onsdag, oktober 11, 2017

Om jag jobbat på Aftonbladet...

... och skulle skriva om lördagens Tysklandsresa hade rubriken nog innehållt ord som däck-kaos och kiss-panik, eller något annat lika innovativt. Men nu gör jag ju inte det utan är en helt vanlig (?) svenssonbloggare så Svenska Akademien behöver inte sätta igång arbetet med en ny utgåva av ordboken än.

Jag varnar i förväg för ett långt inlägg. Antagligen inte intressant alls för de flesta. Men ibland efter traumatiska upplevelser måste man bara skriva av sig.

Jo alltså i lördags gav sig jag, maken och pappa iväg för att inhandla lite flytande föda på andra sidan Östersjön. Tajmingen var inte världens bästa då jag hamnat i en såndär extra trött period men jag skulle i princip bara behöva peka på vad jag ville ha så skötte maken resten och i övrigt sitta på en stol och käka, mer eller mindre. Och ditresan avlöpte utan större bekymmer, förrutom att vi behövde rätta snubben som höll i musik-quizet (en del av Oktoberfest-grejen antar jag). Svaret på frågan om vilket år Björn Skifs vann svenska uttagningen till Melodifestivalen med låten Michelangelo är inte 1975 utan INGET! 1975 vann för övrigt Jennie Jennie, såklart...

Innan vi gick av färjan kändes det som en god idé att tömma blåsan, men städning pågick på närmsta toalett och jag orkade inte gå till den andra. "Vi kommer snart till Real där de har en fräsch toalett" tänkte jag. Det kändes OK.  Men sen började det. När vi kör av rampen från färjan så hör jag hur bilen skrapar i marken vid ett tillfälle och gnäller på maken att han körde över kanten för fort. Men det visade sig när vi parkerat utanför BorderShop att vi fått punktering! Ena framdäcket var helt tomt. But of course...

Reservhjul är tydligen omodernt numera, i stället ska man blanda ihop nån vit vätska som sprutas in i däcket och när man sedan fyller det med luft bildas någon sorts massa som gör att däcket håller tätt. Mer än så fattade jag inte, men det behövs inte heller för i MIN bil finns det minsann ett reservhjul. Som jag förvisso inte fått någon användning för på egen hand då jag inte kunnat varken lossa eller spänna bultarna men i alla fall... Den där processen tog sin lilla tid så när maken höll på med det fick jag handla själv, men inte förrän jag behövt gå en extra runda för att jag givetvis hade fel peng till kundvagnen. Handlingen innebar en hel del lyftande av både kartonger och flak vilket min kropp inte var det minsta förtjust i, men nöden har ingen lag.

Till slut var däcket fixat och verkade hålla tätt, men lite osäkert kändes det och dessutom hade tiden vi hade på oss innan båten gick tillbaka hem krympt rejält. Så vi kom inte till den affär vi hade tänkt spendera en stor del av reskassan på och som har bredast och trevligast utbud, och som dessutom har den där toaletten jag tänkt besöka, vi tog oss bara till närmsta Aldi där vi visste att vi kunde få tag på ett par bra sorters vin i alla fall samt lämna tillbaka pantburkar vi haft hemma i typ 2 år. Och tänka sig, även i det i sammanhanget oerhört sega landet Tyskland finns det nu pantautomater!! Senast vi befattade oss med ölburkar från vanliga affärer behövde man lämna dem manuellt en och en i en lucka där en anställd för hand skrev in dem en och en på en pant-lapp. Så vissa framsteg kan rapporteras.

Under besöket på Aldi, som saknade toalett, kände jag att det började bli skarpt läge och naturen kallade så att säga. Jag skyndade på lite extra så vi kunde komma tillbaka till hamnen igen.

Åter så till hamnen där vi fick slutföra vår shopping. På andra sidan järnvägen, i terminalbyggnaden, finns en mindre shop som ofta har lite "roliga" viner och udda flaskor och dessutom finns det en toalett på våningen ovanför så vi styrde bilen dit. Men givetvis kunde man nu inte komma dit med bilen p g a nåt grävarbete, så vi fick återvända och i stället ta oss över till terminalhuset till fots. I ösregn. I trappa upp och trappa ner, upp över järnvägsspåren och ner igen. Och trappor är som bekant det allra värsta min kropp vet. Hade det inte varit för det där med toalettbehovet hade jag inte gett mig på det ö h t men som tidigare sagts: nöden har ingen lag.

OK, in i terminalhuset, med hissen upp till FEL våning så jag fick ta ytterligare en trappa för att komma rätt. Jag hade frågat maken innan om han kom ihåg om just denna toaletten kostar pengar, han svarade nej... men när jag kom dit såg jag att den kostade 50 cent. Ringde maken en våning ner så han fick komma med en 50-centare, jag lägger i myntet... och kunde ändå inte öppna dörren!! Vid detta laget var nog blåsan uttänjd till max, jag kan nästan svära på att några droppar var ute och vände i brallan. Men jag fick ta mig ner till maken och be om en ny 50-centare, han hade såklart ingen så jag fick växla hos killen som satt i kassan... varvid han sa att första dörren på toaletten är olåst. Nej, sa jag, jag försökte öppna den första men det gick inte. Han upprepade att första dörren är olåst och jag blev nästan irriterad på att han inte trodde mig. Väl uppe vid toaletterna igen visade de sig... att första dörren var olåst! Den hade inte ens ett myntinkast. Jag hade försökt låsa upp den andra dörren...

Med tömd blåsa begav jag mig till shopen, bara för att upptäcka att maken redan gått därifrån. Så mycket för min plan att bara peka på vad jag ville ha så skötte han resten... Återförenade tog vi oss sedan upp och ner för de där trapporna över järnvägsspåren igen, fortfarande i regn, och till bilen som stod flera mil bort. Kändes det som...

När vi sedan kört på färjan igen, fortfarande med luft i samtliga fyra däck, så fungerade såklart inte hissen! Den kom i alla fall inte när vi kallade på den. Vilket betyder: fler trappor. Oh... my... God! Det var verkligen en SÅN dag... Men nu var det väl i alla fall slut på motgångar? Det skulle man kunna tro, men det fanns fler på lager. Tvärt emot vad väderleksrapporten sagt dagen innan så gick det rejäla vågor på hemvägen och de sista två timmarna var riktigt jobbiga för denna tant som inte direkt är stabilast i världen på land heller. Och min vanliga sjösjukemedicin, Jägermeister, vågade jag absolut inte ta eftersom jag inte mådde bra i övrigt heller. Behöver jag säga att jag var oerhört lättad när båten till slut nådde Trelleborgs hamn igen?

Om däcket höll hela resan? Jajemen!! Det var ju för väl att NÅT funkade denna dag...

Jag ska aldrig aldrig aldrig mer åka båt. Åtminstone inte till Tyskland. I alla fall inte före påsk...

Inga kommentarer:

Nr 4 av "5 av varje - Rockiga bidrag i Melodifestivalen och ESC".

 Jag får väl bli klar med detta ämnet nu när vi går in i adventstiden och det snart är jul 😉. Wig Wam bildades i Halden i Norge 2001, men ...