Jag är ingen ungdom längre, ...

... och det känns i kroppen idag. Men ungdomar är inte gubbarna som rockade loss igår heller. Bandets karriär startade för 35 år sedan, då var jag inte ens påtänkt. Och äldsten i teamet, Gene Simmons, är snart 60 bast, den andre originalmedlemmen Paul Stanley är "bara" 56 (Eric och Tommy är rena ungdomarna med sina 50 resp 48 bast).

Just att åldern inte har nån betydelse visades med all önskvärd tydlighet igår. Publiken bestod förvisso till största delen av män i 40-årsåldern men där fanns också en hel del föräldrar med sina barn i 10-15-årsåldern, äldre kvinnor och män i trakterna kring de 70, tjejer och killar på de dryga 20 vars föräldrar säkert antingen hatade eller älskade Kiss när de var som störst. Och alla diggade på sitt sätt... På tåget hem från Köpenhamn satt vi bredvid en överlycklig men jättetrött kille på kanske dryga 10 år som varit på konserten med sina föräldrar som såg lika nöjda ut de. Häftigt...

Själva konserten då? Tja, hade jag varit en vanlig rescensent hade jag väl inte gett den så höga betyg. Rent musikkvalitetsmässigt var det väl OK men inte så mycket mer. Men grejen med KISS är större än så. Det är nostalgin, det är själva fenomenet KISS, det är de klassiska låtarna, det är stämningen, det är showen med sin pyroteknik och de flygande bandmedlemmarna... det är det fansen vill åt. Och de flesta är nog mer än nöjda nu efteråt. Och efter att ha läst alla negativa skriverier om Pauls röst är jag positivt överraskad av hur pass bra han ändå lät. Det var väl mest I was made for loving you han inte klarade av.

Kort sagt: för mycket mellansnack, för långa gitarr- resp trumsolon och några simpla tricks är förlåtna. KISS rockar än! Och de sammanlagt ca 1500 kronorna kvällen kostat mig (biljett, buss, tåg, taxi, tröja, öl) var det absolut värt för att få Rock ´n´ roll all night!