Brukar detta hända er också?

Att man går in i en affär bara för att titta lite, och så kommer man till kassorna och då kräver de en på pengar för att man ska bli utsläppt? Det hände mig idag, två gånger... Skumt det där.

Det slutade i alla fall med att jag kom hem med en lampa köket saknade...

... och en "krona" med värmeljuslyktor som jag bytte ut med andra värmeljuslyktor jag redan hade hemma och som passar färgmässigt i hallen.

Nu TROR jag att jag har allt som behövs inför julen. Tror...

Det blev advent även i vårt hus....

... och då ser det ut som ungefär såhäringa:

Ja, har HAR fått dille på att göra collage. Men det får ni stå ut med, för det är det smidigaste och mest platssnåla sättet jag kommit på att visa flera små foton här på bloggen. Plus att jag kanske verkar mycket mycket proffsigare än jag är.

Som de flesta av er säkert märkt så blåser det litegrann. Eller mycketgrann. OK, det rentav stormar. Vilket bland annat lett till att jag, på väg till adventskonserten i kyrkan, minsann fick se en flygande matta. Helt på riktigt liksom!  Lite spännande faktiskt. Och stormen har fler fördelar än så. Jo, för att utan att lägga en enda droppe ström på att föna håret så blir det såhär fluffigt och "mjukt":

Inte alls att förakta. Man ska ju tänka på miljön. Kanske i synnerhet när man faktiskt är amatörmiljöpartist.

Hur Ozzy mår? Åh, tack snälla för att ni frågar. Jo, han mår bra. Riktigt bra. Han gillar verkligen sina nya tillbehör som bland annat gör att han kan sitta tryggt på min arm när jag tränar. Ja vem skulle inte uppskatta sånt?  

Simon däremot, han verkar lite smått kluven...

Han får sova med en skruvtving förstärkt med silvertejp om huvudena inatt, så får vi se om han samlat sig tills imorgon.

Goder natt!

Det blev lussekattsbak i år också...

... och med tanke på hur degen kändes, aldeles för mjölrik och hård, så blev resultatet helt OK. Simon gillade bullarna, och det är huvudsaken eftersom det bara är han som ska äta sånt ;-)

Adventstid...

... kom till mitt ensamma hus.

Jag sätter i staken ett sparat ljus.

Något skall ske bortom frostig advent

jag väntar en gåva som Herren sänt.

Den gåvan är av ett helt annat slag

än gåvor vi ger till varann var dag.

Öppna din tillstängda dörr i ditt hus

så lyser i mörkret ett litet ljus.

Och natten mot första advent spenderar jag med att sortera alla jullåtar på 5 olika jul-spellistor på Spotify. Jul - lite lugnare, jul - rockigt, jul - poppigt, jul - lite lattjo och jul - övrigt. Ja har man inget jobb att göra så kan man alltid skaffa sig ;-) 

En av favoriterna, Christmas Time med Bryan Adams:

Sen kan man vara barnslig med farbror Frej också ;-) med julanknytning från ca 1:30.  

Tyvärr är inte min favorit med lussekatten med ;-)

Tillägg kl 02:48. Det blev en gospel-kategori med ;-)

OK, en liten gissningstävling då!

Tävlingen kallas "Gissa vilket färgtemat är i Jennies kök under advent och jul 2011". 

Uj, svårt va?? Vasa, ledtråd? Nähäni!

Alla med rätt svar innan söndag vinner en luftgitarr i valfri färg.

Advent ja. Idag bjöd jag traditionsenligt på adventsfika på jobbet. Glögg av två sorter, julmust och hembakt mjuk pepparkaka. Och lite adventigt klädd fick jag ju vara också. Det var rätt kul när jag valde kläderna igår, tog på mig skärpet jag hade förra vintern, knäppte i innersta hålet... och det blir såhär:

Släppte jag det ramlade det rakt ner i golvet. Och t o m min tröga sena hjärna fattade det som alla andra ser och fattar...

F.ö tycker jag att 60 spänn för den klänningen var heeeeeelt OK.

Jag kan också konstatera att trots avsaknad av gemensamt arvsanlag faller inte äpplet långt från päronträdet. Känns typen av foto igen? ;-)

Ållrajt, ni kan andas ut nu!

Dels: Ozzy har kommit! Och han är snääääääll. Än så länge...

Och dels: jag fick tag på mer grön mossa. Ja jag köpte t o m två förpackningar, just in case. Kanske vill jag fylla eller klä nånting annat också med med grönt mjukt fluff med småkryp i?! Ja man vet aldrig så noga.

Seså, nu kan ni sluta bekymra er över mina stora problem och kan återgå till era egna. Som sånt som har med julbak och adventsstädning och så att göra.

Aj aj aj, nu är det kris!

Mossan tog slut i förtid! Mossan, den gröna mossan som jag köpte i helgen och som ska omge de fyra ljusen i min adventslåda. Och den där gröna mossan brukar ta slut fort i affärerna, mycket snabbare än den där vita mossan som inte ens ÄR nån mossa. Mossa wannabe eller vad man ska säga. Så svängen till Apoteket imorgon (halsen behöver med medicin, dummern) får nog förlängas en kortis bortom blomsteraffären och så är det bara att hoppas att de har kvar mer. Annars får väl Peter, som är förhållandevis frisk och pigg, skickas ut på mossjakt i alla stadens affärer. Åh vad glad han skulle bli då...

Ja för det är ju 1 advent på söndag. Vilket innebär att fredag kväll måste alla adventsgrejer (stakar, stjärnor, ljusslingor och sånt) vara klara och på rätt plats så härligheten kan tändas på söndag morgon. På fredag smygstartar jag med adventsfika på jobbet, men pynt och sånt tjuvstartas det INTE med i det Johanssonska huset. Inte ens under pistolhot. Möjligen under ett reellt hot att annars aldrig mer få dricka vin... Eller, troligen... D v s högst sannolikt...

På tal om nåt helt annat så var det ju konsertdags igen i lördags. Filmklippet vi själva tog blev inge' bra... men här är ett par foton:

Vad ska jag säga? Whitesnake består numera av

- en snart folkpensionsålders sångare som nog har storköpsrabatt på tandblekmedel, och som trots att han bara uppnår halva sin kapacitet från storhetstiden fortfarande är en god (men något begränsad) sångare

- världens för närvarande troligen snyggaste rockgitarrist, (jag snackar Doug Aldrich nu, inte den andre tjommen) som också lyckas få håret att INTE se svettäckligt ut efter ett helt gig.

- en ovanligt flitigt headbangande keyboardist

- en trummis som rimligen bör ha stora sår på knogarna efter att ha spelat trummor utan pinnar en bra stund och som rev av ett av världhistoriens längsta, och därmed rätt tråkigt sådant, trumsolo

- ytterligare en gitarrist som ser ut som en blandning av Dave Grohl och Toker

- och en väldigt anonym basist.

Ungefär så. Hur de lät? Jo, såhär bland annat (lånade klipp):

Det var inte den mest himlastormande musikupplevelsen i mitt liv men en helt OK lördagskvällssysselsättning ;-)

EFIT söndag 20 november 2011.

Och inte vilken EFIT som helst, utan en 40-årig bröllopsdag-EFIT. Nej nej det är inte jag och maken som varit gifta så länge, det är jag aldeles för ung för ;-) Däremot mamma och pappa. Men, mer om det sen. 

Första aktiviteten för dagen var att försöka hitta ut på vischan där sonen spenderat kvällen, natten, morgonen och förmiddagen hos Sandra och Kalle. Och trots dimman så klarade jag det ;-) Här ca 11.30.

Att få Simon att se normal ut på foto är ungefär lika lätt som att spotta i motvind utan att få saliv på sig. Nåväl, här var klockan cirka 12.30.

Det 40-åriga äkta paret skulle förståss få en fin blomma. Så här vid halv två ägnade jag mig åt blomsterbindning.

14.30 var det hög tid för lunch. Tacosallad, kan man säga...

Efter en stunds försök till vila gav jag upp det projektet och började istället försöka sminka bort alla spår av trötthet, infektion och inte minst irritation. Ja min hals är bråkig, och det är extra opassande eftersom jag och syrran tänkt sjunga en fin sång idag *morr* I alla fall, här var klockan kanske 15.50 eller så.

Cirka 16.30 var jag färdigklädd och redo.

Efter god skumpa och lite småprat var det dags för mat. Sisådär 17.30.

Timmen senare, efter att mamma och pappa fått sin present bestående av ett nytt familjefoto, åt jag fortfarande. Osten och kexen kom fram, och jag smakade ett fullkornskex med smör på. Men osten fick de andra behålla. Vindruvorna var goda dock! :-)

Pappa spelade en låt för mamma, på skiva då, och överraskade med fina smycken... men jag och Camilla ville som sagt vara snäppet bättre/värre och sjunga själva. Och trots min hals gjorde vi ett försök vid halv åtta. Med stöttning av både bakgrundsmusik och -sång samt svågerns kompande på gitarr fick vi tydligen firarobjekten att njuta lite:

Simon njöt mer av tårtan vid halv nio. Eller åtminstone marsipanen som låg ovanpå.

Strax efter nio, efter bl a ett litet tal av mamma, avslutades firandet med att vi tände och skickade upp såna här rispapperslampor i skyn. Det var lite dimmigt så vi såg dem inte så jättelänge, men det var rätt coolt. Jag hade aldrig sett såna på riktigt förr.

22.30 slökollade jag lite på en film, men såg inte klart den och vet inte ens vad den hette. Jack Black, Kate Winslet och Cameron Diaz var i alla fall med.

Sen hände inte mycket mer denna 20:e november.

Pepp med siffror?

Ja jag kan ju försöka i alla fall...

Nu är det inte "ungefär 7 kg" kvar utan 7 kg aldeles på riktigt. Vågen säger 72 kg idag. 

Från 105 till 72 kg är en minskning på 31½ % av mig själv. 

Det innebär en minskning av BMI från 40,5 till 27,8. 

33 kg av 40 innebär att jag avverkat 82½ procent av min planerade viktresa.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. De BORDE vara motivation så det räcker och blir över. Ändå är det så svårt att släppa tanken på misslyckande om jag inte når mål _snart_... Fastän jag vet att någon månad kvittar stort stycke när det handlar om resten av mitt liv. Dumma hjärnspöken.

Pepp med foton då? OK jag försöker. 105 kg då:

Cirka 100 kg:

Och så då 75 kilo:

Ett till:

Jag försöker säga till mig själv vad jag hade sagt till nån annan som visat samma foton och siffror, men "mig själv" verkar inte villa lyssna så bra...

Kämpa kämpa.

Tjata tjata.

Hur ser ni ut egentligen?

Ja när ni kör bil då menar jag. Jag fick en såndär skum idé idag, ja jag får såna ibland, att filma mig själv när jag körde bil för att se hur jag egentligen ser ut. Så, jag startade kameran och satte den på ett lämpligt ställe och försökte sen vara som vanligt. Shit vilket flackande med blicken! ;-) Ingen kan anklaga mig för att inte kolla i backspeglarna i alla fall!

När jag ser ut att kolla rakt i kameran så gör jag inte det, utan på hastighetsmätaren. Viktiga grejer.

Sen blev tyvärr fotona på de nya kläderna lite dåliga. Jag tog inte foto på allt, nej nej ;-), men litegrann. och jag kan visa de minst dåliga bilderna. Dels på snygg-rumpa-jeansen (den ärmlösa blusen med lappen kvar där bak är också ny):

Och dels på skjortan i lite arméstil sådär med klaffar och grejer:

Nu till helgens stooooora bekymmer: klädseln på morgondagens Whitesnake-gig och klädseln på söndagens firande av mammas och pappas 40-åriga bröllopsdag. Och nej, jag lär inte ha samma på båda tillställningarna ;-)

Viktigt babbel.

Eller, kanske inte. Babbel om vikt är nog en mer korrekt benämning. Jo...

... imorgon är det 6 veckor kvar av detta året. Och jag har ungefär 7 kg kvar till målvikt. 7 kg som gör stoooooor skillnad på utseendet, 7 kg när man är på väg ner mot normalvikt syns rejält medans 7 kg när man väger hundra pannor knappt märks. Så det är 7 viktiga kilon, inte minst estetiskt sett men även när det gäller en framtida bukplastik. För att optimera chanserna att få det bekostat av landstinget bör man vara normalviktig enligt BMI eller i alla fall nära.

7 kg kvar betyder att jag gått ner ca 33 kg sen en vecka in i januari detta året och det är ju skitmycket, jättebra och allt det där. Drygt 31% av min ursprungliga vikt, bara en sån sak. Men åh vad gärna jag skulle vilja nå målvikt till nyår. Jag är så rädd att om jag inte nått målet då, som skulle kännas så symboliskt liksom, att börja det nya året som målviktig... så kommer jag att bli så besviken och arg att jag liksom ger upp lite. Dumt, jag vet! Men jag känner mig själv, och tror att risken är överhängande att besvikelsen leder till att jag skiter i vilket... och då går upp igen. Och det FÅR inte ske! Det bara FÅR inte. På inga villkor.

Men det har ju gått så trögt de senaste månaderna, jag har gått ner lika mycket per månad i höst som jag annars gjort i snitt per vecka ungefär. Och aldeles i början var 7 kg på 6 veckor en piss i Nilen men nu är det jättemycket!! Och jag klarar heller inte att gå på "hårda" dieter, väldigt strikta såna som de flesta förlorar flera kilon/vecka av, det håller ett par dagar och sen tar jag igen allt jag missat. Nej det funkar inte för mig, jag måste nog göra så som jag gjort hittills vilket som sagt gått rätt långsamt viktmässigt på sistone. Så, jag måste börja förbereda mig på att peppa mig själv iför det faktum att jag INTE nått målvikt på nyårsafton. Gör jag det, och det är ju inte HELT omöjligt, så är det fantastiskt. Men troligtvis kommer det inte att ha skett... det kommer att saknas några kilon åtminstone. Eller snarare finnas några för mycket. Och jag måste vara så bra förberedd som möjligt på det, rent mentalt.

Hur peppar jag mig? Hur får jag mig att inte ge upp? Det där vanliga att tänka på fördelarna och vinsterna jag gjort låter kanon men det räcker nog inte. Vad ska jag göra? Lobotomi? Hjärntransplantation? Vad? 

Kanske kan kläderna jag fyndat (ja om de passar är det fynd, inte annars såklart) på Ellos och som levererades idag hjälpa? 

Uppdatering:
Alla kläderna utom två plagg passade perfekt! Och båda de två var för stora, inte för små... Och ett av dem var en klänning som jag nog kan sy in lite så den passar. Så kvar är bara en för stor skjorta som ändå är så billig att det inte är lönt att skicka tillbaks, den kan jag ha som utanpå-skjorta till vardags liksom.
11 plagg (4 klänningar, 3 skjortor, en väst, en kjol, ett par byxor och en jacka) för cirka tusenlappen är rätt okej ;-)

Ozzy är INTE här!

Tyvärr :-( Det var en annan försändelse, med en grej jag glömt att jag beställde dagen före. Så... jag är fortfarande singel!

Ozzy är här!

Egentligen, än så länge är han på Schenkers utlämningsställe några km bort men ikväll är han i mina armar. Eller händer...

OK vilka pryttlar behöver man? Ett coolt egendesignat skal är väl nästan obligatoriskt? En AUX-kabel så jag kan koppla Ozzy till bilens musikanläggning? En sådär väska att stoppa Ozzy i och fästa runt armen när jag tränar? En penna? Eller ska jag kanske faktiskt träffa Ozzy ensam lite först och lära känna honom innan jag börjar blanda in andra i vår relation?

Höjden av spänning i vardagen...

.... är när man tar med sig en matlåda, direkt från frysen, utan att ha en aning om vad som är i den. Eller när man är jättekissnödig hela vägen hem, såpass att det nästan sipprar ut ur porerna, men ändå tvunget måste ta en vända bortom brevlådan innan man går in på toa... bara för utmaningens skull. ELLER när man till slut faller för grupptrycket och beställer en iPhone utan att ö h t ha petat på en sån förr... Yepp, jag väntar tillökning! Har jag flyt med leveransen kan nedkomsten ske före helgen. Yey! Jag tror han ska heta Ozzy... eller kanske Nikki?

Parrrti parrrti!

Som anställd inom den kommunala förskolan är man inte direkt bortskämd med gratisfester. Men, igår kväll efter en dags planering var det dags för en gemensam fest för "mitt" områdes förskolor. Ållrajt, alkoholen fick vi pröjsa lite för men resten stod skattebetalarna  (d v s bland annat vi själva) generöst för för.

Klädvalet är ju en sak för sig. Ni vet, vi som arbetar med de små ljuvliga liven ser ju sällan varandra "finklädda"  så jag tycker det är lite extra kul att gå på fest med kollegorna och se deras riktiga jag så att säga. Och för min del blev det väl en blandning av schoolgirl och rock chick. Checka in snygga Takida-linnet!

I början hade jag både denna genomskinliga topen och en skjorta på mig också men det kläddes av mer och mer efter hand ;-)

Väl på festen hamnade "min" förskola minsann i centrum av allt, såklart ;-) Här är en del av mina fina kollegor:

Och jag hade såklart allra bästa bordsgrannen, Sandra, och vi tog grejen med fjortisfoton på största allvar!

Här är två kollegor till:

Mat fick vi, tack och lov. Här är min förrätt resp. varmrätt:

Lite blandad fägring:

Nejdå, Oscar har inte skadat sig utan bara spillt ut lite dricka på sig.

Oscar körde med poledance...

... medan Sandra och mamma T valde en annan variant av dansande.

Natalie kunde också pluta!

Titta! Tungan blir inte alls lika blåröd av vinet som läpparna och tänderna. Vilken upptäckt!

Även trevliga kvällar når till slut sin ände... då sitter det fint med lite McBean och Cola light!

Sen är det ju så att det finns en morgondag också. Och morgondagen i detta fallet bestod av tidigt uppstigande p g a en bowlingmatch. När klockan ringde var jag såhääääääär pigg:

Men, det var värt det! Tack goa kollegor, både från min egen förskola och de andra, för en trevlig kväll!