En intressant kväll...

... var det i måndags. På många sätt.

Till att börja med: Köpenhamn är en mörk stad. I alla fall delen runt Østerport Station. De slösar inte direkt med energin med sin gatubelysning, om man säger... Det hindrade dock inte Köpenhamnarna från att springa. Oj vad de sprang! Överallt, hit och dit, både vid sex på kvällen och tolv på natten. Jag har nog aldrig sett så många joggare/löpare på så kort tid förr, förrutom i samband med arrangerade lopp såklart. Och alla verkade de ha köpt sina kläder i samma sport-shop som vi också passerade.

Köpenhamn är också en väldigt vänlig stad. Bl a när två smått vilsna svenskor stod vid en gatukorsning och lös på en egenhändigt utskriven karta med ficklamp-appen i mobiltelefonen så stannade en kille, hoppade av cykeln, tog av sig sina lurar och frågade vart vi skulle och erbjöd sin hjälp. Hygglo! Utan att liksom ha fått frågan... Så, vi kan helt ärligt säga att vi hittade till Lions & Barrells helt utan att be om hjälp :-D

Ja vi kom alltså fram till slut. En liten sportsbar under Parken Stadium hade vi fått veta att det var. Och liten var den absolut, ingen lögn där inte. Det var trångt vid baren, trångt vid garderoben, trångt på toaletten, ja t o m entrédörren var liten. Så själva scenområdet då... Google sa att fullsatt vid en spelning på stora scenen betydde ca 600 personer vilket fick KB i Malmö att kännas som rena stora arenan ;-) Men, det kändes luftigt i publiken faktiskt, trots att det var utsålt, så ytan per skalle var nog rätt mycket större än på KB.

Ölen kostade för övrigt 50 spänn, colan tog slut på nolltid och armbanden man fick som bevis på att man hade rätt att vara där var chockrosa. Bara som kuriosa.

I alla fall, musiken var ju huvudanledningen till att jag och Marlene var där, även om turistandet i sig var ganska trevligt det också ;-), och det började riktigt lovande. Förbandet Dead City Ruins var riktigt bra och ska absolut kollas upp lite mer! Låtarna var bra, musiken LÄT bra och även om sångarens mikrofon måste ha haft en riktigt dålig dag så kunde man höra att han har en jäkla pipa. Ja de fick faktiskt det mindre "huvudbandet" Ugly Kid Joe att lite kännas som amatörer. OK, de få ordentliga hits de hade fick liv i publiken men ta bort nostalgifaktorn av Cats in the cradle och I hate everything about you så kändes det mest som ett hyfsat garageband. Att det blev som mest ös under slutnumret som var en cover, i form av Ace of Spades, var ganska talande.

Sen kom de då. Skid Row. Jag trodde det skulle kännas jättekonstigt att se dem utan Sebastian Bach, men det gjorde det inte. Antagligen för att det var så många år sedan han fick sluta. Sångaren Johnny Solinger är så olik Sebastian i rösten att det liksom inte blir någon jämförelse ö h t, det räddar också mycket. Plus att både Scotti Hill, Snake Sabo och Rachel Bolan är kvar. Ja Scotti ser t o m exakt likadan ut som för 25 år sedan ;-)

De gamla kända låtarna kändes förståss extra starka, och jag fick dessutom höra Psyko Therapy med Rachel vid mikrofonen för första gången live. Men även de nya alster vi fick höra gav mersmak, så nu ska absolut senaste skivan också kollas upp lite mer. 

Sammantaget säger jag som Marlene: det var mycket Rock 'N' Roll för pengarna! 190 danska var ju typ ingenting! En riktigt riktigt bra kväll men en härlig musikupplevelse. Stundtals kände jag mig som 18 igen... men bara just stundtals. Sen gav sig verkligheten till känna igen. Mina fötter... Oh my God mina fötter! Riktigt smart var det ju inte förståss att ha högklackade stövlar, jympadojjor borde vara det självklara valet, men... tja... det är inte alltid man gör det som är smartast! Inte ens jag. Faktiskt. Så att undersidan av fötterna var ömma som Karl-Bertil Jonssons moder på julafton var självförvållat. Att jag nu sitter här med en troligen bruten stortå är däremot inte mitt eget fel! Det skyller jag på de j*kla hopparna... Ja ni som varit på rockkonsert har säkert sett dem. Några ska alltid hoppa och studsa. Dessa några är oftast bland de som druckit mest öl. Dessa några ska också givetvis placera sig närmast scen så att vi lugna beskedliga typer som vill komma nära och ta idolerna i skrevet eller nå't inte får en chans. Dessa några har p g a nyss nämnda intag av öl sällan koll på var de landar. I måndags landade en av dessa några på min stortå! Som alltså av allt att döma bröts. Aj, ungefär. Tänk vad man offrar sig för finkulturen.

Jag vill ogärna uppleva konserter genom kameran men tycker ändå det är trevligt att försöka sno med sig nå't videoklipp hem. Så jag spelade faktiskt in en hel låt. Trodde jag. Men i själva verket lyckades jag tydligen avsluta inspelningen nästan på direkten och fick bara 2 sekunders film av någons arsle. Fail! Så jag, och ni, får hålla mig, och er, till godo med en liten snutt av Big Guns som finns i min lilla egenregisserade och egenklippta film här:




Summa summarum: Kvällen var värd varenda krona, varenda minut, vartenda uns av smärta och varenda svordom p g a denssamma :-)