Lucka 5: Muta? Hot? Känslomässig utpressning? Nej nej, motivation!

Jag gjorde ju pepparkaksdegen härom dagen. Sonen ville smaka. "Man får bara smaka av degen om man bakar kakor" sa jag. "Men ååååh!" suckade han.

Igår bestämde vi att eftersom sonen slutar tidigt på måndagar skulle det passa bra att baka idag. När jag så plockat fram kavel och plåtar och formar och allt det där sa jag till honom att det vardags att baka. "Nej jag orkar inte" sa han. Jag menade på att vi ju faktiskt bestämt detta vilket bemöttes med en kommentar om att jag ju faktiskt inte kunde tvinga honom. Förvisso korrekt, men... Då kom jag på det. "Jag tycker faktiskt du ska göra det för MIN skull... plus att du ju annars inte får smaka av degen". En halv minut senare var sonen på plats i köket redo att baka 😊.

Det var tydligen inte så tokigt ändå, för trots att jag sagt att han bara behövde baka "en 
liten stund" så engagerade han sig väldigt och vi bakade tillsammans tills degen var 
nästan slut (vad glad jag är att jag bara gjorde ½ sats!) och vi äntligen fick äta av den 😋.

Egentligen är jag ganska smart, men min hjärna har ofta en lång startsträcka. Därför är det lite imponerande att jag faktiskt bara hann kavla ut degen två gånger och svära över att det inte gick att lyfta upp kakorna på plåten utan att de förlorade all igenkännbar form i bara ca 10 minuter innan jag kom på att jag såklart skulle kavla ut degen och trycka ut kakorna direkt på bakplåtspappret.

Första omgången såg ut ungefär såhär:

Men sen artade det sig 😁

Så i lucka fem återfanns alltså pepparkaksbak. Något mina händer nu protesterar rejält emot, men vad gör man inte för konsten?