Idag firar jag jubileum.

Ett 2-månadersjubileum.

För idag är det 2 månader sen jag återigen ställde mig på vågen, den förhatliga vågen som kastar sanningen rakt i ansiktet på en, och återigen kände att "Nu får det vara nog!" Skillnaden på den gången jämfört med de flesta tidigare är att denna gången gjorde jag slag i saken på riktigt. Okej man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken, men det ser onekligen lovande ut för 2 månader är lång tid i detta sammanhang, för mig...

I 2 månader har vikten gått stadigt neråt, väldigt snabbt i början och i mer "normal" takt nu. I 2 månader har jag de allra flesta dagar ätit rätt och riktigt, sunt och välbalanserat. I 2 månader har jag i den mån förkylningar och feber inte satt hinder i vägen varit flitig med träningen, ca 5 dagar/vecka, och utvecklat en gymälskande personlighet jag aldrig nånsinn trodde fanns inom mig. Allt detta har jag gjort trots att jag under dessa 2 månader stundtals mått väldigt dåligt. Behöver jag säga att jag är fantastiskt nöjd med vad jag åstadkommit? Med den förändring jag gjort?

Och alla ni som har gett mig stöd och peppning i detta, jag är er evigt tacksam för det.

2 månader... då måste man ju väga sig eller hur? Jämna siffror och sådär. Trots att ordinarie vägningsdag senast var i torsdags.... och vet ni, jag prickar nu 15 kg! Och my partner in crime, Peter alltså, har gått ner hälften. 7½ kg. Inte illa pinkat det heller...

Det är nästan så jag glömmer att jag har feber . Jodå, två veckors envis förkylning utan feber förvandlades igår till... ja just, feber. Förhoppningsvis tar den nu kål på allt vad infektioner heter så jag snart kan vara i god form igen.