Jag tror jag fattar...

.... varför jag har så mycket huvudvärk numera. Det måste bero på alla ord som vill ut ur skallen på mig men som stockar sig där inne för att jag inte får kläm på formuleringarna. Det har jag knappast haft problem med tidigare i livet, snarare tvärtom, men nu visar det sig vara en av mina p g a sjukdom nytillkomna kognitiva nedsättningar som det så tjusigt kallas.

Jag vill formulera ett inlägg om kärlek och funkionsnedsättning, hur jag förstår hur det kan fresta på befintliga relationer och men kanske framför allt försvåra inledandet av nya. De flesta människor har en tanke och en känsla kring hur de vill leva, och en ovilja att inleda en ny relation med en person man vet inte har förmågan att leva den typen av liv är för mig förstålig. Det är inte detsamma som att sjukdomen gör personen mindre värd eller till en sämre människa utan att man inte är de rätta för varandra, fast man kanske varit det om sjukdomen inte funnits. Hade jag varit singel och letat efter kärleken hade mina inskräkningar absolut begränsat mina möjligheter att träffa någon och minskat "utbudet" av möjliga partners och det vore såklart jättetrist men samtidigt naturligt. Och när man väl träffar någon som är rätt för en räcker det ju (för de flesta 😉), då spelar det mindre roll hur många andra som INTE är rätt för en. Nu är jag ju gift med samma karl sedan många år tillbaka, och jag förstår om även långa relationer får kraftiga slitningar när sjukdom inträffar. När livet förändras kraftigt p g a saker man inte själva valt, inget unikt för just sjukdom, kan det fresta på relationen. Och ibland slutar det med att den tar slut... Vilket inte är detsamma som att den "friske" parten är ett svin som dumpar sin sjuka partner, utan det är ofta mer komplext än så. Det är livet.

Och nej, vi har inte avslutat vår relation, bäst att säga. Ovanstående var mer allmänt hållet.

Jag vill formulera ett inlägg om hur folk som annars ger blanka fasen i kristna traditioner plötsligt går i taket och ska slåss för dem bara för att andra religioners firande råkar synas, men jag har ju dels skrivit om den saken förr och dels så får jag som sagt inte till orden riktigt just nu. Men ni kanske kan ana var jag står 😉

Jag vill formulera ett inlägg om vår sjukvård av idag, om dess brister men också om hur vi patienter ofta ställer orimliga krav på den vilket tar fokus från det som verkligen är bekymmersamt. Allmänheten verkar i stor utsträckning ha fått för sig att läkarmottagningarna är nån form av beställningscentral där de utför de tjänster, de undersökningar, de behandlingar som patienten själv bestämt sig för att h*n vill ha. Och inte minst få de mediciner de vill få, utan ifrågasättande. "Jag vet själv bäst"-syndromet med andra ord. Det är lite lustigt hur man i nästa sekund kan ställa en massa skyhöga krav på läkarna när man nyss menat att de inte har nån medicinsk kunskap utöver ens egna.

Jag vill formulera ett inlägg om gårdagens dop där vi åter hade äran att vara faddrar, men jag har inga bilder att tillföra än så jag väntar med det.

Jag vill formulera ett i dessa tider så jätteunikt inlägg som ett om advent och traditioner kring det 😉, men har inte orkat ta hand om fotona jag tog än så det får dröja det också.

Jag vill formulera ett inlägg om hur det gäller att försöka hitta solglimtarna mellan molnen och fokusera på det man kan förändra i stället för på det som hur man än vrider på det är som det är, men det var det där med kognitiva nedsättningar...

Jag kan i alla fall till slut formulera ett inlägg som avslutas med julmusik. För nu har 1 advent varit och julmusiken är äntligen tillåten i det Johanssonska hemmet 😌. Vi börjar högklassigt!