Så blev det sådär igen.

Jag postade förra blogginlägget om att prioritera mig själv och det som gynnar min hälsa, tog på mig promenadkläderna för att ta en runda, och i samma stund som jag skulle ge mig iväg kom maken hem. Med sig hade han två dystra besked. Dels om skadegörelse och ev. inbrottsförsök hos en nära anhörig så han måste åka dit och kolla läget och fixa. Och dels ... att svärfar gått bort 😢. Så det blev praktiska göromål och sorgereaktion i en salig röra, och jag tog som min främsta uppgift att stötta maken och finnas där för sonen. Och det kändes som att jag inte själv kunde sörja, jag som annars har känslorna utanpå kroppen och nära till både tårar och skratt.

Min svärfar var inte makens biologiska pappa, pappan dog tyvärr innan maken nått tonåren, men han har varit hans fadersgestalt i 35 år. Han har varit en omtyckt sådan och lärt maken mycket inte minst praktiskt som han haft stor nytta av. Han har också varit en engagerad och kärleksfull farfar till vår son, och kärleken var definitivt ömsesidig. Liksom oss spelade han bowling, och det gjorde han så länge kroppen ö h t tillät honom. Han kom också ofta till våra matcher och träningar och peppade hela laget. Han fick ett 88 år långt och innehållsrikt liv, vi är glada att ha fått ha honom med oss så länge. Må han vila i frid 💛.