Jag vågar säga det nu.

Med några timmar kvar av denna helgen vågar jag säga det: Jag överlevde! Ja överlevde makens semester alltså. Det var lite touch and go där några gånger men ...

Bortresta veckan började med både försening, alltför hastig packning och mycket smärtor i ryggen redan innan vi ens kommit iväg. Men mina nyinköpta kuddar gjorde bilresan något mer behaglig än den annars vore, och även om det gick i snigelfart hela vägen genom Göteborg kom vi fram till stugan i Bohuslän i hyfsad tid före grillmiddagen.

Att bo ihop med andra personer (om än mina egna föräldrar) i en stuga av mindre modell är inte bara idylliskt och mysigt 😉 men vädret skötte sig hyfsat så vi kunde sitta mycket ute. Det underlättar, och minskar friktionen en del.

Min ME visade sig från sin besvärliga sida redan föregående vecka så förutsättningarna var inte optimala på den fronten. Jag försökte vila och sitta så bra som möjligt den tid vi var i stugan för att ändå kunna turista lite. Det lyckades väl delvis åtminstone, så förutom att hälsa på en väninna som köpt hus en bit bort så var vi på Bohusläns Museum i Uddevalla ena dagen, samt åt glass vid Svenskholmen (jag måste googla historien bakom den benämningen känner jag), och besökte en annan dag för första gången Nordens Ark. På det sistnämnda stället körde maken mig i rullstol de sträckor som det fungerade bra på, och så fick jag själv traska så försiktigt i de besvärligaste backarna, för att om möjligt spara lite energi till semestertrippens sista del. Med facit i hand var det nog en jäkla tur det, och jag är glad att jag tog steget att trotsa stoltheten och envisheten.

Nedan lite blandade foton från Bohuslänsdelen av vår vecka:

Efter fyra stugnätter bar det av till Göteborg för en helg där. Men innan vi åkte till hotellet turistade vi lite i Johan Falks fotspår. Ni vet, filmerna med Johan Eklund? Inte? Sonen vet, och maken. Jag har aldrig sett dem, inte en enda, men grabbarna och i synnerhet den yngre gillar't. Så med hjälp av ev smått tveksam GPS tog vi oss till eller nära några bekanta inspelningsplatser. Bekanta för dem alltså, jag hade inte den blekaste aning ... och mina försök att verka intresserad lyckades nog inte jättebra.

Till slut kom vi i alla fall fram till hotellet!

Detta blev sonens första hotellvistelse sedan vi hämtade honom i Indien faktiskt. Det har varit tält, stuga och boende hos vänner för hela slanten innan, inkl. några nätter i husvagn. Men det är aldrig för sent att uppleva något nytt.

Mer om vår vistelse i landets näst största stad levereras i kommande blogginlägg. På återseende!