Att beröra och beröras.

Vår vistelse här på jorden är inte oändlig för någon av oss, känd som okänd ska vi alla någon gång möta livets slut. Härom dagen var det Michael Nyqvist som aldeles för tidigt p g a skoningslös sjukdom nådde den punkten. Visst kommer alltid en viss ledsam känsla över mig när någon jag vet vem det är dör, men det går ju inte att sjunka ner i sorg varenda gång och i synnerhet inte för människor man aldrig träffat och inte känner på ett personligt plan. Vissa kända personers bortgång känns dock mer än andras, och Michaels är en sådan. Delvis kanske just för att den skedde i så ung ålder, men inte alls bara därför. Jag råkar tycka att han var en briljant skådespelare, något jag delar med många och åter många, men även utanför filmduken hade han en förmåga att beröra. Det fanns något med hans personlighet, hans blick, hans röst, hela hans uppenbarelse som var speciellt och slog an känslosträngar hos mig. Det är väl så, vissa personer berör... vare sig de försöker eller inte. Och att beröra ses som något fint, något bra, något positivt. Men, jag upplever att det inte är lika fint, bra och positivt att vara den som berörs. Att vara den vars känslosträngar slås an ses ofta som löjligt och som en svaghet, som något man bör försöka dölja. Fast vad är vitsen med kultur som film och musik, vad är vitsen med publik på idrottsevenemang, vad är vitsen med TV och andra media o s v om man inte ska beröras av det? Och vad är vitsen med att kunna beröra om ingen blir berörd?


Lite djupt såhär en torsdag i juni, men jag slogs av det (nej, det gjorde inte ont) när jag såg ett klipp med Gabriellas sång på facebook nyss (den tyska texten får ni här på köpet). Jag själv är en sådan där typ som alltid gråter på bio t ex, inte ens när jag skulle köra safe och se Den gode dinosaurien på bio med sonen härom året klarade jag mig. Jag är en sådan där typ vars ögon kan börja tåras av ett visst musikstycke t ex, bl a det här ovan, helt utom min kontroll. Jag är en sådan där typ som drabbas av akut ögoninkontinens när jag ser ett barn födas, ett par vigas eller vänner återförenas hur fiktivt det än är. Men lika nära som jag har till gråt har jag till motsatsen, om det stämmer att ett gott skratt förlänger livet lär jag ha goda odds att leva riktigt länge. Och det är liksom inte som att jag själv väljer att ligga dubbelvikt med kramp i magen och tårarna sprutande ur  ögonen samtidigt som rödfärgen intensifieras mer och mer, utan det bara blir så. Jag umgås väl i för roliga kretsar helt enkelt 😉.