Hur man än vänder sig...

.. har man ändan bak! Det är sant.....

Ena sekunden insinueras det att jag är en sjukskrivningsfuskare, se tidigare inlägg, andra sekunden anklagas jag för att vilja klämma åt sjukskrivna och offra långvarigt sjuka.... Hmmm. Det verkar himla obekvämt att klämma åt mig själv.

Idag ska nya sjukförsäkringsregler klubbas i riksdagen. Jag är inte insatt i förslaget i detalj, det går sällan att få en rättvisande bild genom att läsa Aftonbladet t ex. Men många verkar
ha tolkat reglerna som att det inte finns utrymme för individuella bedömningar, utan att efter en viss tid händer samma sak med alla, pang bom. Men så är det givetvis inte.....

Mina egna åsikter i korta drag:

* Jag är absolut för att man tidigare än hittills ställer individens arbetsförmåga mot även andra arbetsområden än det han eller hon hittills haft, att man prövas mot resten av arbetsmarknaden också. Att t ex vara sjukskriven från ett arbete som byggnadsarbetare p.g.a en ryggskada där ingen förbättring är i sikte och fortsätta få sjukpenning dag ut och dag in fast man kan söka och få andra jobb där skadan inte utgör hinder för arbete är knappast rimligt...

* Jag är tämligen säker på att många som varit helt sjukskrivna ett längre tag hade kunnat sköta nån form av arbete eller studier i nån omfattning, problemet är att den typen av jobb eller studier inte växer på träd och att arbetsmarknadens inställning och attityd knappast främjar detta.

* Att större vikt läggs vid just arbetsförmågan och mindre på sjukdomen/skadan som sådan är positivt. Att man är sjuk är inte tvunget detsamma som att man är i behov av sjukskrivning och sjukpenning, att man är sjuk är inte tvunget detsamma som att man inte kan arbeta. Och vid svårare skador där rehabiliteringen är lång kan det ofta vara möjligt att arbeta eller studera vissa timmar parallellt med fortsatt rehabilitering. Ej färdigrehabiliterad = helt oförmögen att arbeta = inte tvunget sant.

* Givetvis ska den som pga sjukdom verkligen ÄR oförmögen att arbeta ha en rimlig ekonomisk situation ändå, via sjukpenning eller annan form av ersättning (sjukpension t ex).

Och det handlar inte bara om att spara pengar, det handlar även om livskvalitet. Undantag finns, men jag är övertygad om att de flesta faktiskt vill och mår bra av att ha nån form av sysselsättning som känns meningsfull och en minskad passivisering av människan är av godo. Och jag hoppas att socialförsäkringsministerns ord om extra resurser till rehabilitering och stöd inte bara är tomt prat.

Det är sällan bara svart och vitt, det gäller i detta fallet också. Att man faktiskt är positiv till förändringarna i stora drag betyder INTE att man aldrig drabbats av sjukdom själv, det betyder inte att man saknar empati för de som är sjuka eller skadade, det betyder inte att man inte är berörd personligen. Tyvärr dras sådana slutsatser illa kvickt...