Kortslutning i skallen.

Den senaste veckan har det skrivits så mycket kul, så mycket korkat, så mycket skrämmande, så mycket intressant och så mycket nonsens i diverse medier och på diverse forum att jag inte har kommit mig för att själv ta upp det. Det har blivit för mycket. Men en sak kan jag inte låta gå okommenterat förbi. Ni som följt denna bloggen ett tag vet att min tilltro till rättssamhället fått sig en rejäl törn den senaste tiden, men det stoppar inte mig från att värna om vår rättssäkerhet. Snarare tvärtom. Och det är med stor oro och med förskräckning jag läser hur i övrigt sansade intelligenta vuxna människor resonerar kring det, bland annat genom att på fullaste allvar mena att vissa brottsutövare och gärningsmän ö h t inte ska ha nån rättegång, och om de på nåder ska få en rättegång så ska de i alla fall inte ha rätt till en bra advokat. Men vart vore vårt rättsamhälle på väg då, om vem är den att avgöra vilka människor som inte ens ska ha rätt till ett försvar och en rättvis rättegång? Samma personer ser också ett erkännade som en garanti för att personen verkligen begått brottet, så den som erkänner ska inte heller ha nån rättegång. Men det borde inte krävas så extremt mycket tankeverksamhet och verklighetskoll för att inse att personer faktiskt av diverse skäl, som t ex yttre påverkan, hot, tron om att ett erkännade är det enda som kan rädda deras liv och skyddande av annan person bl a kan erkänna brott de faktiskt inte begått. Är det en medborgarpöbel vi vill ha? Där medborgarna dömer vilka som är svin nog att inte ens förtjäna en rättegång? Eller ett rättsyssystem där lottdragning avgör vad som sker? Nej, det är i alla fall inte vad jag vill ha... för min och för mitt barns och för allas framtids skull.