Först ett lite ytligare men VIKTigt inlägg.

Eller egentligen är det inte ytligt alls, för det här med vikten handlar ju inte bara om utseende och yta. Även om det är en fin bonus att jag känner mig snyggare nu liksom. Utan det handlar absolut om hälsa. När man väger så mycket som jag gjort så spelar liksom "men du är fin som du är" mindre roll, kraftig övervikt och fetma är hälsovådligt. Så är det bara. Även om man mår bra i nuet, eller upplever sig må bra, så går det inte att komma ifrån att vikten utgör en stor hälsorisk. Vi snackar liksom inte 5 kg för mycket här, då kan det handla mest om utseendet, utan betydligt mer än så.

Jag startade år 2011 på en vikt av 105 kg. Och jag är 161 cm kort. Ja ni behöver ju knappast ta fram papper och penna och räkna BMI och sånt för att inse att det var på tok för mycket. Jättemycket för mycket. Med ett BMI på över 40 var jag inte bara medicinskt fet, utan led av _extrem_ fetma. Obesitas. Fetma grad 3. Med "mycket höga hälsorisker" och "markant ökad risk för tidig död". Ja min vikt var direkt livsfarlig rentav.

Idag på 2012 års första dag väger jag ca 72 kg, och är fortfarande överviktig ja. Och vill gå ner lite till ja. Typ 7 kg. Så jag är inte klar på långa vägar, och efter att jag nått målvikten så börjar nästa typ av arbete. D v s att _stanna_ vid den vikten. Men oj vilken skillnad det är att ha ett BMI på 28 istället. Övervikt. "Något ökad sjukdomsrisk". Om vi ser på just klassifikationerna enligt BMI. Och utöver det så kan jag konstatera att mitt problemknä inte utgör nåt problem längre. Att jag sällan blir anfådd utöver vid träning, medans en rask gång den korta sträckan från bilen till jobbet tidigare kunde räcka. Att hjärtat numera inte rusar om jag skyndat mig i några få sekunder för att svara i telefon t ex. Och det är bara de sakerna jag konkret kan märka, hur kroppen förändrats inuti och hur dess allmänna skick förändrats kan jag bara ana...

Som grädde på moset så känner jag mig helt enkelt snyggare. Finare. Är mer nöjd med vad jag ser i spegeln. Och det är inte alls oviktigt. Hur gärna vi än poängterar att det handlar om hälsan i första hand så är det givetvis mycket trevligare att känna sig fin än att känna sig ful. Såklart. Därmed inte sagt att tjock = ful och ju smalare desto finare. Inte alls. Men nog blir de flesta (även jag) i de flestas ögon (även mina) rent estetiskt _mer_ fina utan att bära på 30-40 kilo för mycket, eller mer. Mitt personliga kroppsideal är inte jättesmalt utan drömkroppen är "kurvig" och mjuk utan att för den delen vara direkt tjock, och ganska stark och vältränad utan att för den delen vara extremt hård och muskulös. Typ så... fattar ni? ;-)

I alla fall. Förra nyårsafton vägde jag som sagt 105 kg. Vad jag hade på mig minns jag inte men jag såg väl ut ungefär såhär:

Denna nyårsafton vägde jag 72 kg och såg ut såhär:

Ja smaken är ju som baken, men nog tycker jag att både hälsan och utseendet kan vara ganska nöjda med viktminskningen hittills ;-) Ja jag ÄR uppsminkad och fixad på de nya bilderna, det är inte direkt nån vardags-Jennie som visas upp, men det var jag faktiskt på de gamla också. Fast det inte syns. Jag hade helt enkelt ett sämre material att arbeta med ;-)

Målet för 2012 är tredelat. Först nå målvikt då, 7 kg till. Och sen lära mig leva sådär "lagom" som krävs för att vikten ska stanna där. Och det lär inte vara nån barnlek. Det är ju inte första gången jag gått ner mycket i vikt, vilket såklart då betyder att jag gått _upp_ igen också. Vilket inte får ske igen. Jag tror inte jag får några fler chanser. Är ganska övertygad om det. Det är nu det gäller... Det MÅSTE funka. Och del 3... om jag i slutet av året känner att viktstabiliteten funkar men fortfarande har problem med hängbuken så ska jag ta kontakt med sjukvården ang. bukplastik, ta det första steget mot en eventuell operation.

Men först alltså: 7 kg till. Peter också. Nu tar vi dem!

(Och det där icke-ytliga nyårsinlägget kommer snart...)