Nej jag har inte kollat fel i almanackan, det ÄR nytt år idag. Ty första söndagen i advent innebär början av ett nytt kyrkoår. Eller, egentligen började kyrkoåret kl 18 igår kväll. Den svenska vanan att fira aftnar mer än själva dagarna är kopplat till den gamla tideräkningen att en helgdag börjar kl 18 kvällen före. Under kyrkoåret har varje söndag och helgdag ett eget namn och tema med tillhörande bibeltexter och en psalm.
Första advent är ju i år även 1 december vilket innebär att första luckan öppnas i diverse kalendrar. Sonen öppnade sin Star Wars-kalender klockan halv ett i natt 😊, men chokladkalendern fick vänta tills i morse då han även kollade på TV:ns julkalender. Den sistnämnda fick godkänt betyg av både honom och maken, jag själv lär kolla i kapp senare i veckan. Och chokladkalendern ... den tyckte han först att han var på tok för gammal för och han skulle inte ha nån. Men för någon dag sedan ångrade han sig 😁.
Idag har det planerats för en mysig kväll med familjen. På väg hem från eftermiddagens bowlingmatch köper maken med sig mat hem, därefter blir det adventsfika och första provsmakningen av första julgodiset framför den animerade filmen om Grinchen 😊. Förhoppningsvis kommer vi ihåg att tända datumljuset med.
Ungefär samtidigt som sonen öppnade luckan i natt tände jag förresten (pappers)stjärnan i sovrumsfönstret. Den fick bara vara tänd en kvart eller så, läggdags var passerad för länge sedan, men med tanke på allt bry jag haft att få den på plats så kändes det viktigt att den fick lysa en liten stund.
Sedan jag blev med körkort för 15 år sedan har det varit nära flera gånger, men nära skjuter ju som bekant ingen hare. Idag kom dock nådastöten för den där haren, idag hände det. Idag parkerade puckot i bilen bredvid så nära mig att jag inte kunde ta mig in i bilen. Tidigare har det absolut varit touch and go några gånger men jag har trots ganska omfattande lekamen kunnat snirkla mig in. Men nu var det helt omöjligt, dörren gick bara att öppna några decimeter och jag tror knappt ens sonen hade lyckats komma emellan.
Så vad gör jag? Jo jag svär, tittar mig omkring efter någon som eventuellt är på väg mot bilen och svär sedan lite till. Därefter tackar jag min goda stjärna för att jag inte har en bilbarnstol eller nåt på andra sidan, flyttar bak sätena så gott det går, kliver in på passagerarsidan och kränger sedan min osmidiga kropp över till förarsätet. Försiktigt utan att få besök av växelspaken på ett ställe där solen aldrig skiner ...
Hade jag inte haft en tid att passa hade jag stannat kvar ett tag för att se om den skyldige dök upp. Vad jag skulle ha sagt då? Det vete fasen, men jag antar att det inte direkt varit några kärleksbudskap som kommit ur min mun.
Som jag skrev i förra inlägget blev det ingen julklappshandel i onsdags som tänkt utan i stället en dag utslagen i sängen. Igår blev det däremot av, och resultatet blev att om jag inte har glömt någon eller något behöver jag inte köpa nån mer julklapp i år. Tjohoo! Det var riktigt skönt att få det gjort. Men, det kostade ... och inte bara i form av pengar. Ungefär en timme efter hemkomst började den där hemska tårframkallande smärtan sprida sig i kroppen, från mitten (ryggslut/höfter/buk) och uppåt/nedåt. Den där smärtan som de mediciner jag har att tillgå inte har någon verkan på och där inte ens avspänningsövningarna är möjliga att genomföra. Över lag är MEn det som påverkar och hindrar mig allra mest och som är svårast att hantera, men när fibromyalgin beter sig sådär som igår kväll så är det rent vidrigt. Som tur är kunde jag till slut få några timmars sömn och har även betydligt mindre ont idag. Även om smärtnivån idag hade klassats som "fan vad jag har ont" på den tiden jag var väsentligen frisk.
Men, nu ska jag inte gnälla mer. Idag 😉. I stället ska jag chocka en del av er som jag känt längst och bäst genom att berätta att jag adventspyntat idag! Redan! Dock: med några få undantag är inte belysningar och sådant tänt än, det mesta är dock på plats redo att tändas när tiden är inne. Inkl. min tänkta pepparkaksby som till slut blev bara en pepparkaksgård typ ... Med boningshus, förråd och gäststuga kan man kalla det. Jomen alltså det var för svårt att sätta ihop allt, de små husen hade inga fönsteröppningar och flera sektioner gick sönder när jag försökte skapa sådana, jag hade ingen bricka stor nog men vill helst kunna flytta på bygget vid behov och orken tog helt enkelt dessutom slut. Men jag ser barnsligt mycket fram emot att tända skapelsen på söndag. Då har vi också planerat för lite familjemys med film, mat som nån annan lagar åt oss, glögg, adventsfika och lite annat gotter. Som vanligt saknas garantier för att det blir av, men man kan ju inte sluta planera trevliga saker bara för det.
Förresten så har jag tydligen blivit av med min tidigare svårartade aversion mot pappersstjärnor. Helt på mitt bevåg finns nu en sådan på fot i hallen och en hängande i sovrummet. Nej, inte tänd. Än 😌. Men jag har såklart testat den, och det nog blir riktigt bra faktiskt. Trots att den är av papper alltså.
Imorgon då? Da'n före 1 advent? Jo då tänkte jag fly fältet en stund då maken min ska storstäda huset 😃. Jag lär inte kunna fly fältet hela den långa stund det tar för honom att göra det, men en del i alla fall. Jag har också funderat på att försöka baka någon form av saffransbullar, inte traditionella lussekatter utan en annan variant. Men då krävs det att mina händer är på hyfsat humör, annars blir det inget av med det. Den som lever får se.
Det är långt kvar till advent, det finns ingen anledning att börja nu! Så sa jag i november månads skälvande inledning. Se'n hände något ... och nästan hela månaden har passerat utan att jag förberett ett skvatt. Nästan. Adventsstaken med de fyra levande ljusen är klar, och datumljuset har fått sin plats. That's it. Och första advent är bara några dagar bort. Vad sjutton hände där? Är det något fel på min almanacka eller nåt?
Lite tacksamt är det då att adventsmyset med ett gäng vänner som förra året var kvällen före 1 advent i år blev till Luciamys den 14:e. Förvisso gör vi ju i ordning här hemma för vår egen skull i första hand så förhoppningsvis är allt på sin plats på lördag kväll ändå så vi kan stiga upp till ett adventigt hus på söndag, men det är åtminstone ingen katastrof om vi inte hunnit få bort alla kartonger eller fäst alla sladdar eller fått amaryllisen att slå ut aldeles lagom 😉. Och jag har mer än några dagar på mig att bestämma mig för vilken julig dessert jag ska bjuda på.
Idag var tanken att jag skulle handla julklappar. Typ alla. Så är den saken ur världen sen i alla fall ... Men efter ett kort och okomplicerat tandläkarbesök, bara en fyllning som satt löst och ersattes, så var det ingen kräm kvar i detta batteri och det laddades inte heller något av flera timmars vila. Så, det där smög sig big time. Nytt försök görs imorgon!
Förresten, jag glömde att ett par förberedelser till gjorts. Man ska inte läsa in för mycket i det och dra slutsatser om mina prioriteringar 😉 men båda två handlar om alkoholhaltig dryck. Dels har årets glögg satts, den som troligen kommer att börja avnjutas nästa år, och dels är polkagris-shots på G.
Något julgodis har inte gjorts än, men det är i alla fall bestämt vad som ska göras. Vi i familjen har bestämt varsin sak. Rischoklad enligt sonens önskemål (både med ljus och mörk choklad lyder ordern), ischoklad enligt makens (vilket bara han i familjen äter), och så Mozartkulor för att jag vill det ... Deras två är ju superenkla och snabba att göra, mitt bidrag något mer invecklat. Inte svårt, men mer omständligt och tidskrävande. Och godare 😊.
OK. Känner jag mig själv rätt kommer det att bli nåt godis till. Nougattryffel t ex. Chokladbollar. Kanske knäck som jag egentligen verkligen inte bör äta p g a min tandstatus, men det är ju så gooooooottt!
Jag bloggar ju som sagt betydligt mer sparsamt nu än tidigare, inte för att jag saknar saker att säga (det ska gudarna veta 😏) utan för att jag saknar förmåga att formulera det och orken att skriva det. Men jag kommer att försöka mig på en bloggadventskalender även i år. 24 inlägg med advent-. Lucia- och jultema. Det lär bli några rent faktamässiga upprepningar från tidigare år men också en hel del nytt. Om jag nu får till det alltså. Wish me luck!
Jag vill skriva om det uppmärksammade rättsfallet där en man nu dömts för dråp på sin ME-sjuka fru efter att hon själv misslyckats med ett självmordsförsök och han då gett henne en dödlig injektion ...
... om hur rätten till hjälp att leva lite kommit i skymundan för rätten till hjälp att dö.
.. om hur den självklara tanken att få bestämma över när man inte vill leva längre inte lika självklart och enkelt kan överföras till en lag om aktiv dödshjälp.
Jag vill skriva om mina erfarenheter av sjukvården för egen del kontra för sonens del, att det tyvärr är han som dragit det kortare strået där och att jag skulle göra allt för att skifta de rollerna.
Jag vill skriva om hur mycket mina vänner betyder för mig och hur de på så olika sätt och vid olika tillfällen gör mitt liv bättre och lättare att kämpa vidare för.
Jag vill skriva om mycket den bild man ger av sitt liv utåt via t ex sociala medier men även ute i det så kallade verkliga livet kan stå i kontrast med verkligheten, och hur energikrävande det måste vara att hålla den fasaden uppe.
Jag vill skriva om min syn på julen, dess olika delar och ursprung, och de olika aspekter högtiden har. Om att de kristna inslagen som är av betydelse för mig som troende utan större problem kan ta plats bredvid eller ihop med de sekulära traditionerna av varierande ursprung.
Jag vill skriva om svårigheterna med att ha personer i sin närhet man inte känner gemenskap med och t o m har svårt att samexistera med men som man inte bara kan välja bort ur sitt liv av olika anledningar.
Till att börja med ...
Men en del av sakerna känner jag att jag inte kan skriva så mycket mer om utan att det blir för personligt och utmanar min och andras integritet. Och en del lyckas jag inte riktigt formulera mig kring, jag får inte ordning på tankarna och ännu mindre ner det på pränt. Men jag har så mycket jag grubblar kring och tänker på, och förr i tiden hade mycket av det avhandlats här i bloggen. Nu är den biten så mycket svårare för mig, i stället är det raveparty uppe i hjärnan till och från där alla tankar bara studsar omkring. Jag önskar att jag kunde få ner det på pränt i stället. Som förr.
Ytligare saker är lättare att skriva om, som fester t ex. Förra lördagen var det ju dags för årets andra Halloweenfest och vi har sällan varit snyggare.
Och nu i lördags blev maken, som ju valde bort 50-årsfest, överraskningsfirad efter bowlingen med lite käk och öl med bäste vännen och sen middag här hemma med några fler goda vänner.
Jag som var den som gärna ville att han skulle vilja ha fest tyckte när det blev som det blev att det var skönt med firande som jag varken behövde planera eller fixa med 😉.
... även om det inte märks, även om jag inte pratar om det, även om jag inte beklagar mig ... så har jag ont. Hela tiden. Dygnet runt. Varje dag. Men det finns grader i helvetet, och helt krasst så kan man liksom vänja sig såpass vid att ha ont att man inte direkt tänker så mycket på det när det är av normalgraden. Normalt utifrån sig själv alltså. När jag "bara" har ont på samma ställen som jag oftast har, på samma sätt som är vanligast för mig och i den omfattning som är mitt normalläge nu för tiden så tänker jag liksom inte "usch, jag har ont". Jag har det, och begränsas av det, men är så van att ja ... det har blivit normalt. Hur hemskt det än låter.
Men så finns då de där stunderna, de där dagarna, de där tillfällena då smärtan når en annan nivå. En nivå över normalgraden. En nivå över det jag vant mig så vid att jag inte reflekterar över det. En nivå där det inte går att undvika att tänka "jag har ont" för det onda överröstar allt annat. En nivå där så basala saker som att äta och gå på toaletten kan vara en pina.
Idag har jag en av de där dagarna som nyss nämnts, och förutom att jag lekt frisk flera gånger senaste veckorna och roat mig som "normalt" folk gör så är antagligen besöket hos frissan igår en stor bov i dramat. Det tar flera timmar för slingorna, nyanseringen och klippningen att bli klart och att sitta i en icke optimal stol under så lång tid är verkligen ingen höjdare. Det började kännas tydligt redan igår men idag har det varit rent fruktansvärt. Framför allt i ryggen. Det händer inte så ofta att jag gråter av smärta, men idag har jag gjort det flera gånger. Detta trots att jag gjort ungefär ingenting utöver att halvligga i sängen och gå på några toalettbesök.
Ja jag har t o m ont i en del av kroppen som jag inte ens har ... Typ rejäl mensvärk, fast utan att någon livmoder finns kvar. Låter helt normalt va?
Men det positiva i kråksången är ju att detta inte är normalläget. DET vore riktigt hemskt. Då hade jag kunnat stå överst på prispallen i gnällkärrings-VM vartenda år.
Nu har kroppen några dagar på sig att repa sig hyfsat ty på lördag är det dags för Halloweenfest. Igen. Årets sista, jag lovar! Utstyrseln blir inte lika avancerad som på förra festen, åtminstone inte för min del. Makens är lite mer av en utmaning som kan sluta lite hur som helst.
Orkar jag inte fixa mig så gör det i övrigt inget, jag kan gå som jag ser ut när jag vaknar på morgonen. Det finns nog inte mycket som är mer skräckinjagande än det.
Så länge har jag suttit med bloggen framför mig och försökt formulera ett något sånär vettigt inlägg. Det går ju inte så värst lysande ...
Jag ville berätta att jag förra helgen genomförde en hel seriematch i bowling! Det var nästan en handfull år sedan jag fixade det senast, och åh så jäkla roligt det var att spela. Mitt egna resultat var inte nåt att skriva hem om, förvisso inte heller mycket sämre än när jag var "frisk", men vi vann matchen vilket gjorde det lite extra trevligt. Största segern var ändå att jag faktiskt gjorde det! Tack vare förberedelser och samlande av energi i den mån det ö h t går, tack vare envishet och viljestyrka, tack vare stöd på och bakom banorna, och tack vare lite tur också. Det kunde ha gått åt skogen som vid förra försöket, men det gjorde det alltså inte.
Jag ville berätta att magmusklerna fått sig ett rejält träningspass. I lördags var det dags för den årliga Halloweenfesten hos en f.d kollega, nu god vän, med familj och jösses som jag skrattade. Jag får nästan ont i magen nu efteråt bara av att tänka på det. Jag älskar mixen av gäster på de festerna, en salig och osalig röra av folk med en sak gemensam: att man bjuder på sig själv. Eller OK, två saker gemensamma: alla, nästan i alla fall, vill verkligen verkligen VERKLIGEN vinna allt som möjligtvis kan vinnas!
Jag bjuder på en sällsynt bild av Dee Snider och Obelix på fest ihop.
Jag ville berätta att min planering falerat lite smått vilket resulterade i att jag igår, bara 8 dagar efter seriematchen, stod på banan igen för lite korp-bowling. Det var på tok för nära, det borde jag ha insett. Resultatet blev uselt och kroppen mådde ännu ... uslare? )Heter det så? Ja vi säger att det gör det.) Skallebank, mer och mer bortdomnade fötter, muskelspasmer i ryggen, knän som vill vika sig både hit och dit, uttalad svaghet i både ben och armar, slött hjärnkontor (slöare än vanligt) och annat smått och gott blev såklart resultatet. Föga förvånande är jag fortfarande kvar i sängen nu när klockan är typ halv fem på eftermiddagen. Men, jag är i alla fall inte en abborre!
Jag ville också berätta att quorns vegan-korv, alltså inte korv gjord av veganer utan korv gjord på ett sätt så veganer kan äta dem, är något av det vidrigaste jag smakat i hela mitt liv.
Men eftersom jag inte lyckas formulera mig alls så får ni fortsätta gå (o)lyckligt ovetandes.
Ja så påstås det ibland. Jag vill väl säga att Nej det kan man inte, men det mesta i alla fall. En del saker för mycket pengar, en del för lite mindre ... Bland annat kan man för dryga hundringen få ett örngott med texten "Ingen kuk är lika hård som livet" tryckt på. Och man kan på Wish för cirka femtiolappen köpa snacks-skålar med hack för att ställa mobiltelefonen i, det känns väldigt användbart. Partykungen säljer för övrigt en snopplinjal för 29 spänn. Har man lite mer gott om stålar kan man köpa en ö på västkusten för 20 miljoner, eller en designerklänning med 6000 pärlor runt livet för bara dryga millen.
Och livet ja, det var det jag ville komma till ... Livet är en dans på rosor. Ibland på bladen och ibland på taggarna. Och jag har en lite taggig tid bakom mig. t ex: Torsdag. Möte på sonens skola. En trappa upp, och ner, utan tillgång till hissen. Mindre än halvvägs upp, och ner, började ryggen krampa för varje steg och när jag väl var uppe, och nere, var hela kroppen darrig som om den just genomfört ett medeldistanslopp minst. Resten av dagen var jag mer eller mindre däckad och lagom vid sängdags kom huvudvärken från helvetet. Fredag. Hemsk huvudvärk hela dagen, bara minimalt lindrad av mediciner, och sängliggandes ca 23½ h av 24. Lördag. Pokemon Community Day och jag avverkade ca 6 km och 9000 steg under de tre timmarna. Andra halvan var väldigt smärtsam. Efter hemkomst däckade jag i sängen och så såg resten av dagen ut. På kvällen muskelkramper i ryggslutet som jag till slut ändå lyckades få såpass hyfs på att jag kunde somna på riktigt. Söndag. Ännu en dag i sängen, men framåt kvällen tog behovet av att lämna hemmets fyra väggar över. Strax innan stängning hasade jag mig så runt en stund på Maxi med flottigt hår och slafsiga kläder, stödd på en kundvagn. Måndag. Kroppen går ut hårt med den kraftigaste gallkrampen på mycket länge. "Åh nej, inte en skitdag till" tänkte jag ...
... och det blev det inte heller! Medicinerna bet rätt bra på krampen och efteråt mådde kroppen nästan oförskämt bra. Med mina mått mätt alltså. Och det höll i sig, så idag har jag faktiskt uträttat lite saker.
- Jag har lagat mat med indisk inspiration och skapat en video om det. Jajamen.
- Jag har tvättat det där håret som hunnit bli så flottigt att man kunnat spegla sig i det.
- Jag har för första gången på minst 1½ år besökt min före detta arbetsplats. Och det kändes helt okej, nu när jag landat i min jobblösa tillvaro var det mest trevligt liksom. Dessutom var all personal på plats just då utom en vikarie bekanta, samt några av föräldrarna. Jo, jag saknar fortfarande att kunna jobba. Och denna arbetsplats var under större delen av min tid där den bäst fungerande av de jag haft. Men jag kände inte det där jobbiga stinget i själen liksom ...
- Jag har bevittnat korp-bowling, utan att mitt eget lag ö h t var med i leken denna veckan. Ja man får ju spana in konkurrensen.
- Och jag har under euforin av att må helt okej tackat ja till Halloweenfest nr 2 för i år. Den första, inplanerad sedan länge. äger rum nästa helg och nu har vi även aviserat vårt deltagande i en andra två veckor senare. Jag orkar inte lägga ner lika mycket tanke, tid och jobb på outfiten till nr 2 men jag har bestämt mig för ungefär vad det blir.
Jag nämnde i förbifarten en matlagningsvideo, för den som har 5 minuter att slå ihjäl. Här kommer den, gjord med ett filmskaparprogram jag aldrig använt för. Och ja, nån gång ska jag lära mig att filma åt rätt håll så jag slipper de svarta fälten på sidorna. Nån gång.
... men det är redan dags igen. Knappt har såren efter intressepilarna hunnit börja läka förrän det är dags igen. Det är ett hårt liv läsare av denna blogg lever, men man får helt enkelt stå för sina val. Så även nu när det är dags för Ett Foto I Timmen igen. Igår måndag 7 oktober var det första officiella EFIT-dagen denna månaden och jag kom ihåg det!
Jag vaknade förvisso första gången vid sju, men jag känner som såhär att foton av mitt huvud på kudden har ni sett tillräckligt många gånger förr. Likaså foton av mina sovrumsfönster med nedrullade rullgardiner. Så första fotot är från kl 12 då jag utfört stordådet att byta från liggande till sittande ställning,
Den här intervjun med Emma Hamberg var intressant. Det ÄR väldigt skamfyllt och tabubelagt att lämna en svårt sjuk eller funktionsnedsatt partner, men jag kan inte se att man har någon skyldighet att vara kvar i en relation som inte är bra för en vare sig den andre är sjuk eller frisk. Och det är inte konstigt om en relation och ens känslor förändras betydande vid t ex svår sjukdom, för man förändras ofta som person och inte minst ens levnadssätt påverkas.
Sen blir det inte alltid sådär himla bra och smidigt som det Emma berättar här. Men jag tycker det är bra att försöka bryta det där tabut.
När jag vaknade igår kände jag att maken generöst nog delat med sig av sin förkylning och att den satt sig på halsen hos mig. Ändå ger jag mig av alla Smules låtar på Du måste finnas ... Ni vet, Kristina från Duvemåla. Helen Sjöholm. Ett utmanande val minst sagt ... Jag ska bespara er ljudet 😊
Efter att ha skrapat ihop resterna av halsen drog jag en borste genom håret, satte upp det i en tofs och skvätte lite smink i ansiktet för att se mer levande än död ut.
Sen var det dags för mat. Varm smörgås är grymt underskattat! Så gott och så enkelt. Här fick jag använda mig av ett halvt hamburgerbröd ty det jag trodde fanns i frysen var tydligen slut. Men det gick bra det med.
Kvar i sängen roade jag mig sen med gamla avsnitt av Svenska Hollywoodfruar.
Efter att ha plockat ihop lite ät- och drickbart gav jag mig iväg mot sta'n. Planen var att först hitta nån spännande Pokemon-raid ...
.... men efter att i stället ha suttit kvar i bilen en god stund lyssnandes på radion så körde jag direkt hit.
Klockan 19 var jag fullt upptagen med att se mina lagkompisar i korpen ta hem vår fjärde raka seger, så inget foto då! Klockan åtta var jag tillbaka i bilen och försökte få upp värmen lite.
Detta är min nya drog! Utmanande för min ME-hjärna, men troligen ganska nyttigt och jag kan avsluta precis när jag behöver det.
Klockan tio var sonen i säng. huset lugnt och tyst och sängen inbjudande. Där blev det också ett glas rödtjut.
Därefter spanade jag in Sheldon och gänget i The Big Bang Theory.
Strax efter midnatt drabbades jag av akut ögoninkontinens p g a ett avsnitt av NCIS. Och så får denna EFIT avslutas. Snyft!
... blir han religiös. Och när Jennie blir gammal blir hon ... rosa?
Alltså jag chockade både mig själv och säkert halva bekantskapskretsen när jag för ett tag sedan, i våras tror jag, valde rosa som accentfärg i sovrummet. Inte bebisrosa liksom utan dimrosa kan man säga. Nyligen slog smittan till igen. Höstuppfräschning av hemmet har stått på agendan i helgen och i vardagsrummet består numera en stor del av "piffet" av dimrosa/blekrosa ihop med bl a vinrött. Jag har fortfarande inte riktigt fattat vad som hände.
Ja jag kände att fotobevis behövdes för att ni skulle tro mig.
I TV-rummet är det däremot höstigt orange som livar upp lite, i gott sällskap av buketten maken kom hem med igår.
I resten av hemmet lär jag inte göra något "piff" alls förrän det är dags för adventsfixande om 8 veckor. Som den ljuslykte-, ljusfat- och ljusslingefanatiker jag är så höll jag mycket mer på med sånt förr. Den tid andra lägger på husligheter som bakning och sånt lade jag på att byta färger på textilier, fixa med blom- och ljusarrangemang och annat ... tja, jag har inget bättre ord än piff. Men nu för tiden saknas både mycket av orken för det och nästan all kreativitet och fantasi. Det kan låta som en bagatell men det är en av de lite deppande påminnelserna om att jag inte är som förr. På gott och ont skulle nog en del tillägga 😉 och visst kan det nog ligga lite i det.
I övrigt har jag ätit kanelbulle dagen efter kanelbullens dag, gjort det troligen godaste vitlöksbröd som finns, förbarmat mig över lite vitt vin som riskerade att bli för gammalt (ibland får man bara offra sig) och köpt nya strumpor som sonen med samma storlek förhoppningsvis låter bli till skillnad från de andra. Ibland är mitt liv nästan olagligt spännande.
Ja nu är hösten här på riktigt. Det märks bl a genom att några par av mina stövlar åkt fram ur garderoben, jag hade ett extra lager under byxorna på veckans TFF-hemmamatch och jag sover t o m åtminstone delar av natten med ett tunt täcke på mig. Fortfarande är det mest träningsbrallor som gäller, men i övrigt har shortsen och trekvartsbrallorna ersatts av jeans. Med eller utan hål 😉.
Höststädningen av trädgården låter dock vänta på sig. Den utför liksom inte sig själv, sånt som inte jag tar tag i handgripligen eller genom delegering blir sällan gjort ö h t och min förmåga till dylikt arbete är för närvarande icke existerande. Å andra sidan lär vi ha gott om tid på oss för nån direkt vinter lär vi väl inte få förrän några enstaka dagar i typ februari.
För en vecka sedan skrev jag om min inte så värst positiva och glada sinnesstämning. Läget är väl inte mycket bättre nu, men åtminstone något. Jag har kanske så fullt upp med det skumma beteende min kropp haft de senaste dygnen att jag inte haft tid att sura lika mycket? Beteende i form av märkliga blödningar, ryckningar på nya ställen och stundtals extrem beröringssmärta t ex. Det förstnämnda var nära att få mig att ställa in gårdagens planerade korp-bowling, men det lugnade ner sig i tid tack och lov. Då höll i stället ett klot som ramlade ur väskan på att sätta käppar i hjulet, men det missade mina tår med någon centimeter till godo. När så spelet var igång började jag med en serie helt utan täckta rutor, alltså inte en endaste spärr eller strike, och då tänkte jag att kroppen hela dagen sagt åt mig att låta bli och att jag borde ha följt uppmaningen, Men därefter skärpte det faktiskt till sig, jag fick till två bra och en hyfsad serie och jag och min lagkamrat lyckades t o m ta hem segern. Även om det är viktigast att ha kul. och det har vi, så är det himla trevligt att vinna såklart 😊.
Idag har jag ont i i princip hela kroppen, örsnibbarna och en del av sidfläsket hör till undantagen. Men det är såklart inget förvånande med tanke på klotrullandet igår kväll.
På tal om krämpor så har folket i några olika sjukdomsbaserade grupper på Facebook verkligen visat sig från sin sämsta sida. Ni har kanske läst att Annika Strandhäll lämnat sin position som socialförsäkringsminister en månad efter att hennes sambo hastigt avlidit. Och det dröjde inte länge förrän det kom kommentarer med både skadeglädje och gliringar samt förhoppningar om att hon "minsann ska få känna att hon lever!" o s v. Detta p g a hennes tidigare ämbete där hon såklart har ett betydande ansvar för t ex sjukförsäkringen och dess brister men knappast som enskild individ kan stå till svars för allt som kan tyckas ha gått fel. Och oavsett om så vore, att försöka göra billiga poänger på en människas personliga tragedi är bara så lågt. Hur orättvist behandlad av Försäkringskassan man än anser sig vara.
Denna krämpdrabbade tant ska nu åter försöka ta sig till bowlinghallen. Inte för att spela, helsicke heller ... det dröjer några veckor innan jag ens ska titta på mitt klot igen. Däremot har klubben träning och jag ska försöka vara lite social en stund och slå ett öga på VM-finalen i stavhopp under tiden, samt passa på att ta den info som ska läggas ut på hemsidan. Men för att jag ska kunna ta mig dit måste jag till att börja med orka lyfta röva från sängen, och det är minsann inte så lätt som det kan låta!
