På förekommen anledning ...

... och för att ni inte ska undra ihjäl er ang. förra inläggets innehåll så kan jag meddela att nageltrånget från helvetet nog kan ordna upp sig utan sjukvårdens hjälp trots allt. Det tog sin lilla tid men för några dagar sedan började läget bli något bättre. Skräckfilmsfingertippen kan bevittnas utan intag av lugnande och jag kan använda fingret igen, ja t o m råka stöta vid det utan att avlida av smärta. Halleluja!

Palmfestivalen då, hur blev det med den? Jodå jag och Sixten von Elcykel tog oss in och mötte upp maken. Efter typ en och en halv timme kom vi till fram till ett ställe att äta på, och då hade vi bara avverkat ungefär en tredjedel av marknadsområdet. Orken i mina ben var dock nästan slut, så vi hoppade över resten och gick till en uteservering utanför själva festivalområdet för att ta nåt gott att dricka. Därefter hände något ... och det som förväntades bli en tidig kväll blev en helnattare. Lagom utesittarväder, gott rosévin och trevligt sällskap kan få sådana följder.

I övrigt då? Jo jag har bl a under veckan uppmärksammats på ettårsdagen av ett av mitt livs viktigaste brev. Det från Försäkringskassan där de informerade om beslutet att ge mig heltids sjukersättning från januari 2018. Ett beslut som skapade en rejäl känslostorm av både positiv och negativ art. Samtidigt som det var en lättnad då jag under de föregående månaderna faktiskt till stor del insett att läkaren hade rätt i att återgång i arbete inte längre var ett rimligt mål inom överskådlig tid så var det en sorg och lite av en käftsmäll. Jag menar när t o m FK ser mig som uträknad från arbetsmarknaden så måste jag verkligen vara himla sjuk, typ så ... Fortfarande idag känner jag en viss sorg, en sorg över att ha fråntagits det sociala och meningsfulla sammanhang arbetet innebär. Men jag är såklart oerhört tacksam över att nu när läget är som det är faktiskt kunna få pengar trots min oförmåga att jobba.

Länge levde jag i den fasta tron att "bara" jag kan få ett administrativt jobb som inte kräver att jag lär mig en några nya system och program och jag kan jobba hemifrån utan fasta tider (jomen en sån tjänst kunde nån väl trolla fram åt mig?)  så kan jag säkert snart jobba lite igen. Då och då påminns jag om att jag knappast skulle bli särskilt lyckad eller långvarig på ett sådant jobb heller. Som t ex när jag igår pillade lite med klubbens hemsida. Fixade några nya inloggningar, tog bort de som inte är medlemmar längre o s v. Att behålla fokus mer än någon enstaka minut i taget gick inte trots att jag tycker det är rätt kul att hålla på med sånt där och jag kunde nästan känna hur hjärnan ville stänga ner. Sonen kom in till mig och frågade en sak och jag förstod knappt vad han sa, ännu mindre vad jag skulle svara. Det är lätt att känna sig dum i huvudet ibland, även om förnuftet säger att det inte är vad det handlar om.
(Jag kan tillägga att detta blogginlägg påbörjades för nästan ett dygn sedan, så jädra effektiv är jag nu för ti'n).

Vi har även under veckan fått ta till ganska drastiska åtgärder å sonens vägnar p g a den krisartade situation som råder på BUP här i stan. Vi har genom åren inte haft så mycket att klaga på vad gäller sjukvården, varken för hans del eller min, men läget som sedan en tid tillbaka råder just på BUP är under all kritik och får stora följder för många fler än just vår son. Nu har vi fått koppla in andra instanser som nu åberopat alla möjliga paragrafer och regler för att han ska kunna få det stöd han själv efterfrågat en längre tid och som behövs för att han bl a ska kunna tillgodogöra sig sin utbildning.

Som grädde på moset är det dags att söka omvårdnadsbidrag då sista utbetalning av nuvarande vårdbidrag blir i december, något som bl a kräver utlåtande från en läkare med god kännedom om sonen. Men, han har ingen läkare sedan hans tidigare gått i pension ... Han ska tydligen, enligt vad den externa instansen kan se i systemet, ha tilldelats en men har aldrig fått träffa denne. Jomen jippi!

Fast, allt är inte elände! Det svalare vädret senaste veckan har varit gynnsamt för min kropp och jag har kunnat vara betydligt mer aktiv än tidigare. Bland annat har det hittills under veckan blivit två ordentliga promenader på över halvmilen samt några små korta varianter. Och jag har t ex fixat att köra några maskiner tvätt här hemma, bara en så'n sak. Som ett brev på posten (fast det talesättet är väl dags att byta ut??) har jag i gengäld fått ännu mer ont i bl a ben och rygg, men det är en förväntad reaktion då kroppen liksom vant sig vid att vara inaktiv. Jag lär fortsätta få extra ont ett tag till, men kan jag få till lite promenader och kanske cykelturer minst några gånger i veckan bör det kunna vända igen framöver. Förhoppningsvis. För "normalont" är fullt tillräckligt, tacksåmycket.

Som avslutning för denna gången, ett riktigt riktigt uselt skämt 😁.

Som kroniskt sjuk....

.... är man inte immun mot svenssonkrämpor. Ibland tror jag min kropp hittar på extra mycket bara för att "jomen hon har ju så mycket skumt för sig ändå, nån sak till kan väl kvitta". Jo jag tror minsann att det är så. Eller så kanske tänker den att mitt minne är ju ändå så kasst numera att jag glömmer bort det jobbiga direkt?

Nu har jag t ex nageltrång på ena långfingret, högra såklart. Jag har sånt där ganska ofta, men till skillnad från de flesta gånger annars kommer jag nog inte kunna fixa det själv med egenvård och hobbykirurgi nu. Det onda och ömma har spridit sig till hela fingret och en del in på handen, och själva fingertippen ser ut som nåt ur en skräckfilm 😱. Tänk att nåt så litet kan vara så besvärligt. Papercuts kan slänga sig i väggen!

Jaja, det får nog bli vårdcentralen på måndag. Men först är det ju helg. I hålan pågår Palmfestivalen och den ska vi förära med ett litet besök ikväll efter att maken tjänstgjort i tältet å klubbens vägnar. Men före det är det kalas för vårt yngsta gudbarn som fyllt 3 år.  Igår när resten av stan (OK, inte riktigt resten kanske) också var på festivalen så låg jag här hemma och försökte ladda batteriet lite efter en tuff vecka. Anledningen till den tuffa veckan stavas VÄRME. Och inte vilken värme som helst utan den klibbiga jobbiga värmen, den där som slår ut min kropp och dessutom sabbar nattsömnen lite extra.

Under denna varma vecka har sonen också hunnit fylla 16 år. Ja ni läste rätt, 16! Ja jag var jäkligt ung när han föddes 😜😜.

Jag hade tänkt skriva lite mer om ditten och datten men detta tog längre tid att formulera än jag kalkylerat med. Dags att göra sig i ordning för kalas. Men jag återkommer!

Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken.

Jodå, jag överlevde "semestern". Det gjorde jag förvisso. Men knappt hann jag skriva det förra blogginlägget förrän nästa hinder för min återhämtning dök upp när en familjemedlem blev allvarligt sjuk. Utöver den känslomässiga ansträngningen och följden att hemmet inte var "tomt" och tyst under dagarna som följde innebar det fysisk påfrestning som jag definitivt inte behövde just då. Men, det var liksom inte jag som hade det tuffast i det läget och det var givet att i viss mån sätta mig själv åt sidan för att stötta och hjälpa. Så är livet ibland, och även om jag bör välja mig själv i större utsträckning än jag gör så var detta inte ett sådant läge. Även om jag måste erkänna att jag muttrade lite egoistiskt åt timingen.

(Jag kan såhär 1½ vecka senare meddela att familjemedlemmen numera mår mycket mycket bättre!)

Återstår att se när vi ser lika propra ut igen 😃.

Även om möjligheten till återhämtningen minimerades så kunde vi bevittna lördagens dubbla vigsel och delta i efterföljande bröllopsfest. Ja vi var t o m bland de sista att lämna densamma. Ibland är det lika bra att gå all in 😊.

Det blev för min del bl a ovanligt mycket mediciner, knästöd som inte matchade outfiten, väldigt knagglig gång och väldigt lite dans ... men god mat, god dryck, trevligt sällskap, två lyckliga brudpar, fin musik, många skratt, folk som bjöd på sig själva, mycket kärlek och en del trevliga återseenden 💗.

På söndagen kunde jag med stor möda, stöd av maken och skjuts så nära som bara var möjligt ta mig till TFFs hemmamatch men det var också det enda kroppen förmådde på några dagar. Fram till onsdag kväll kan man säga då jag efter en dags vila lyckades gå hela nästan 1½ km i sträck 😉.

Ja förra veckan började alltså maken jobba igen, även om veckan stympades p g a familjemedlemmens sjukdom. Och sonen, en speciell ung herre med npf-problematik och i behov av mycket stöd, börjar gymnasiet nästa vecka. Ja jag vet, det låter otroligt att såna småpluttar ska gå där men ... så är det. I början av sommaren hälsade han på och träffade ett par av de ansvariga ihop med sin pappa. Igår dag träffade han lärarna och jag kände det viktigt att jag följde med också denna gången. Det var ganska kort, trevligt och avslappnat, men jag påmindes sen om hur kognitivt nedsatt jag är. Vid hemkomst började det starka suset i skallen, huvudvärken, talsvårigheterna, ökade muskelsvagheten och annat som ofta kommer direkt efter den typen av ansträngning (inte PEM, Post Exertional Malaise d v s kardinalsymtomet vid ME, som kommer nåt dygn efter övertrassering alltså) och sen halvsov jag till och från större delen av dagen.

Men framför allt så gjorde jag nog ett alldeles ypperligt intryck på ena läraren genom att råka skicka ett småvasst sms till honom som var avsett för maken 😱. Som tur är utan flirtande och nakenfoton 😂😂. Men av den art att han nog undrade vad fasen jag var för en typ, och det avhandlade samma ämne som vi tidigare kommunicerat (avsiktligt) kring ... Nåja, jag märkte det i alla fall efter typ tjugo minuter 😅. Jag väljer att se det som att jag ger dem nåt att prata om i personalrummet. Dessa lärare vet mig veterligen inte att jag är sjuk, men de har nog satt en och annan hobbydiagnos på mig nu. Jag får bjuda på den! Generös som jag är.

Fredag idag, en fredag som hittills för min del spenderats i sängen men jag planerar att gå upp någon gång inom de närmsta timmarna 😉. Jag måste försöka komma på vad jag ska ta med mig för mat till morgondagens kick off med bowlingklubben, och sen tillaga den. Något gott, såklart, men som inte kräver stor arbetsinsats och som passar in med det övriga som serveras. Och så måste jag bestämma mig för vad jag vill att maken lägger på grillen ikväll. Åh dessa val, dessa val!

På tal om val ... och djur ... Vet ni varför bladlöss är så små?
Jo de stannar i växten!

Vad sa den ene ...

... göteborgska kannibalen till den andre?
- E du go eller??

Vad heter Göteborgs bäste arabiske fotbollsspelare?
- Glenn Hussein!

Vad säger göteborgarna till envisa Star Wars-fans?
- JeeeDaij!!

Ska jag fortsätta? Inte? Nähä. Jag berättar väl mer om vår vistelse i Sveriges näst största stad då.

Efter Johan Falk-turistandet kom vi alltså till hotellet på fredagseftermiddagen, och sonen lade direkt märke till samma sak som jag gjorde första gången jag bodde där: de sneda lutande golven. Värst ute i korridorerna men även inne i rummen. Jag kan nästan svära på att jag kände huset gunga också ... ja jag skrev nästan.

Svårt att fånga på bild, men det lutade alltså både hit och dit lite varstanns.

Det är även tur att de skyltat flitigt till rummen, hissen och trappan för jäklar vad man gått vilse i de där korridorerna annars.

Under tiden sonen tog en dusch (tar en evighet med det jäkla mjuka vattnet jag aldrig vänjer mig vid) vilade jag så gott jag kunde upp mig efter allt bilsittande och kollade upp lämpliga middagsställen. Det resulterade i indiskt käk på Masala som låg några ynka hundra meter bort. Lagom långt att gå alltså, och himmelskt gott dessutom. Även sonen var helnöjd då tandoorikyckling fanns på menyn i form av kycklingben och inte filéer som många ställen har.

Mätta och ganska trötta alla tre landade vi sen i varsin säng på rummet med snacks och TV-tittande innan det var natti natti.

Lördagen började såklart med hotellfrukost där det fanns en del för den som vill äta animaliefritt, inte mycket men så man klarar sig. Jag höll mig mest till soyghurt med bär och flingor. Sonen fastnade salta kex och croissanter. Jaja, huvudsaken är att han äter.

Därefter fick grabbarna turista på egen hand när jag tillbringade min tid i sängen. Win win skulle jag säga, jag fick sparat lite på min nästan obefintliga energi och de slapp rätta sig efter långsamtgående tant. När de så kom tillbaka efter ett besök på Universeum, en lunch på sta'n och en sak till som jag helt glömt bort vad det var så verkade de väldigt nöjda med dagen

Efter lite duschande och uppfräschande var det dags för Avenyn att få trelleborgskt besök. Där ligger bland annat Vigårda där kvällens måltid intogs. Moving Mountains Burger, som deras 100% Plant Burger bygger på, var en ny upplevelse för mig. En intressant sådan. Jag sökte info på nätet efteråt och tydligen är den gjord av bl a ärt-, vete- och sojaprotein. En salig blandning typ. Med rökig sås, lökringar och övriga tillbehör var den himla god. Och mäktig.

Efter middagen drog sonen med oss på en liten sväng till på Avenyn med målet att hitta lite billigare godis än på 7Eleven 😉 och den svängen slutade på Coop som ligger mitt emot Vigårda men som vi halvblinda typer inte sett. Fast i ärlighetens namn så pågick en massa vägarbeten som skymde sikten. Faktiskt.

Innan avfärd på söndagen hade vi tänkt visa sonen Avenyn, men eftersom vi strosat där redan kvällen innan så blev det i stället som han önskade. Nämligen att vi packade ihop oss efter frukosten och begav oss söderut där en sväng inom Ullared på vägen hem var inplanerat. Men först en sista, ofrivilligt lång p g a knasig gps och jäkla vägarbeten, sväng i Göteborg då vi bl a spanade in Läppstiftet på närmre håll än vanligt.

Ullared ja. Ge-Kås. Det stora blågula varuhuset var väl ingen höjdare denna gången. Jag bör vara i betydligt bättre form när jag åker dit, det är ett som är säkert. Trots att jag bara besökte halva damklädesavdelningen, plockade på mig lite hårprodukter och kikade minimalt bland heminredningen samt däremellan pausade på restaurangen i typ en timme var jag på allvar osäker på om jag ö h t skulle klara att ta mig till bilen igen. Men det gick till slut ... med både glass och choklad i magen. Puh!

Missförstå mig rätt, jag tycker det är helt OK att shoppa där nån gång då och då och det känns givet att svänga inom när vi ändå är ute och far. Men jag bör som sagt inte vara halvdöd redan innan jag kommer dit. Who knew?

Så, nu är väl er nyfikenhet stillad?
Man kan summera veckan med att jag faktiskt fått gjort en hel del turistigt, med hjälp av diverse anpassningar och effektiv vila däremellan, och att det är rätt lätt att förstå att pigg och fräsch inte direkt är orden som beskrev mig bäst tiden därefter.

Jag vågar säga det nu.

Med några timmar kvar av denna helgen vågar jag säga det: Jag överlevde! Ja överlevde makens semester alltså. Det var lite touch and go där några gånger men ...

Bortresta veckan började med både försening, alltför hastig packning och mycket smärtor i ryggen redan innan vi ens kommit iväg. Men mina nyinköpta kuddar gjorde bilresan något mer behaglig än den annars vore, och även om det gick i snigelfart hela vägen genom Göteborg kom vi fram till stugan i Bohuslän i hyfsad tid före grillmiddagen.

Att bo ihop med andra personer (om än mina egna föräldrar) i en stuga av mindre modell är inte bara idylliskt och mysigt 😉 men vädret skötte sig hyfsat så vi kunde sitta mycket ute. Det underlättar, och minskar friktionen en del.

Min ME visade sig från sin besvärliga sida redan föregående vecka så förutsättningarna var inte optimala på den fronten. Jag försökte vila och sitta så bra som möjligt den tid vi var i stugan för att ändå kunna turista lite. Det lyckades väl delvis åtminstone, så förutom att hälsa på en väninna som köpt hus en bit bort så var vi på Bohusläns Museum i Uddevalla ena dagen, samt åt glass vid Svenskholmen (jag måste googla historien bakom den benämningen känner jag), och besökte en annan dag för första gången Nordens Ark. På det sistnämnda stället körde maken mig i rullstol de sträckor som det fungerade bra på, och så fick jag själv traska så försiktigt i de besvärligaste backarna, för att om möjligt spara lite energi till semestertrippens sista del. Med facit i hand var det nog en jäkla tur det, och jag är glad att jag tog steget att trotsa stoltheten och envisheten.

Nedan lite blandade foton från Bohuslänsdelen av vår vecka:

Efter fyra stugnätter bar det av till Göteborg för en helg där. Men innan vi åkte till hotellet turistade vi lite i Johan Falks fotspår. Ni vet, filmerna med Johan Eklund? Inte? Sonen vet, och maken. Jag har aldrig sett dem, inte en enda, men grabbarna och i synnerhet den yngre gillar't. Så med hjälp av ev smått tveksam GPS tog vi oss till eller nära några bekanta inspelningsplatser. Bekanta för dem alltså, jag hade inte den blekaste aning ... och mina försök att verka intresserad lyckades nog inte jättebra.

Till slut kom vi i alla fall fram till hotellet!

Detta blev sonens första hotellvistelse sedan vi hämtade honom i Indien faktiskt. Det har varit tält, stuga och boende hos vänner för hela slanten innan, inkl. några nätter i husvagn. Men det är aldrig för sent att uppleva något nytt.

Mer om vår vistelse i landets näst största stad levereras i kommande blogginlägg. På återseende!

18 dagar.

Så länge sedan var det bloggen uppdaterades senast. Det är ju uselt på riktigt. I synnerhet som jag är kvar i en bättre period än mitt normalläge och således borde haft ork och förmåga att skriva en del. Fast å andra sidan, just för att jag mått hyfsat har jag kanske gjort mer av andra saker i stället. I gengäld liksom ...

Vi har haft Sällskapsresan-fest. En väldigt lyckad sådan, trots att vi först glömde vitlöksbröden till salladsbuffén 😱.

Vi har haft sommarens första strandhäng med tillhörande havsbad.

Jag har myst med bebis 💙.

Jag/vi har kollat på fotboll ...

... kollat på fotboll ...

... och kollat på fotboll 😊.

Sixten von Elcykel har fått jobba, bl a genom en runda på
1½ mil härom dagen.

Jag har promenerat en del, i alla möjliga väder.
Nästan.

Jag har testat Beyond Burger för första (och andra) gången.
Gott? Ja, gott! 👍

Jag har äntligen hittat en helt vegetabilisk måltidsersättning som
bara skakas ihop med vatten och som är fullt drickbar. Något proteinsnål
som ersättare för lunch eller frukost, men jag har provat mig fram till en blandning
av måltidsersättning + proteinpulver som blir bra.

Sörjt att jag inte var på plats när Metallica spelade på Ullevi igår.

Och lite annat ...

Känner ni er uppdaterade nu? 😏

Midsommaraftons-EFIT.

Yupp! Igår på självaste midsommarafton var det officiell EFIT-dag, och jag klarade NÄSTAN att ta Ett Foto I Timmen.

Klockan 9 vaknade jag och funderade på om jag skulle stiga upp.

Det gjorde jag inte.

Jag steg inte upp klockan 10 heller.

Men när klockan blev 11 hade jag fixat mig en banan- och chokladshake till frukost och en som jag skulle ha med mig till midsommarfirandet. Tanken var att ta den i stället för att stoppa i mig snacks och sånt. Den var god. Tanken alltså. Ja shaken med för den delen.

Klockan 12 var en del av den midsommarmat jag skulle ha med mig klar. I stora burken fanns vid detta laget tofuröra och gurka och i den lilla bitar av fröknäcke.

Jag trodde jag bestämt flera dagar tidigare vad jag skulle ha på mig denna dag. Men här kl 13 visade det sig att jag minnsan ändrat mig. Denna blommiga skapelse med blålila botten fick det bli.

Till lunch blev det sedan rester i form av wok och sötsur sås.

Därefter fortsatte matfixet. Kl 15 förstekte jag kebabkryddade vegetariska färsspett i grillpanna på spisen. Bara sådär då de liksom höll ihop på ytan, som förberedelse för kvällens grillning.

Klockan fyra var så blommorna på plats i håret och lite smink hade skvätts i ansiktet. Bättre än såhär blir det inte..

Precis före 17 togs detta fotot i bilen.

Nej det var inte jag som körde.

Mat!!

Tofuröra på fröknäcke.
Gurka.
Grillat färsspett.
Aioli.

Klockan sju plockades kvällens första spel fram. Vi lärde oss nya ord såsom rövoar, bajsmacka och bitterballen. Men kom aldrig fram till om det var bra eller dåligt att få många poäng 😀 . Jag var i alla fall varken minst eller mest pinsam.

Klockan åtta dukades det upp mer att stoppa i munnen.

Jag kan avslöja att min medhavda shake inte intogs utan den råkade byta ut sig mot chips 😱 . Som det kan gå.

Vad vi gjorde kl 21 vet jag inte, men jag var uppenbarligen för upptagen för att ta foto. En lågoddsare är att vi skrattade hejdlöst åt något såpass att värdparets grannar väl trodde vi hade världens blötaste fest.

Ett spel till! Detta gick ut på att man inte fick svara ja, nej eller olika varianter på detta (typ japp eller nix). Man fick ej heller upprepa frågan man fått, tveka eller upprepa sitt eget svar. Klarade man detta alla 10 frågorna på ett kort fick man poäng. Riktigt klurigt.

Maken min vann. Men jag och en till kom tätt därefter.

Klockan 23 var vissa tröttare än andra 😉.

Jag hade tagit plats på golvet vid hörnan på soffan och satt aldeles utmärkt där, det får nog bli min standardplats framöver 😊.

Om inte sonen trott att han glömt sin telefon vilket fick oss att vända tillbaka och inse att han hade inte alls glömt den så hade vi varit hemma ganska prick midnatt. Nu fick det bli ett foto från halvt ett då jag kröp ner i sängen.

Hoppas ni alla hade en fin midsommarafton!

När man inte vet om man ska skratta eller gråta ...

... så är väl ändå oftast det förstnämnda att rekommendera.

Idag veckohandlade jag. Ensam. Det händer inte så ofta av hälsoskäl, det är ansträngande inte bara fysiskt utan lika mycket kognitivt, men idag var det alltså så. Efter hemkomst, omhändertagande av de matvaror som behövde snabb omsorg och intag av middag hörde jag mig själv säga: "Dags att vila så jag orkar gå en runda sen". Det förfarandet hör inte till ovanligheterna, tvärtom, men nu när orden inte stannade som tanke utan verkligen kom ut ur min mun blev det så tydligt hur absurt det känns att behöva vila i flera timmar för att sen klara av en högst ordinär promenad. Det var sådär så att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta, men det blev till slut det förstnämnda. Och det är väl ändå det mest hälsofrämjande.

Efter de där timmarnas vila och när temperaturen sjunkit till en mer behaglig nivå så blev den där promenaden av. Drygt 6 km blev det och detta tog mig drygt 1½ h, så ni förstår att det inte gick med blixtens hastighet. Ibland saknar jag de där betydligt raskare och mer intensiva promenaderna, mina powerwalks, som jag kunde ta förr. Jag kom liksom någonstans ... Nu känns det mest som att "Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?" inte är en gåta utan en verklig fråga, och att svaret är jag. Å andra sidan, man hinner uppleva och uppfatta lite mer när man går långsammare 😉.

På tal om kognitivt ansträngande ... Jag nämnde som hastigast i förra blogginlägget att jag sett filmen Rocketman. För den som inte vet kan jag berätta att det handlar om Elton John, om hans liv från barndomen till en god bit in i vuxenlivet då han efter åratal av hårt leverne förändrade sitt liv till det bättre. Så, hur var filmen? Jo jag tyckte den var bra. Den väckte inte alls samma starka känslor som t ex Bohemian Rapsody som den lite orättvist ofta jämförs med, de är inte uppbyggda som samma typ av film, men den var underhållande blandat med en allvarlig underton och mycket musik. Den leker med musikalfilm-genren utan att bli en dålig pastisch eller krystad. Helt klart sevärd för alls utom homofober och musikhatare. Ungefär. Att en film är bra garanterar dock inte att jag kan hänga med i den och behålla fokus, jag har ändå lätt för att tappa koncentrationen och handlingen kan upplevas rörig även om den för "normala" människor inte alls är det. Men Rocketman klarade jag att hänga med i, hela tiden. Inte illa för min hjärna att behålla fokus i 2 h. Men efteråt: helt slut, helt finito. Hade någon frågat om min adress eller mitt födelsedatum vete fasen om jag svarat rätt ... Och trots att jag var helt slut var det väldigt svårt att somna, det var så rörigt i skallen. Men, det var värt det!

En av låtarna som fick ett extra lyft när jag såg filmen är Your Song. Den har jag gått och nynnat på stup i kvarten sedan biobesöket och idag fick jag feeling och gjorde en inspelning på Smule. Det visade sig att jag tvärtemot vad jag trodde hade usel koll på texten 😉, Det är tur den finns att läsa på skärmen ...

Smakprov? OK.

Förresten. Vet ni vad Kinas sämsta trummis heter?

No Taj Ming.

Litet livstecken kommer här!

Jodå, jag lever. Och min kropp och knopp har mått förhållandevis bra under den månad jag varit tyst här. Därför har jag också lagt mycket av min fortfarande starkt begränsade förmåga på mig själv, på rehabilitering och "träning" såväl som en del socialt umgänge samtidigt som det faktum att sonen gått ut grundskolan med allt vad det innebär också haft stort fokus. Bloggen har helt enkelt inte varit prioriterad.

Hålet af Rygg är borta! Det tog 3 veckor av täta besök hos sköterskan innan det var bra nog för henne att släppa mig, och ytterligare en vecka senare var det helt ihopläkt. Jag är väldigt tacksam för detta, inte minst då det varit väldigt varmt och soligt flera dagar och poolbad har varit min räddning.

För knappt två veckor sedan var det dags för nästa ingrepp, fast av betydligt mindre art som tur är. Två födelsemärken som satt illa till i urringningen, dels var det inte så värst attraktivt och dels kom de ofta i slagsmål med dragkedjor och halsband och sånt, togs bort. Snabbt och i princip helt smärtfritt, och läkaren behövde inte ens gå då djupt att det krävdes nåt stygn. Nu syns inte ett dugg såvida man inte går i intim närkamp med mina bröst. Och det är det inte så många i världen som gör.
Här är i alla fall ett försök till före- och efterbild, vet man vad man letar efter kan man på badbilden se en lite större mörkröd sak och kanske en betydligt mindre. Vänster tutte is the place to look. Alltså till höger på fotot 😉

Socialt umgänge har jag som sagt också ägnat mig lite åt. En trevlig och skrattfylld grillkväll med goda vänner för ett par helger sedan satt som handen i handsken. Synd att ett par tvingades droppa av strax innan, men det kommer fler tillfällen!

Det blev också första hela utesittarkvällen/natten för året, om än med viss hjälp av infravärme och filtar.

Dagen därpå var det dags för traditionell men försenad familjesammankomst i samband med mors dag. Och alla var på plats, inklusive en nykomling i form av systerdotters pojkvän.

Den likaså traditionella fotbollskampen byttes p g a bland annat åldersskäl hos vissa familjemedlemmar från matchspel till prickskytte. Jag som agerade publik och pressfotograf fann det väldigt roande 😊.

Kampen vanns av det unga nytillskottet vilket ingen direkt förvånades över. Mer otippat var att maken min hamnade på andra plats, synd att man inte satsade en slant på det!

La famila.










Utöver ovanstående har alltså bl a  sonen gått ut nian, det har åskat typ varenda jäkla dag (okej inte riktigt men senaste veckan har det varit titt som tätt), jag har fått nya fräknar, jag har fyllt 24 år för tjugoförsta gången, fotbolls-VM för damer har inletts, jag och maken har sett Rocketman på bio och första färskpotatisen för året har intagits (inte våga egna dock, de är inte riiiiktigt klara). 

Så, känner ni er uppdaterade nu?

Bara för att man är kroniskt sjuk ...

... blir man inte immun mot andra krämpor. Och ibland känns det rentav lite lyxigt att kunna beklaga sig över t ex skoskav eller en stukad fot för det är ju ändå saker som går över, och finns utrymme att tänka på det så är det där andra trots allt inte så illa som det skulle kunnat vara ... Men mina senaste eskapader har jag svårt att se något lyxigt med.

Efter att ha känt och sett en knuta under huden långt upp på ryggen i många år visade jag den för min läkare som bedömde det som ett lipom, alltså en fettknöl typ. Don efter person eller nåt 😉. Ofarligt och inget man behöver åtgärda om det inte ger betydande besvär p g a placering eller storlek. Någon vecka efter detta började det kännas ömt och spänt strax intill lipomet och det blev snabbt värre. Till slut hade jag en rejäl puckel ... som till slut sprack 😱 och en massa illaluktande fanskap kom ut. Maken fick leka sjuksköterska och trycka och tvätta rent och plåstra om, men när puckeln nästa dag var ännu större och det fortsatte komma nasty stuff ur den samtidigt som det gjorde jäkligt ont så vågade jag inte avvakta utan kontaktade helgmottagningen.

Tydligen så har jag troligen utöver lipomet lyckats skaffa mig en talgkörtelcysta, ett aterom, på nästan samma ställe. Denna cysta har sedan blivit infekterad och sedemera spruckit. Ööööörk! Det blev ett litet ingrepp där läkaren skar upp ett snitt för att släppa ut infektionen, en rejäl dos antibiotika och sen tvätt och omläggning hos sköterska så länge det behövs. Uppskattningsvis några veckor till ...

Till vänster syns puckeln 2 dagar efter läkarbesöket, den var ännu större före. Nu efter knappt 10 dagar är den borta ;), infektionen har lagt sig och hålet har så smått börjat läka ihop. Och jag försöker se det positivt: det hände i alla fall inte mitt under varmaste sommaren och badsäsongen!

Om ett par timmar är det för övrigt dags för nytt besök hos sköterskan, och jag har blivit så van vid Hålet att jag utan att tänka på det valt kläder som inte behöver tas av för att hon ska kunna vårda såret 😁.

Alltså jag är orimligt fascinerad av pimple popping i allmänhet och Dr Pimple Popper i synnerhet, hon får ta sig an alla möjliga konstiga saker i och under huden och jag spanar mer än gärna in det. Men när det är en själv är det inte riktigt lika kul 😉. I synnerhet inte om man i likhet med mig har ett stort kontrollbehov och problemområdet sitter på en del av kroppen man inte själv når.

I alla fall ... i lördags var jag och Hålet på 20-årsfirande. Min äldsta systerdotter, och guddotter, har minsann blivit vuxen på riktigt. Ofattbart. Samtidigt passade släktens näst senaste tillskott på att presentera sig, en fin liten kille på drygt en månad som en av mina kusiner skapat. Han påminnde oss också om hur liten vår son var när vi fick honom trots att han då var 16 månader, jag fick efter hemkomst jaga fatt i en del kläder till honom i samma storlek som denne lille bebiskille nu bar. Ja så liten var han, vår dryga ettåring ... Nu är han snart 16 och nästan lika lång (kort) som jag 😊.