Detta med att känna empati..

.. när tragedier inträffar har jag funderat mycket på. Och igår pratade bl a Annika Lanz om det på radion, hon kan faktiskt säga vettiga seriösa saker också mellan all humor. Jag tror att jag är inne på den tanken som dök upp i programmet, att vår oförmåga att ta in allt och känna med alla egentligen är en mer eller mindre nödvändig medfödd försvarsstrategi. Skulle vi ta in allt, känna med alla, sörja alla så skulle vi inte själva orka leva. Jag tror det ligger mycket i det. Därför ska vi heller inte skämmas för att vi berörs mer av att två barn mördas i Arboga än att tiotusentals dör i Kina och Burma p.g.a naturkatastrofer, att vi berörs mer av att 2 ungdomar dör i en trafikolycka i grannorten än av att 350 dör i en indisk trafikolycka. Det som vi lättast kan relatera till berör oss mer, det som är närmre oss geografiskt och kulturellt berör oss mer, och det är lättare att greppa och ta in en handfull dödsfall än tiotusentals. Ett människoöde jag berörs mycket av är Nicklas Jangestigs. Nicklas är pappan till de två små barn som dödades i Arboga. Inte nog med att han förlorade sina älskade små barn, han blev också misstänkt för att ha varit den som dödade dem. Jag läser den här artikeln och tårarna kommer. Jag har inte gråtit en tår för de drabbade i Kina och Burma, inte gråtit en tår för Engla, inte gråtit en tår för den familj som hölls i skräckvälde i en källare i Österrike i över 20 år. Det betyder inte att jag inte rent förnuftigt inser den oerhörda tragedin för dem, det betyder inte att jag anser att deras öde är mindre värt och mindre allvarligt än Nicklas. Nej det handlar om att hans situation ligger närmast mig, att jag kan känna ända in i själen när jag tänker på mitt eget barn och försöker föreställa mig hur det skulle vara att förlora honom, och att dessutom pekas ut som den som dödat honom. Fast det är mig främmande är det mig så väldigt nära. Det är nog därför det berör mig mer känslomässigt. Och jag skäms inte för det. Inte en sekund.