och instagram, och jag påmindes om ett rejält skyfall för drygt 2 veckor sedan och lite mer normalt regn vid några andra tillfällen. Men långbyxor har inte behövts under hela tiden, så temperaturen har inte varit så väldigt låg, och det har varit en hel del strandväder och sol. Inte bara senaste veckan, varav helgen och måndagen var riktigt heta. Så "det var den sommaren det" som många sa i början av juni var mycket riktigt inkorrekt 😉.

Kroppen då? Jo den haft sina ljusa dagar och sina betydligt mörkare. En av de ljusa dagarna bjöd på hittills längsta turen med Sixten von Elcykel, en sväng till Beddingestrand tillsammans med pappa. 1½ mil, därefter glasspaus och sen 1½ mil (faktiskt) hem igen. Två dagar tidigare trampade jag själv 1,6 mil som uppvärmning inför fotbollstittande. Stundtals naiv och blåögd som jag kan vara tänkte jag då testa en vecka med cykling varannan dag, i stället för mitt vanliga mål om promenad varannan dag. Men det smög såklart sig, Beddingeturen blev den veckans sista och Sixten har inte rullat en meter sedan dess. Om jag ångrar mig? Nope! De mörkare dagarna har i flera fall bestått av sängliggande ca 23½ h/dygn p g a noll kraft i kroppen, andra av rikliga nervsmärtor och muskelkramper som tagit så mycket kraft att hantera att hjärnan inte funkat alls. Man kan säga att livet både givit och tagit den senaste tiden, ungefär som vanligt alltså.

En av höjdpunkterna var härom veckan när vi hade fina vänner på besök. Det var första umgänget med någon utanför familjen på 5 veckor för min del, mycket av pandemi-skäl. Vädret var snällt mot oss, om än lite varmt för min smak i början, och vi satt ute hela kvällen och natten och snackade mycket skit och lite allvar. Visst ser vi städade och lugna ut? Ibland.

Dagen efter ovanstående höjdpunkt firade vi 22-årig bröllopsdag med bl a årets första bad i havet. Sedan dess har det alltså blivit en hel del till, både tillsammans och för mig ensam, men då 1 augusti blev alltså premiären, innan dess hade enbart poolen nyttjats. Efter strandbesöket var vi inte direkt pigga och bröllopsdagsmiddagen blev nåt så helfestligt som alkoholfritt bubbel och hämtpizza. Romantiskt, visst?

En annan sak som kan vara värd att blogga om är vår Tour of Skåne 2020 i slutet av förra veckan, men det får bli i ett separat inlägg senare. Nu ska jag försöka orka stoppa in korv i ugnen så sonen har nåt att värma och äta när han kommer hem ikväll. Han har nämligen till slut börjat umgås med andra ungdomar och är inte hemma när det vankas middag för oss andra två. Javisst, plötsligt händer det!! Men det var det där med ork ... det är trots allt typ 10 meter från sängen ut i köket. 

Men i alla fall, nu vet ni att jag lever även om jag håller på att smälta bort i värmen och för andra dagen i rad gömmer mig för solen inomhus. Hoppas ni som gillar när det är varmt har kunnat njuta ordentligt!

Konsten att inleda ett blogginlägg ...

... på ett sätt som lockar till läsning är jag inget vidare på, och gränsen för hur många gånger det är okej att använda "It's been X days since my last confession" som rubrik har allt redan passerats. Så det är ju en himla tur att jag inte är bloggerska till yrket, då vore det oerhört knapert. Ja utöver att jag bara orkar författa på sin höjd några få inlägg per månad då, det vore också en minst sagt försvårande omständighet om min överlevnad hängde på det. 

Sedan jag skrev senast har jag i alla fall gjort en sak jag inte gjort på många år: cyklat till Sveriges sydligaste udde och tillbaka. Med obligatorisk glasspaus i mitten 😊. Min pappa, som närmar sig 80, har nyligen införskaffat elcykel och på varsin sådan gjorde vi i tisdags gemensam sak och återupptog något vi inte gjort ihop på evigheter. Ganska exakt 1 mil enkel tur är det, räknat från pappas hus, och det hade jag absolut inte fixat på vanlig cykel. Då hade jag kanske vid optimalt väder och god dagsform kunnat ta mig till småbåtshamnen 2 km bort. Så elcykeln gör oerhörd skillnad, den minskar ju motståndet (om jag väljer det) och gör vinden betydligt mindre avgörande samtidigt som jag ändå får rejält med rörelse i framför allt benen ... för trampa gör jag liksom, en rackarns massa varv, till skillnad från vad de som fått för sig att det är en moped det handlar om tror. 

Drygt ett dygn efteråt slog träningsvärken till. Rejält. Men träningsvärk är ju positiv värk till skillnad från den jag lever med varje dag och därmed betydligt lättare att stå ut med. 

Jag har också satt en laddning körsbärslikör. Fast i form av fuskvarianten med körsbär och socker i färdigköpt sprit, upplevelsen av möglig "likör" när jag försökte göra den helt från scratch med diverse jäsningsmedel och sånt vill jag inte uppleva igen. Nu är chanserna stora att vi kan provsmaka sådär lagom till jul, men sen får den stå och gotta sig till nästa sommar. 

På tal om sommaren, som då alltså inte är slut vilket jag snällt nog informerande om tidigare i bloggen, så har vi nu tredje dagen i rad med temperatur en bit över 20 grader och en hel del sol. Men, det duger väl inte ändå ... det måste nog vara 100% molnfritt och minst 28 grader för att räknas som sommar för en del. En del som går i taket om jag skulle drista mig till att tycka det är för varmt för egen del men som själv inte gör nåt annat än att gnälla över vädret och att man ju inte kan göööööra nåntiiiiiing!

Idag ska jag göra nånting, ja så är i alla fall tanken. Idag ska jag ta en promenad, det är dags för det enligt varannandags-schemat. Men gårdagens början var så elak mot min kropp att jag vete fasen om jag kommer att lyckas ... Den som lever får se. 

"Det var den sommaren det!" ...

... säger många. Och oftast åsyftas vädret då det efter flera veckor med mestadels soligt och varmt haft fräckheten att vara både molnigt och till och från regnigt i nån vecka. Men, hade man verkligen förväntat sig en upprepning av sommaren 2018? Är variationen inte snarare normaltillståndet? Och om det kan svänga från varmare till kallare och från torrare till blötare kan det väl likväl svänga tillbaka igen? Att sommaren skulle vara slut redan i mitten av juli för att det varit ett par kyliga veckor med en hel del nederbörd är väl rätt ... fånigt? 

För den delen, maken har inte ens startat sin huvudsemester än 😏, så nej ... det var inte den sommaren det!

Idag har det varit helt OK mittemellanväder i mitt tycke. Mycket sol, men också rätt friska vindar som svalkat. Egentligen hade det varit ett bra läge för mig, som inte kan hantera den där riktigt rejäla värmen, att försöka bättra på solbrännan som fått en del stryk senaste veckorna. Solen tar ju även om det blåser kyligt. Men jag längtade efter havet och tog i stället bl a och intog min lunch i dess närhet och satt sedan där en god stund och bara fanns till liksom.

Det har skett en stor förändring i mitt liv! Kolla!

Yepp, efter 9 blonda år med ett kortare ljusbrunt uppehåll runt 2014 är jag nu åter mörkhårig. Inte jättemörk, men ... mörk. Vadan detta? Tja det är en kombination av att min älskade frissa slutat, min plånbok inte behagar bli tjockare och utväxten fortsatte vara lika ful ... Det var inget beslut som växte fram utan det togs faktiskt ganska hastigt. Kanske tur det, hade jag tänkt för länge hade jag kanske inte vågat 😊. Nu gjorde jag det, och det blev helt okej. Även om det lär ta ett tag att vänja sig.

Härom kvällen var jag med om något riktigt läskigt. Det händer ibland när jag ska säga nåt att jag liksom inte hittar orden, jag kan också börja sluddra och prata allmänt otydligt när jag gått över någon gräns för ansträngning, fysisk eller mental. Men nu kände jag mig inte mer utmattad och trött än "normalt", och fick ändå plötsligt stora problem att prata. Jag skulle säga något till maken och jag visste precis vilka ord jag skulle säga ... men fick inte fram dem. Det tog stopp mitt i meningen, upprepade gånger. Som att det liksom var glapp i kontakten mellan hjärna och mun. Det tog ett tag innan jag lyckades få sagt det jag skulle säga ... och SEN kände jag mig oerhört trött. Utan att för den delen kunna sova ... I stället malde skallen händelsen om och om igen halva natten.

I övrigt är väl det mesta sig likt. Dagsformen varierar och graden av aktivitet med den. I fredags tog jag i alla fall den längsta promenaden på 13 månader! Drygt 7½ km blev det och både ben och rygg fungerade såpass bra att jag nog kunnat gå en hel mil. I så fall för första gången på flera år. Men det vore inte så smart att med tanke på att kroppen varit lite opålitlig på sistone, jag vill ju helst kunna göra något resten av sommaren med och inte ligga helt utslagen för att jag med en dåres envishet pressat mig att gå någon kilometer till. Plus, det kan ju vara trevligt att ha nåt mål kvar resten av året med 😊. 

Life is a rollercoaster, just gotta ride it?

Det har onekligen varit en berg- och dalbana sedan jag skrev senast. Det har gått upp och ner och hit och dit, emellanåt med tvära svängar. Det är väl lite så livet är, men ibland vill jag faktiskt bara köra lugnt i Farfarsbilarna eller nåt ... 

Rehabiliteringen av vadmuskeln gick planenligt i ca två veckor och jag var uppe i ungefär min vanliga promenadförmåga, och försöket att cykla en runda med väldigt lite motstånd tack vare motorn föll också väl ut. Men så tog jag lite oförsiktigt klivet nedför trappen när jag skulle ut från mammas och pappas hus, och då var det klippt igen. Jag slängdes inte helt tillbaka till noll, men jag fick väldigt ont igen och svårt att gå något sånär normalt på benet. Dagarna därpå var jag väldigt nere och deppig, fylld av rädsla att snart helt förlora förmågan att gå. Och även om jag vet att många människor lever hur bra liv som helst utan att kunna gå, men det gick inte att finna någon tröst i det utan jag såg bara mörkt på framtiden. Men, även det vände uppåt igen i takt med att benet åter började skärpa till sig  Idag ska jag försöka mig på en liten promenad igen ... och hoppas inte bli alltför bedrövad om jag misslyckas.

På väderfronten har det också varit upp och ner, just nu är det upp för min del vilket betyder ner för de flesta andra. Det är nämligen efter en varm vecka nu betydligt svalare med regn till och från och mest mulet. Fläkten som fick börja jobba i sovrummet i slutet av veckan har nu kunnat ta en paus igen och jag fick t o m ha en filt på mig igår kväll. Nice! Men de varma dagarna bjöd i alla fall på några riktigt fina kvällar.

Mitt sociala liv har fått ett litet uppsving i alla fall. Midsommaraftons eftermiddag och kväll spenderades med två fina familjer här hemma hos oss. Vi var inbjuda till grillning och brännboll ute i naturen, men då det bara blev vi 10 personer och det dessutom skulle regna valde vi att vara hemma hos oss som har störst plats både med och utan tak över. Resultatet blev lata vuxna och aktiva barn 😉, knytkalas och många skratt.

Helgen som gått har också inneburit socialt umgänge. I fredags var kusin med familj här, vi tänkte först träffas någon annanstans men p g a värmen valde vi att vara här så man kunde bada fritt 😀. De äldre grabbarna bosatte sig nästan i poolen, men vi vuxna fick låna den en stund också. När temperaturen sjunkit en del orkade vi t o m vara lite aktiva, med betoning på lite, i form av sifferkubb.

I lördags hade en väninna bjudit in på tjejdag och efter att ha serverats en god lunch blev det musik-bingo (inkl, lite grattis-i-efterskott-sång och uppvaktande av mig) och vidare umgänge där även några individer av motsatta könet anslöt efter hand. 

Och, inte att förglömma: fotbollen är äntligen igång! Och för TFFs del kan man säga att det blev upp som en sol och ner som inte bara en pannkaka utan två. Min nya tröja till trots ... Skärpning!

Okej, dags att förbereda mig för det där promenadförsöket då. Wish me luck!

Whazuuup??

Hur leker livet med er? Hur är läget? Allt bra? How you doin' (med uttal a la Joey Tribbiani)? Vad händer och fötter? Jag förstår att ni undrar hur läget är här, så jag ska dela med mig av lite av det som hänt i mitt flärdfulla liv sedan senast.

Jag har suckat över mina korta ben som gör att shorts ser ut som för korta capribyxor och capribyxor ser ut som för korta långbyxor. Efter mycket jobb och många provade plagg lyckades jag till slut hitta ett par vita caprijeans vars smalhet/bredhet och modell gör att de med ett uppvik blir rätt bra, men det var inte riktigt vad jag tänkt mig. 

Jag har, på tal om kläder, burit den första långa klänningen jag verkligen trivts i sedan brudklänningen för 22 år sedan. Den har p g a längden begränsat användningsområde och lämpar sig främst för stående resp. långsamt gående mingel samt sittande och knappast för varken dansande eller krogbesök t ex 😉 så vi får väl se när den kommer fram ur garderoben igen.

Jag har råkat ut för en svensson-krämpa i form av en muskelbristning i vaden. Fi fasen vad ont sånt kan göra, det hade jag förträngt, och jag kunde i princip inte gå på den foten alls första dygnet. Efter två dygns nästan total vila med tryckförband och högläge lyckades jag ta mig igenom ett studentfirande för att på tredje dagen ta en långsam kortare promenad. Ty då var det dags enligt rehabiliteringsråden att försiktigt öka cirkulationen igen, och det verkar ha gått bra. Troligen var bristningen inte så stor som jag först befarade *puh*. Men jag hann svära och vara mäkta irriterad på min kropp innan den insikten sjönk in, när jag trots de vanliga besvären ändå kunnat komma igång hyfsat med promenerandet igen så skulle det vara själve f*n om en muskelbristning skulle sätta stopp för allt. Nu ser det lite mer hoppfullt ut även om jag får ta det försiktigt ett tag till.

Jag har, som jag i förbifarten nämnde ovan, varit på studentfirande. Yngsta systerdottern var firarobjektet och även om tillställningen fick ett begränsat antal gäster och anpassades noga efter rådande corona-läge så verkar hon ha blivit nöjd med dagen vilket ju är det viktigaste. Men även vi gäster hade det bra och jag fick bl a tillfälle att umgås lite extra med en kusin med familj.  Vi kom fram till att det var ett halvår sedan vi träffade deras lilleman, så det är inte konstigt att det hänt en del med charmtrollet sedan dess.

Student incoming!

15½ års åldersskillnad, men båda är
lika förtjusta i den andra😍.

Jag och kusin Johanna. Inga kramar,
inga foton kind mot kind, men mycket snack.

Ibland klär vi oss anständigt faktiskt.
(Sonen har skjorta och slips gömt där under)

Efter några timmars funderande kom lille Helmer
på att jag ju är både snäll och rolig 😊.

Jag har också bättrat på solbrännan lite till tack vare att det blåst svala vindar och även legat i blöt i poolen litegrann.

Och kanske viktigast av allt: jag har matchat Sally, bilen alltså, men en röd laddkabel till telefonen 😀.

Så ... Whazuuup?