Årskrönika, typ.

 Ja då är december månad inne på sluttampen och man ska summera året som gått. Är det ö h t möjligt att sammanfatta 2020 utan att nämna corona och Covid-19? Nej såklart inte. 

Jag kan väl säga såhär att jag är inte i första hand rädd för att själv bli svårt sjuk, även om det såklart kan ske, men däremot för att dels smitta någon annan som blir det och dels att av någon orsak behöva belasta vården på ett sätt som påverkar vården av de svårt covid-sjuka. Jag kan inte påstå att jag följt alla restriktioner fullt ut hela tiden, det vore en lögn, men att jag sedan pandemins start varit såpass försiktig och ansvarstagande att mitt samvete inte är svårt att bära vad gäller den biten. 

På ett personligt plan har pandemin absolut påverkat mitt sociala liv påtagligt, i negativ riktning då. Men jag har påmint mig om att det ändock handlar om en begränsad period, även om den kan kännas lång, och se positivt på de alternativa umgängesformerna vi fått anamma såsom t ex adventsfika i skogen med gudbarnen och deras familj och det småskaligt julaftonsfirandet utomhus med mina föräldrar som är 70+. Och de tillfällen till mer "normalt" umgänge som året bjudit på har jag njutit av till fullo. 

Nog om det ... andra delar av livet tuffar ju ändå på, pandemi eller ej. Vad gäller min egen hälsa så har den gått lite upp och ner även i år, men jag har varit förskonad från de längre perioder av totalt sängliggande som jag hade för några år sedan. Dalarna är inte lika djupa och långa numera, något jag verkligen hoppas håller i sig, och topparna är i gengäld inte heller lika höga utan skillnaden mellan högsta- och lägstanivån har minskat. Det kan låta trist, men ur ME-perspektiv är det något bra som betyder att jag blivit bättre på att hitta och hålla min personliga toleransnivå för aktivitet, och att de planerade och kalkylerade överträdelser jag gör får konsekvenser som gör det värt det. Några gånger under året har jag dock känt att jag stått på kanten till hopplöshet, på gränsen till att ge upp ... känt att nej nu är måttet rågat och jag klarar inte mer av mitt eget mående, av sonens mående, av allt runtomkring, av livet ... Men precis som förr har det till slut dykt upp nåt som gjort att jag kunnat ta ett steg bort från kanten igen och orkat ta nya tag. 

Positiva saker då, har det inte varit några sådana i år? Jodå, visst har det det. T ex lyckades vi både uppleva en del av ett handbollsmästerskap på plats i januari och en tAKiDA-konsert i februari innan viruset lade sådant på is ett bra tag framöver. 

Jag har varit snäll mot min kropp och i synnerhet mina händer genom att byta till en automatväxlad bil.

Jag har fått beviljat omvårdnadsbidrag för sonen i högre omfattning än det vårdbidrag vi tidigare hade (även om jag anser det vara orimligt lågt och överklagan är insänd) och även fått besked om att merarbetet för den där sonen inte kan omsättas i arbetsförmåga vilket innebär att jag har kvar full sjukersättning även framöver. 

Ändrade omständigheter gjorde att vi i somras gjorde slag i saken och turistade i vårt eget landskap. Bl a besökte vi Dalby Stenbrott för första gången någonsin och Kopparhatten för första gången på mycket länge. 

Poolen fick uppfylla sitt viktiga uppdrag även denna sommar. 

Tack vare den underbara uppfinningen elcykeln har jag kunnat ta flera längre cykelturer ihop med min pappa. 

Jag kunde i september komma iväg på en välbehövlig husmorsminisemester och i samband med den äntligen besöka Cliff Burton Memorial Plate utanför Ljungby. 

Det finns såklart mer, stort som smått, men det var ett axplock i alla fall. 

Nyårslöfte, tänker jag avlägga något sådant? Nej det tänker jag inte. Inte i år heller. Men jag har förhoppningar inför det nya året, absolut. Jag har tankar och målbilder, de flesta för flummiga för att få ner i skrift. Men ett av målen är att fortsätta hålla liv i bloggen, om inte annat så av självterapeutiska skäl. 
Ett gott slut på 2020 önskar jag er! Vi ses nästa år. 

Jag tror aldrig det har hänt förr.

Aldrig någonsin. Och att det skulle ske idag var verkligen inte väntat utan en angenäm överraskning. Det ligger nämligen till såhär att jag och sonen lyssnar på radio båda två, på samma program, på samma gång. Och han gör det dessutom helt frivilligt. Det är tydligen rätt coolt att höra sin morfar i radio, och ikväll får han chansen i hela 3,5 h då min pappa och min kusin håller i Radio KDs långa julspecial i närradion. Mer än 2 h av programmet har i skrivande stund gått och sonen har inte tröttnat än. Han gör förvisso annat under tiden, men ändå 😀. Det gör ju jag med, nåt annat under tiden alltså. Jag skriver ju här!

I övrigt har jag idag bl a haft den konstiga känslan att jag önskat att jag vore mindre empatisk och mer skadeglad. Visst låter det tokigt? Men jag tror att jag mått bättre av att vara just skadeglad i ett visst sammanhang då jag faktiskt har god anledning till det, och det hade varit riktigt befriande att ösa ur mig en massa skit, "lika gott åt dig" och snack om karma. Men det ligger tydligen inte för mig ... Jag ska tydligen fortsätta vara den vuxna, mogna typen, tro't eller ej, när jag egentligen inombords känner mig mer såhär:

I lördags tjuvstartade vi julfirandet här. Den stora årliga julfesten blir av pandemiskäl inte av denna jul, men vi hade en liten annan utvald skara här i lördags på lite advents/Lucia/jul-mys med corona-anpassningar. Kvällen till ära hade maken sin allra finaste slips på sig och matchade t o m min huvudbonad. 

Planen för själva julafton innefattar dels ett säkerställande av att svärmor får lite god hemlagad julmat i sig och slipper spendera hela julen i sin ensamhet, och dels ett snabbt annorlunda firande utomhus hos mina föräldrar. Det är bara att hålla tummarna för att alla förblir friska och kan fullfölja planerna. Nedräkningen har börjat.

På tal om mogenhet ... Om jag växt ifrån det där med fotofilter?
Svar: 

Dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan ...

 ... före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan är det idag. Tror jag i alla fall. Ni får gärna kontrollräkna om ni inte har något bättre för er 😃. En vecka har gått sedan senaste inlägget, och jag får hemskt beklaga till alla er som sett sååå fram emot bloggadventskalendern i år. Det har verkligen inte funnits varken ord eller idéer till något sådant, jag hoppas ert lidande inte är alltför stort trots allt.

Men en liten lägesrapport kan jag ge:

🕯 All adventsbelysning är nu uppe, inkl. den girlang mellan TV-rum och vardagsrum som visst glömts bort tidigare.

ใ En andra omgång saffransbullar har bakats, en omgång bestående av tre sorter: riktigt goda snurror med mandelmassefyllning, exploderade bullar med vaniljkräm och jättetrista vanliga lussebullar.

🍫 Tre sorters chokladgodis är tillverkade: rischoklad, chokladtryffel med nougat och romtryffel.

🌳 Adventsfika med gudbarnen och deras föräldrar har ägt rum ute i skogen.

🎁 De julklappar jag själv fixar är inte bara inhandlade (näthandel is da shit) utan även inslagna och i vissa fall överlämnade till mottagarna.

🥳 En ny julhuvudbonad är inköpt. Ja faktiskt bara EN!

☕ Glöggen av årgång 2020 är filtrerad och upphälld på flaskor.

Tja, det är väl det hela. 

Igår var jag ensam hemma i princip hela dagen, och då passade jag på att göra lite mer än jag borde här hemma. Som straff har jag nu en envis maffig huvudvärk som bara till väldigt liten del lindras av maxdosen av mina mediciner och rejält ömma fötter som dock antagligen varit ännu värre om jag inte plågats med fotmassage igår. I övrigt känns själva kroppen dock ganska okej, så jag ska efter att jag avslutat detta inlägg se om skallen mår lite bättre av en promenad. Det känns som att det inte borde kunna bli värre i alla fall.

Ni är ju en del som är mer isolerade och begränsade i ert umgänge än ni brukar denna tiden på året, så jag känner att det passar fint med lite tips på lekar ni kan göra ihop med era närmaste. Ty de går alla att leka även med max 8 personer, jag lovar! 😁

 

Det låter väl väldigt roligt? Jomen kom igen nu, var inte en sån Grinch!

Duuduu duuduuuu, dudu duttuttuuuu. Duuduu duuduuuu, dudu duttuttuttuttuuuu.

Jomenvisst "hör" ni vad det är för låt? Inte? Nähä, försök lite till då. Jag tycker det är glasklart. Och jag valde den just för att nu har nedräkningen mot jul börjat på allvar. December månad är inne på sin andra dag, adventsbelysningen gör sitt bästa för att öka hemtrevlighetsgraden och än så länge är datumljuset i fas med verkligheten. Å andra sidan bör man nog inte lägga för stor vikt vid det där ljuset i år, det stöp (no pun intended) nämligen i golvet och gick sönder vid nr 17. Så utgår man från det kanske det aldrig blir jul utan vi stannar vid morsans födelsedag. Den som lever får se. 
Såhär ser det i alla fall ut i vardagsrummet, en del av det åtminstone. 

Fast vi har ljusslingor och liknande så vi skulle kunna belysa huset så det synts ut i rymden så råkade jag köpa en ny utebelysning i år. Jag kände att omväxling faktiskt ju förnöjer och slingorna i två små enar på framsidan har bytts ut mot ... tja ljusbollar på pinne?

Oh, ja, just det. Denna kransen som jag satt ljusslinga i är också ny för i år. Som sagt, omväxling förnöjer 😊.

Adventspyntningen skedde i lördags och då var det också tillåtet att dels dricka julmust och dels börja spela julmusik. Jag brukar vilja lägga till nån ny jullåt till spellistan varje jul, och i år har denna tillkommit. 

 

Vissa sånger och låtar bör det krävas specialtillstånd för att få röra, och Tänd ett ljus tillhör nog den skaran. Men jag tycker The Mamas kommer undan med det.

Jag hade tänkt skriva lite mer om vad jag haft för mig, men ibland går tiden extra fort (eller så är det jag som är extra sölig) och jag hinner inte nu. Jag ska ut i mörkret och jaga. Ja Pokemons alltså. See ya!

Det strålar en stjärna ...

 ... men inte riktigt än! 

Det har väl inte gått många förbi att det är 1 advent på söndag, inte heller mig. Det verkar som att ganska många i år pyntar tidigare än vanligt och jag kan väl förstå behovet av det, men här är det som vanligt tidigast kvällen före 1 advent som gäller. Dock har jag börjat förbereda en del som att t ex fixa staken med de 4 adventsljusen och beordra upp en vit gardin i köket, och idag har jag bestämt mig för vilken stjärna som ska få äran att pryda sovrumsfönstret. Den står nu klar redo att tändas till helgen. För första gången ska den också få sällskap av ytterligare en stjärna i samma rum, ett exempel på det jag hotat med. D v s att ta i lite extra med belysningen i år 😉. 

På tal om advent så hintade jag i förra inlägget om ett kommande saffransbullbak och i söndags gjorde jag slag i saken. Hur det gick kan väl bäst summeras såhär:

Det kan ha blivit historiens fulaste bullar, men åtminstone goda 😋! Innan Lucia ska jag ge mig på det en gång till fast då i en något enklare utformning, något svårare att misslyckas lika mycket med. Om jag kommer ihåg det återkommer jag med recept.

Ni kanske undrar varför jag bloggar mitt i natten? Det kan jag förstå. Jag har av flera skäl inte lyckats varva ner tillräckligt för att det ska vara lönt att försöka sova, trots att huset varit knäpp tyst ett bra tag, och passerat den gräns där jag blivit uppvarvad igen. Lite som små barn som är så trötta att de blir pigga eller vad man ska säga. Så i väntan på att kroppen ska tagga ner igen så passar jag på att skriva lite.

Foten då? Jo den har under måndagen faktiskt känts något sånär okej och jag har kunnat gå nästan normalt. Det som talar emot hälsporre är väl att jag inte har det där typiska att det är värst på morgonen och att det sen blir bättre när man varit igång lite utan det är närmare tvärtom, men min kropp är ju inte som alla andras annars heller så varför skulle den vara det nu? Jag har i alla fall börjat gå med inneskor eftersom jag läst att man inte bör gå direkt på hårda golv och tänker försöka få hjälp med tejpning t ex om det inte fortsätter gå åt rätt håll. Ja och kanske då bekräftelse på att min självdiagnos stämmer 😉.

Ni vet att det finns temadagar för i princip allt möjligt? Både med allvarlig bakgrund och ... inte så värst allvarlig sådan. Men måndagens tema måste ha missats i den kalendern, för det måste ha varit Nationella dum i huvudet-dagen. Nej det är inte jag som är dum i huvudet, inte mer än vanligt i alla fall, utan en massa andra. De verkar ha haft sin högtidsdag nyss. Jösses så korkade människor det finns. Och då syftar jag inte på personer med intellektuell funktionsnedsättning, personer med låga betyg, personer som inte har koll på det jag själv har koll på, personer med svårigheter att stava och skriva o s v. Utan om såna som bara är riktigt dumma i hela huvudet och lite till. 

Hmm, nu närmar sig klockan visst halv tre. Jag kanske ska ta och göra ett nytt försök att få kroppen på sömnhumör. Wish me luck!

Hmm, vad ska jag nu göra en månad framöver?

Bara sådär i ett nafs så har jag via nätshoppning redan idag en dryg månad före julafton gjort alla mina julklappsinköp. De är inte så värst många förvisso men ändå ... Sonens klappar är inte inköpta än, men det ligger på makens ansvarslista (även det blir i form av nätshoppning för övrigt) så min del är klar! Finito!

Fast på riktigt lär jag inte gå sysslolös. Nästa helg ska hemmet adventspyntas. Det ska göras julgodis och saffransbullar före Luciahelgen. Julens färsbollar ska göras och frysas in. Så småningom ska huset JULpyntas med, Och klapparna ska ju slås in och i minst ett fall rimmas på. Hmmm, helt plötsligt känns en månad ganska kort 😉, beaktat att jag ju inte kan göra så mycket åt gången numera.

Min kropp har förresten bestämt sig för att ge mig en ny smärtupplevelse. Snällt va? Igår trotsade jag busvädret och tog mig en promenad. Och under tiden jag gick kändes allt bra, men strax efter hemkomst började jag få ont i undersidan av hälen och det esklerade sedan så jag t o m behövde använda kryckor för att kunna ta mig till toaletten då jag inte kunde stödja på foten alls. Efter lite googlande ställde jag en diagnos på mig själv: plantar fasciit, alltså det man lite mindre tjusigt kallar för hälsporre (men utan den skelettpålagring som egentligen är ”sporren”). En diagnos jag hoppas är fel, för hälsporre har jag förstått kan vara ett riktigt envist elände. Ofta har man tydligen mest ont på morgonen innan man kommer igång liksom men faktiskt hade jag lite mindre ont när jag steg upp idag än igår kväll. Jag ska försöka avlasta så mycket jag kan utan att för den sakens skull bli orörlig liksom.

Man skulle kunna tro att jag kan hantera smärta bra eftersom jag är så van vid att ha ont 24/7, men detta är ju nåt annat än det vanliga och det är fasen ingen barnlek. Nu ser jag mina promenader försvinna ett tag framöver och min självständighet minska ännu mer, för att inte tala om smärtan i sig som är oerhört frustrerande.  Jösses så ynklig jag känner mig. Skärpning! Jag hatar gnäll, även när det kommer från mig själv.

Saffransbullar förresten, det tänkte jag göra en för mig ny variant av med vaniljkräm som fyllning. Vad tror ni om det? Och så tänkte jag frysa in en del ogräddade, efter första jäsningen. Så har jag gjort nån gång förr med vanliga lussebullar, då jäser de liksom klart när de tinas upp och gräddas sen som vanligt. Ett snabbt sätt att få nybakat när som helst. Det borde fungera även med vaniljfyllningen i, väl? 

Oh no!

Jag har råkat att redan nu köpa en ny fånig julslips till maken. Härom dagen var jag sugen på att plocka fram stjärnan till sovrumsfönstret. Jag har startat övertalningskampanjen för att få sonen att vilja baka lussebullar så småningom. Och, ännu värre: den där sonen fick tag på en kortfilm med Smurfarna, med jultema och nu kommer jag hela tiden på mig själv med att vissla eller nynna på melodin till Deck the halls ... Oh no! Detta kan hinna spåra ur i god tid före första advent. 

Jag kan på tal om absolut ingenting bjuda på lite konsumentupplysning. Jag har jämfört Fanta Zero Raspberry med ICAs Hallonsoda light. Och den senare vann. ICAs hallonsoda smakar betydligt mer hallon, vilket enligt min smak är en positiv grej, och ger en ganska nostalgisk känsla. Enligt mitt smakminne är den nämligen rätt lik sin sockerhaltiga förlaga. Fantavarianten har inte alls lika uttalad hallonläsksmak och jag upplever den också som sötare vilket inte är ett plus i detta läget. Däremot har Fantan en trevligare färg vilket jag inte tycker fotot speglar så bra dock. Båda är i alla fall goda, men då ICAs alltså vinner och dessutom är billigare lär jag köpa den mer framöver.

Apropå läsk så har jag faktiskt köpt hem några flaskor julmust redan, men försvaret är att den ofta är ganska slutsåld runt 1 advent! Då menar jag Apotekarnes lightvariant som jag föredrar. Sen av någon anledning brukar den åter bli lättare att få tag på precis till julhelgen, för att inte tala om efter nyår då den säljs i massor för nästan inga pengar alls. Då är det ju så dags, men är en stor del av förklaringen till att vi ofta dricker julmust till påsk 😀. 

6 veckor är det kvar till julafton, 7 veckor kvar av detta år som lär omnämnas mycket i framtida historieböcker. Om nu sådan ö h t finns då ... Ni väl har koll på vad det är för dag imorgon va? Det är fredag. Inte vilken fredag som helst, utan fredagen den 13:e. Och alltså inte vilken fredag den 13:e som helst utan fredagen den 13:e november år 2020 😱. Vågar man ö h t kliva ur sängen? 

Idag däremot är det tydligen Alla krossade hjärtans dag. Igår var det Alla singlars dag och Chokladens dag. Hade inte chokladen behövts mer idag?

Gott & blandat, smått & gott och en osalig röra.

Jag har tänkt på en sak. Eller, jag har faktiskt tänkt på ganska många saker men det är särskilt en sak jag menar nu. Jag har aldrig direkt följt Så mycket bättre, men jag gillar konceptet och har sett en hel del låtar och tolkningar. Och jag har tänkt flera gånger på att det är en himla tur att jag inte är med där. Ja det är ju främst andra anledningar än tur som ligger bakom att jag inte är med där men, tja ni fattar. Jag menar såhär, att det måste väl rimligen förekomma att artisterna inte alls tycker att de andra tolkningarna av deras låtar är så himla bra ... och jag hade inte fixat att låtsas. Att inte låta missnöjet skina igenom även om munnen uttrycker sig positivt. Jag har många talanger må ni tro, men mitt skådespeleri har sina begränsningar.

Jag har också tänkt på hur många av de offentliga personer, framför allt TV- och Internetkändisar, som i våras skrek högst om hur viktigt det är att följa restriktionerna kring corona-pandemin, som isolerade sig i fjällstugor och på lantboenden, som pekade finger åt andra som inte var lika skötsamma som dem och som t o m lyftes som föredömen i diverse radio- och TV-program som nu syns på fester och större sammankomster med pussar och kramar och i princip sex med kläderna på. Det var bara allvarligt när det var kul, eller? 

I övrigt kan jag meddela fancluben att årets glögg är satt, det gjordes igår. Jag kan också berätta att accentfärgen i vardagsrummet även denna jul kommer att vara röd, tro't eller ej, med bl a grönt som kompis. Det finns tillfällen i livet när man måste ta svåra beslut, detta var ett sådant. 

Nå’t helt annat: ni vet såna där smörgåsgrillar där dubbla mackor kläms ihop till en fjärdedel av sin normala tjocklek? Ungefär den behandlingen skulle mina brön få idag. Ja jag talar om mammografi alltså. Men kroppen gick inte med på något dylikt just nu så jag fick ringa och omboka. Och det finns apropå det faktiskt positiva följer av corona-möget också: att om- eller avboka vårdbesök eller annat tidsbeställt med kort varsel är inget konstigt eller anmärkningsvärt. Man ba’ ”jag måste tyvärr avboka” och de ba’ ”jag förstår; inga problem”. No questions asked. 

Nej kroppen var alltså inte alls med på noterna idag, inte förrän vid halv tre i eftermiddags kom jag ö h t upp ur sängen. Men sen hyfsade det till sig och jag kunde t o m ta en dusch och hårtvätt, en väldigt utdragen process med många pauser men ändå. Och nu sitter jag och slutför detta blogginlägg på telefonen (något jag inte är förtjust i men man får väl offra sig) i väntan på att slinka in en kort sväng på ICA Maxi. Där brukar vara rätt lugnt och folktomt såhär sista timmen. 

Tja, det var väl allt jag hade för denna gången. Mycket mer spännande än sådär blir det inte.

Å man väntar å man väntar å man väntar.

Jag undrar hur stor del av sitt liv man egentligen spenderar väntandes på något som ska ske, eller något som troligen ska ske, eller något man hoppas ska ske. Hur mycket man än försöker leva i nuet så är man ju inte helt omedveten om vad som ligger framför en. 

En väntan de flesta går igenom är den på sitt barn, oavsett hur det barnet kommer till en. Här tog det ju en hel drös med år innan vi till slut hade vårt barn i vår famn, och de åren bestod av väntan på positiva test, väntan på att komma över förlusten av det påbörjade livet i magen, väntan på utredningar, väntan på provsvar o s v, och när vi sedan gav oss in på adoptionsspåret så var ju väntan knappast över om man säger så. Den nog allra jobbigaste perioden där var att veta att det fanns en pojke långt långt bort som skulle bli vår, vi visste när han var född, vi hade foto på honom, vi visste hans namn ... men vi visste inte när vi skulle få träffa honom. De drygt 5 månader som gick från barnbesked till resa var lååååååånga, men ändå nästan som bortblåsta när vi till slut satt där i ett rum på ett barnhem i Kolkata och den lille grabben bars in till oss för första gången. Det var kärlek vid första ögonkastet. 
Här på fotot ovan är han 3 år, vid vårt första möte var han 16 månader och pytteliten! Mycket för tidig födsel i kombination med en inte helt optimal kost gör inte direkt under för tillväxten. Nu är han 17 bast, är minst lika lång som jag (inte jättesvårt förvisso men ändå) och har mustasch och mörk röst 😉.

Som långtidssjuk och arbetsoförmögen till viss del eller helt är väntan på beslut från Försäkringskassan ofta en påfrestande del av vardagen. Sedan jag blev ME-sjuk och till slut inte längre kunde jobba har jag aldrig blivit nekad sjukpenning och jag fick även sjukersättning när jag till slut övertygats av min läkare om att det var dags att söka det. Men jag minns ändå väntan på varje nytt beslut och den gnagande känslan av "tänk om ... ". Nu har jag återigen väntat på brev därifrån, mitt under allt annat kaosartat runtom mig hittills i höst. Och jag är verkligen skitdålig på att vänta. Urkass!

Det kom ett brev idag, till slut ... Och det krävdes en hel sida text för att komma fram till den viktigaste meningen: "Försäkringskassan bedömer att du har fortsatt rätt till hel sjukersättning." Jomen tack så mycket, det gör ni rätt i" 😉.

Lite bakgrund för ej insatta:
Beslut om sjukersättning med dagens system gäller tills månaden innan man fyller 65 år. Det ska göras en uppföljning, eller en så kallad förnyad utredning, med några års mellanrum för att se att inget avgörande förändrats som påverkar rätten till ersättningen. Det kan t ex vara att man haft andra inkomster, eller att man på något sätt fått en så betydande förbättrad hälsosituation att viss arbetsförmåga kan ha återkommit. Om allt är som det ska löper bara ersättningen på, oftast märker man själv inte ens av denna koll och det är ovanligt att den leder till minskad eller indragen ersättning.

För min del har jag haft sjukersättning i drygt 2 år och en uppföljning var oavsett snart på gång men nu handlade det också om att jag i våras fick ett nytt beslut om omvårdnadsbidrag p g a merarbete med sonen, och då ska det merarbete jag gör stämmas av mot grunderna för sjukersättning. Om merarbetet kan omsättas i arbetsförmåga kan ersättningen påverkas, precis som med annat man gör som kan betyda att man egentligen har förmåga att utföra något på arbetsmarknaden. Jag har därför haft samtal, som fick delas upp på flera gånger för att min hjärna inte orkade annars, och skriftlig kommunikation med en handläggare för att tydliggöra hur just min del av merarbetet ser ut. Jag har egentligen inte någon gång på riktigt trott att det skulle vara nåt problem, men man kan ju aldrig vara helt säker med sånt här. Men idag kom alltså brevet.
"Insatsen i omvårdnadsbidraget ..... bedöms inte påvisa en förbättrad arbetsförmåga. Dessutom delas omvårdnaden med den andre föräldern. Det går inte heller att påvisa ett förbättrat hälsotillstånd. Vidare utredning bedöms inte vara aktuell i nuläget."

Då kan jag släppa den biten i alla fall. Bara resten kvar. Puh!! 
Och nu tänkte jag skryta med att jag faktiskt tagit två promenader denna månaden hittills, men kom på att det har jag ju redan gjort 😁. Det är inte lätt när det är svårt.

Undrar hur länge jag slipper.

Sonen var först ut att behöva vara med om eländet. Rotandet med en pinne i halsen och svalget, kväljningarna och känslan att vilja vomera följt av samma pinne halvvägs upp i hjärnan innan den till slut blir bespottad. Jag hörde proceduren på lite avstånd och kan säga att han fixade det betydligt bättre än jag troligen gjort, väntan på svar var sen rejält frustrerande för honom och när det så kom så blev han väldigt lättad. Ingen covid-19 där! Just nu i alla fall ... Jag har sen också behövt lyssna på när maken utsatte sig själv för samma behandling, det var illa nog, och fasar för att framöver själv behöva testa mig. Jag som inte ens fixar att borsta de bakre tänderna utan att klökas och ulka. 

Men inget ont som inte för något gott med sig. Eftersom maken varit hemma och lär vara det någon dag till utan egentligen vara direkt sjuk så kan jag överlåta all markservice till honom (ja det är tänkt så i alla fall men vissa saker verkar det bara vara jag som kan tänka på ö h t) och om/när kroppen tillåter ge mig iväg en sväng utan att behöva rätta mig efter sonens behov av närvarande vuxen just då. Detta har varit till hjälp när jag nu försökt komma igång med mina promenader igen, och hittills har det blivit en timme både i söndags och idag. Ska november kanske bli min månad? 

Söndagens runda var i till stora delar soligt och lugnt höstväder och ägde rum i mina tidigare hemtrakter i västra delen av stan.

Idag var det gråare, kyligare och blåsigare så i stället för att ta en runda nära havet som jag tänkt höll jag mig ganska rejält påbylsad i trakterna runt en av våra parker och passade på att svänga förbi farmor och farfar på kyrkogården.

Jag tänkte förresten på en del vanor jag lagt mig till med som sker automatiskt nu. Som att ta ett extra kliv åt sidan vid möte även utomhus, att vända bort huvudet åt motsatt håll som människan jag möter, att tänka ett varv till på var jag stannar till nånstans så andra kan passera utan att komma aldeles intill o s v. Undrar hur länge sådant kommer att sitta i efter att corona-läget stabiliserats och inte är så alarmerande längre. Folk kanske kommer att tro att jag är en högfärdig typ som demonstrativt vänder mig bort? 😉

När är det dags att ge upp?

Det finns såklart inget enkelt svar på den frågan. Det finns inte ens ett enkelt svar på vad ge upp egentligen innebär. Det den ena ser som att ge upp kan för den andra vara att byta väg, en väg som kan leda till samma mål eller t o m ett bättre i slutänden. Vi fick t ex några kommentarer om att vi "gav upp" för snabbt när vi lade ner försöken att få barn den vanliga vägen och i stället adoptera, men för oss var det inte alls att ge upp utan det var ett val av en annan väg till samma mål: att bli föräldrar. En dyrare väg, en längre väg än den de flesta når sin slutdestination via, en på flera sätt mer invecklad väg. Men likväl en väg som tog oss fram dit vi ville.

I alla fall. Igår rullade jag återigen klot och välte lite käglor Aldeles för få, men ändå. Samtidigt som jag tycker det är himla roligt att ö h t lyckas genomföra spelet i korpserien några få gånger per säsong, om än med skitdåligt resultat, så måste jag sorgset inse att kroppen egentligen inte fixar det längre. Att det egentligen kostar så mycket mer än det smakar. Att det tar så väldigt mycket av min högst begränsade förmåga som egentligen behövs till annat, som promenader eller fixande av mat t ex, både tiden före spelandet och tiden efter. Att det egentligen inte är en vettig prioritering. Hade hjärnan fått styra på egen hand hade jag lagt ner allt vad bowlingspel heter vid detta laget, men hjärtat känner annorlunda och vill också vara med och bestämma. Ibland på gott och ibland på ont. 

Jag har för inte så väldigt länge sedan närt hoppet att t o m kunna ta upp seriespelet så småningom igen, men i stället tror jag att det oundvikliga närmar sig med stormsteg: att jag får lägga klotet på hyllan helt och hållet. Det gör mig ledsen, väldigt ledsen, men ingen kan åtminstone här anklaga mig för att ge upp för lätt!

Idag har jag som väntat ont i varenda liten del av kroppen och i en gångtävling mellan mig och en snigel skulle jag hamna på efterkälken tämligen omgående. Jag har svårt att hitta orden när jag samtalar med sonen och inne i huvudet susar det som om jag befann mig i skogen under full storm. Men det lär vara ännu sämre imorgon. Och i övermorgon, minst. Sängen lär åter få ett rejält Jennie-format avtryck. Hade jag inte spelat igår hade jag troligen legat nära mitt "normalläge" och kanske kunnat ta en liten promenad någon/några av dagarna eftersom mitt mående i helgen faktiskt var på väg uppåt igen. Men det ÄR ju av någon anledning så kul att spela fast det går skitdåligt och fast i synnerhet andra halvan är en ren kamp mot kroppen. För en stund får jag en liten liten smakbit av mitt gamla friskare jag, och det är värt så mycket. Men, inte hur mycket som helst ... 

Så ... blir det hjärtat som vinner? Eller förståndet, det lilla jag har kvar?

Detta eviga tävlande.

 Jag blir ungefär lika delar fascinerad och lika delar beklämd över människors ständiga behov av att tävla, att tvunget kontra med sitt eget när någon annan berättar om sitt och då minst ett snäpp vassare, bättre, värre, större o s v.

Det där tävlandet är ganska högfrekvent även i några av de grupper jag är med i (men allra mest i en jag inte längre är med i men ändå har insyn i) med fibromyalgi som gemensam nämnare. Det tävlas om vem som har flest diagnoser, vem som kan ge den mest spydiga kommentaren till nån bekant som råkat visa lite okunskap, vem som är duktigast på att minsann avstå från mediciner, vem som har allra mest ont, vem som haft det mest traumatiska livet, vem som är mest självuppoffrande och jobbar fast de egentligen inte kan, vem som är starkast genom att absolut inte låta fibromyalgin påverka livet o s v. Det ska liksom kontras med något som placerar en över inte bara senaste svararen utan även den ursprungliga inläggsskrivaren på den där fiktiva prispallen i stället för att bara besvara frågeställningen eller ge inläggsskrivaren feedback utifrån sin egen situation. 

Ang. det där med att ha flest diagnoser så blir det ofta rätt komiskt och fånigt när vederbörande rabblar upp vilka diagnoser det är h*n har. För inte sällan så är mycket helt enkelt symtom som kommer av den huvudsakliga sjukdomen, skadan eller tillståndet men som nämns som separata huvuddiagnoser för att fylla ut listan, och ibland är det också sådant som typ varannan människa har utan att det i någon större omfattning påverkar livskvaliteten. Men om jag skulle vilja delta i tävlingen så hade jag nog haft en hyfsad chans till framträdande placering, för  min ME i sig innebär ju en stor mängd symtom av olika slag som även kan diagnostiseras i sin enskildhet. Som ortostatisk intolerans, muskelsvaghet, minnesstörning, muskelkramp, hjärtklappning med resp. utan rytmstörning, dyspné, spänningshuvudvärk, muskelvärk med mera med mera. Dessutom lider jag bl a av myopi med diagnoskod H 52.1 samt till och från av unguis incarnatus som har koden L 60.0. Ja alltså, det betyder att jag är närsynt och får nageltrång emellanåt 😉. Men det brukar jag liksom inte rabbla upp eller ö h t nämna i sammanhang där det inte är relevant. Jag kanske borde börja? Men nej ... Vissa tävlingar vill jag inte delta i och ännu mindre vinna.

På tal om att vinna, på slöa söndagar kollar jag ofta på My Lottery Dreamhome på TV. Precis som programmets titel antyder handlar det om personer som vunnit rejält med pengar och som nu letar nytt hem och jag tycker det är lite uppfriskande att många verkar vara ganska sansade i sina krav och förväntningar ändå utifrån hur stora summor de ändå vunnit. Men något som slagit mig är hur många det är som önskar köpa hus som är färdigmöblerade, alltså med de möbler som finns när de kollar på det. Det känns främmande för mig, möjligen att jag gärna skulle vilja ha vissa saker som passar bra där de står men hela rubbet? Näe ... Sannolikheten att möbleringen motsvarar min smak och mina behov känns liten, och visst kan man byta bort nån sak i taget pö om pö när man känt in sig liksom men hade jag fått översvämning på mitt bankkonto hade jag ju haft råd att bygga upp mitt hem så som jag önskar det ändå ... Tror hellre jag haft lite för lite möbler i början om jag nu köpt större boende än jag hade innan och sen fyllt på efter hand än att börja med något som inte alls vore personligt. Jag lär aldrig hamna i det läget så det kan ju kvitta egentligen vad jag tror jag gjort 😊, men att köpa ett färdigmöblerat hus känns i alla fall inte lockande. 

Vad som känns lockande just nu är att krypa ner under täcket och stanna där resten av dagen. Men nej, så ska det inte bli. I stället ska jag stiga upp, byta pyjamasen mot vanliga kläder, stoppa i mig lite mat och köra ner till havet och tanka lite energi inför kvällens fotbollstittande. Kanske fånga en och annan Pokémon under tiden.

"När man glömmer ...

 ... att man gömt en chokladbit under täcket kan det hända att man behöver gå upp i ottan och tvätta." /Aktuellt Johansson-ordspråk.

Och tvätta är något min kropp inte tycker om. Att slänga in det smutsiga i tvättmaskinen är väl inget megastort problem, men sen ska den rena fuktiga och dubbelt så tunga tvätten förflyttas från tvättmaskinen till torktumlaren resp. galgar och torkstänger. Och inte nog med det, den så småningom torra tvätten ska sen plockas ur tumlaren, tas omhand och vikas någorlunda snyggt. Min rygg, min nacke, mina axlar och mina händer och armar gillar det absolut inte. Från den positiva sidan så vet jag i alla fall varför min nacke smärtar som fasiken just nu. Men jag har verkligen förståelse för Homer, på riktigt.

På tal om något helt annat så kan jag för den som inte har koll meddela att på söndag är det 5 veckor till 1 advent. Och 5 veckor är ungefär den tid min hemkörda glögg ska jäsa. Den klipske inser då att det rimligen är hög tid att sätta årets brygd ... men jag har faktiskt såpass mycket kvar från förra året att det inte är någon större brådska. Dessutom blir inte den årliga stora julfesten av p g a den där dumma pandemin ni vet så det kommer inte att behövas lika mycket som vanligt. I stället kan det vänta tills maken kan hjälpa mig. Jag kan berätta och instruera och han utföra och röra ihop, men jag givetvis ta åt mig äran för det goda slutresultatet.

På tal om advent så frågade jag sonen om han känner att han växt ifrån det där med chokladkalender. För några år sedan sa han att han gjort det bara för att ångra sig i sista stund 😉, nu insåg han att nix, han har inte växt ifrån det MEN han vill inte att jag köper med My Little Pony eller Barbie som motiv 😊 som jag gjort något år utan det ska vara ett vanlig julmotiv. Kräsen unge det där. Jag kan i alla fall ta på mig ansvaret för inköpet av den där kalendern, maken har i uppdrag fixa lego-kalendern som kostar typ 25 gånger så mycket. Ibland är det synd att vi har gemensam ekonomi 😂. 

Well, nästa helg är det ju en annan högtid. Halloween. Det är inget vi har för vana att fira här hemma alls, vi Halloweenpyntar inte huset och eventuella påringare blir inte direkt rika på godis via vårt hus om man säger så. Men en god vän älskar Halloween och brukar ha en fest med angivet tema för klädseln, och de festerna brukar vi delta i och ha trevligt på. Halloweenfester i slutet sällskap har jag inga problem med även om jag inte skulle anordna någon själv, inte heller trick-or-treatande hos de man vet uppskattar det, det är att blanda in alla möjliga människor och deras hem i sitt firande som jag har svårt för. I alla fall, i år var det länge osäkert om det skulle bli nåt hos vännen eller ej, av anledningar ni säkert förstår, men till slut bjöds det in till ett mer småskaligt och corona-anpassat umgänge. Med valfri utklädning p g a den korta förberedelsetiden, och jag ska delvis återvinna lite från tidigare år och delvis ha nåt jag kan använda annars också. Om leveransen kommer i tid. Annars får jag väl leka att temat är skräck och gå naken.

Och under den där tiden som gått ...

 ... sen mitt tidigare inlägg den 14 september, vad har jag pysslat med då? "Inte mycket" är den spontana korta svaret. Men redan där kan ju inte blogginlägget sluta, det vore lite väl snålt även för denna blogg. Så here goes ...

🎳 Jag har faktiskt spelat bowling två gånger. En gång mer än planen egentligen var, en gång mer än jag borde. Igår trodde jag på riktigt att min kropp till slut gett upp helt och hållet, att nu var sängen min enda vistelseplats för resten av livet. Herrejävlar så ont jag hade och dessutom på andra sätt och andra ställen än jag normalt har vid extra smärtpåslag. Även på andra sätt slog kroppen helt bakut och jag trodde jag satt min sista potatis. Men, jag verkar ha målat fan på väggen lite väl tidigt igen. Idag har jag fortfarande inte varit kapabel att göra nåt mer än att umgås lite med datorn till och från och käka maxdos med piller, men jag har inte mer ont än att jag kan andas hyfsat och byta position i sängen utan att producera läten som får fönsterrutorna hos grannen att skaka.

🦟 Jag har blivit varse att myggen inte riktigt kastat in handduken än utan förra veckan roade sig med att bita mig på nätterna. Kli kli kli, aj aj aj, suck suck suck!

😋 Jag har använt presentkortet jag fick av goda vänner efter att jag fyllde 45 genom att äta middag ute ihop med maken. Av en slump stötte vi sen ihop med just de vännerna och två till så jag fick lite socialt behov tillfredsställt också. 

📞 Jag har, med nöd och näppe, överlevt två telefonsamtal med Försäkringskassan gällande min del av merarbetet för sonen (som vi får omvårdnadsbidrag för). Vad som ursprungligen var tänkt som ett samtal blev två med fyra dagars mellanrum och ändå fick vi styra om och ändra taktik eftersom jag helt enkelt inte fixade mer. Nu har jag drygt en vecka kvar på mig att lämna eventuella synpunkter på en skriftlig sammanställning, jag har redan fått be om förlängd tid en gång (och det var inga problem att få).

💓 Jag, eller vi, har haft gäster i form av vänner vi inte haft möjlighet att snacka skit med på länge. Det tog vi igen nu kan man säga 😉. 

🎅 Och sist men inte minst: jag har börjat fundera över årets julklappar ...

Tiden går, och går.

Och vare sig vi vill eller ej blir vi alla äldre. Därför är det ju heller inte helt konstigt att de idoler och förebilder vi har kvar sen vi var unga så smått börjar falla ifrån, jag menar en del av dem var ju "gamla" redan när man själv knappt var torr bakom öronen. Men, en del går också aldeles för tidigt. Nu har även gitarrhjälten Eddie Van Halen förlorat kampen mot cancern, endast 65 år gammal. 

En av mina favoritlåtar med Van Halen är denna, Right Now, här i en live-version från 2006. Jag kan inte låta bli att le när jag ser klippet, dels så är Eddies karaktäristiska leende smittsamt och energin på scen likaså. Men det är också t ex lite udda med en rocktrummis (tillika Eddies bror Alex) i nackkrage 😊. Basisten Michael Anthonys hockeyfrilla gick minsann inte av för hackor. Och Sammy Hagar ... vilken jäkla pipa han hade (och har fortfarande, mig veterligen).

De flesta av mina favoritlåtar med Van Halen är från tiden med just Sammy Hagar som sångare. Ett av undantagen är Panama, här i ett framträdande från 2015. David Lee Roth är tillbaka vid mikrofonen, och vid basen återfinns Eddie Van Halens son Wolfgang som tog plats i gruppen efter att Michael Anthony fick lämna.

Det känns futtigt men ... Vila i frid i rockhimlen Eddie.

Man ska hålla vad man lovar.

 Så här kommer lite mer från min helg.

Resan tar som sagt vanligen knappt 2 h med bil enkel väg. Men för att orka behövs det för min del ett helt gäng pauser och dessutom energipåfyllnad i form av mat och dryck. För att minska frestelsen att köpa godis eller nåt på t ex hamburgerhaken hade jag förberett matsäck för både dit- och hemresa. Det blev bl a pannkakor, frukt och nötter samt smoothie, och jag klarade att hålla mig ifrån övriga frestelser. Bra va?

På vägen upp tog jag en liten extra omväg för att checka av en sak på min bucket list:

27 september färdades Metallica i sin turnébuss i södra Sverige på väg från en konsert i Solnahallen i Stockholm. Basisten Cliff Burton, 24 år låg och sov när bussen välte och voltade ut i en åker i närheten av Dörarp nära Ljungby i Småland. Cliff slungades ur bussen genom ett fönster, klämdes fast under den och avled. Övriga bandmedlemmar klarade sig oskadda, så även chauffören som initialt misstänktes för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död men senare friades. 

Vid olycksplatsen uppfördes en minnessten som senare flyttades några hundra meter för att vara mer lättillgänglig. På stenen står bl a Cannot the kingdom of salvation take me home som är en strof från Metallicas låt To live is to die. Den är hämtad från albumet ... And justice for all som av många ses som en hyllning till Cliff och som också i texterna innehåller delar av dikter han skrev. 

Skulle någon av er vara sugen på att besöka platsen är koordinaterna att slå in på GPSen som följer:
57°00'01.4"N 14°00'08.9"E 

Det visste jag dock inte då ;) utan hade turen att Cliff Burton Memorial Plate fanns på Google Maps.

Efter att alltså till slut efter alla år ha besökt denna för många fans nästan heliga plats styrde jag mot Markaryds utkant, ute på vischan, och anlände lagom till välkomstdrink och tilltugg. Eller tja, tilltugget hade jag med mig så de andra hade inget annat val än att vänta 😉.

Därefter väntade middag som värdinnan slavat med halva dagen 😀.

Allt snack vi sysslade med kan ju inte återges i bilder, ni får bara lita på mitt ord att inte en enda sekund var tyst. Stundtals fick vi sällskap av hunden som enligt uppgift gärna tyr sig till udda människor, så jag bör väl inte förvånas över att hon kom till mig i soffan 😂.

 

Eftersom vi var så upptagna med att prata höll vi nästan på att glömma desserten, ostbrickan och snacksen som till slut fick komma fram nästan samtidigt.

Vid midnatt fick jag kasta in handduken och gå och lägga mig, de andra stannade uppe ett litet tag till. På förmiddagen tog de sig en runda i skogen och bl a plockade svamp...

... då låg jag fortfarande kvar och försökte ladda batteriet inför den kommande hemresan. Vid lunchtid orkade jag mig upp och käkade frukost med grön skön utsikt.

Ytterligare någon timmes snackande blev det innan jag styrde kosan hemåt igen. Drygt 4 h efter att Sally, ja min bil alltså, rullat ut från den småländska myllan kunde jag slänga mig i min egen säng. Trött som ett ålderdomshem på valium, men fylld med en inre energi och värme.

Först, en liten historielektion.

Internet är enligt en teknisk definition flera fysiska datornätverk som sammankopplas via enheter som kallas routrar. Föregångaren till dagens Internet hette Arpanet och var resultatet av ett militärt forskningsprojekt i USA. Första meddelandet mellan människor sändes via Arpanet 1969, och första e-postmeddelandet skickades 1971. Flera nätverkssystem konkurrerade under åren som följde med Internet, men skapandet av standarderna HTML och HTTP varvid den första webbsidan några år sedan kom att skapas, var avgörande för dess genomslag 1989.

Internet slog igenom på allvar i Sverige i mitten av 90-talet, och vi kan nog alla minnas ljudet av de dial-up-modem man anslöt sig med via telefonnätet. Och även minnas irritationen över att ingen då kunde nå en på telefon. Om ni INTE skulle minnas ljudet så kan ni få en påminnelse:

Bredbandsuppkopplingar, alltså fasta uppkopplingar i stället för uppringda förbindelser, slog igenom i början av 2000-talet och gav kommunikationen en lägre kostnad och högre hastighet. Den utvecklingen har stor del i att Internet idag har en så stor roll som allmännyttig bastjänst i samhället.

Ja i korta drag alltså. Alla tekniska begrepp och förkortningar som jag har noll koll på har uteslutits 😊. Slut på historielektionen.

Jag och Peter gifte oss i augusti 1989. Vi kände oss redo för barn och efter några månader var jag gravid. Vi hann vara lyckliga över det i ca 4 veckor innan missfallet, det första gemensamma av flera, var ett faktum. I samband med det hamnade jag i sökandet efter någon att bolla det jag upplevt med på ett Internetforum som hette Föräldrakanalen, och där fick jag snart tips om ett annat forum som hette föräldraNätet. Där fastnade jag för den ganska höga aktiviteten av blandad art. När de som styrde och ställde på forumet gjorde en del av oss missnöjda med hur saker och ting funkade så skapades en maillinglista dit en brokig skara från hela landet sökte sig. Några var öppna med vem de var bakom sitt alias, några var mer hemlighetsfulla, och både högt och lågt diskuterades och ventilerades. Några av oss kom att skapa särskilda band som sträckte sig utanför mailinglistan, och som sträcker sig utanför den facebookgrupp som numera ersatt listan. Flera har blivit goda vänner till mig, och en blev t o m sonens fadder när han kom till oss för snart 16 år sedan. föräldraNätet, som sedan blev Allt för föräldrar, är förresten idag dock starkt utrotningshotat och de flesta av oss har inte varit aktiva där på många år utan nöjer oss med att bli nostalgiska över minnena. 

För tre år sedan samlades fyra av oss för en liten husmorssemester, och i helgen som gick var det dags igen. Och precis som förra gången vi strålade samman så kändes allt så otvunget, så naturligt, så avslappnat. Jag tror också vi kan ha slagit världsrekordet i att avhandla flest ämnen under 24 h. Vi snackade så mycket att vi nästan glömde ta fram både dessert och "gottebord". Vi pratade om våra barn, våra relationer, våra upplevelser, våra tankar och åsikter. Det var allvar och det var skämt, det var högt och det var lågt, goda minnen och inte fullt så goda sådana. Och inte minst stor respekt för våra olikheter. En viktig träff för oss alla fyra, på lite olika sätt ...

Det var långt ifrån självklart att jag skulle kunna komma iväg. Men med en kombination av bra förberedelser och en del tur gick det vägen. En resa som enkel väg tar knappt 2 h om man kör direkt tog mer än det dubbla för mig p g a täta och ganska rejäla pauser, längre än en halvtimme i sträck är ingen höjdare numera. Jag hade kunnat ta tåget och bli upphämtad där, men då hade jag varit tvungen att bära/lyfta min packning betydligt mer vilket vore en stor utmaning i sig. Och jag hade heller inte kunnat ta allt i min takt, eller göra den avstickare jag nu gjorde på vägen upp (mer om det i senare inlägg). Så att köra själv var trots allt det bästa alternativet. Resan och umgänget lär sätta spår i kropp och knopp ett tag framöver, kommer jag upp ur sängen ö h t idag är det en stor prestation, och jag kunde inte heller hänga med på allt de andra tog sig för. Men helger som denna hjälper mig att inte gräva ner mig och ge upp, att inte kapitulera inför min kropps dumheter. Dumheter som jag för den delen antagligen inte förstått vad de var för några heller om det inte vore för Internet.

Så tja, jag vill väl tacka för att Internet finns 😊. Utan det hade jag inte känt dessa olika, starka och roliga kvinnor. 

Lite mer om vad jag/vi egentligen pysslade med kommer i senare inlägg. Nu ska jag skrapa ihop den lilla ork jag har, ta mig ut i köket och fixa någonting att äta. Det blir väl något i stil med soppa som värms i micron eller en smoothie kanske. Bättre än inget, och bättre än det jag egentligen är sugen på att stoppa i mig. Say no more.

Aktivitetsförmåga kontra arbetsförmåga.

Inte samma sak, nej. Arbetsförmåga är en term inom sjukförsäkringen som omfattar just arbete eller annan sysselsättning för försörjning. Aktivitetsförmåga innefattar typ allt, inkl. att tillgodose basala behov i vardagen. Begreppsförvirringen är dock påtaglig, och det blir inte direkt bättre av att den försäkringsmedicinska utredning Försäkringskassan kan beställa från regionerna för personer som söker ersättning från just sjukförsäkringen benämns aktivitetsförmågeutredning (AFU). Trots att det alltså i regelverket trycks på att det är arbetsförmågan som avgör rätten till ersättningen, ibland uttryckt "aktivitetsförmåga i förhållande till arbete" för att snurra till det lite extra. 

ME (Myalgisk Encefalomyelit) kan man ha i olika svårighetsgrad, vanligen beskrivet i fyra nivåer; mild, måttlig, svår och mycket svår. Nivåerna är inte knivskarpa och inte heller helt vedertagna men personer med mild ME anses ha en aktivitetsförmåga som är halverad jämfört med tidigare. Detta kan inte översättas till att de har en arbetsförmåga på 50%. Många kan fortfarande arbeta eller studera i större utsträckning än så och även utföra hushållssysslor t ex men det sker ofta på bekostnad av fritidssysselsättningar och social samvaro och lediga dagar går åt till återhämtning. Andra kan kan å sin sida arbeta mindre än 50% för att de inte har så mycket annat att skala bort och så att säga ta ut den minskade aktivitetsförmågan på. 

Att en annan person har en aktivitetsförmåga på några timmar om dagen kan på samma sätt inte översättas till en arbetsförmåga på 25%. Dels för att förmågan ofta är uppdelad på korta stunder spridda över dagen och dessutom ofta oförutsägbart varierande mellan olika dagar och veckor, och så fungerar ju inte den vanliga arbetsmarknaden, och dels måste man ju använda viss aktivitetsförmåga till andra saker än arbete. Basala saker som att äta, sköta sin personliga hygien o s v. Många kroniskt sjuka är också beroende av olika typer av rehabilitering för att inte försämras ytterligare. Så, förmågan räcker inte till även arbete. 

Svår ME definieras bl a  med att personen ligger till sängs större delen av dagen och bara klarar av lätta aktiviteter som att borsta tänderna och att äta. Personer med måttlig ME orkar bl a knappt lämna hemmet och behöver ofta sova under dagen. (Som sagt, det är inte knivskarpt och få stämmer in på precis varje del av definitionerna.) När jag diagnostiserades bedömdes jag ligga närmare svår än måttlig ME, numera bedömer jag själv åtminstone mitt normalläge som närmare måttlig. Jag kan ofta vara aktiv flera timmar per dag och ofta även lämna hemmet en stund, men den tid jag är hemma spenderas till större delen i sängen eller i vilofåtöljen. Jag kan bistå med väldigt lite och sporadiskt hushållsarbete, dammsugning är t ex helt uteslutet, en maskin tvätt kan resultera i en veckas stickningar, domningar och ökad muskel- och nervsmärta, en stunds pillande i trädgården leder ofta till att jag inte kan fokusera och tänka klart på ett bra tag och kan jag på egen hand fixa en hel middag mer avancerad än typ makaroner och färdiga köttbullar/vegobollar en dag i veckan är det att beteckna som en framgång. Mina aktiva timmar består dels av träning/rehabilitering för att inte försämras på lång sikt, dels av basala saker som hygien, mat, föräldraskapets ansvar o s v, och dels av att tillfredsställa en liten del av mitt behov av social interaktion. Saker som helt krasst inte kan väljas bort till förmån för arbete motsvarande tid. 

Men  visst hade jag mer än gärna blivit avlönad för att ta en promenad i snitt ett par gånger i veckan utan att i förväg kunna bestämma när, ge mitt barn nödvändig omsorg, tvätta håret en gång i veckan och duscha betydligt mer sällan än vad som vore önskvärt, författa ett blogginlägg var tionde dag eller så i snitt och se samma TV-program flera gånger om för att jag glömt sedan senast vad som hände för att i perioder inte ens kunna göra något av det jag nyss nämnde... så ser ni att en sådan tjänst är ledig så hojta! Jag har dock hittills inte hört talas om någon.

Nej jag har inte (hittills) blivit ifrågasatt av Försäkringskassan eller av någon person vars åsikt är viktig för mig. Men jag kom att tänka på det här, skillnaden mellan aktivitetsförmåga och arbetsförmåga och sammanblandningen av de båda, när jag var ute och gick härom dagen. 

På tal om aktivitet då så är klockan just nu i denna stund kvart i ett, jag har varit vaken i 6½ h och har förrutom att skriva detta förmått göra följande: hälla upp en smoothie i ett glas och dricka upp den och därefter skaka ihop tre ingredienser till en ny smoothie under 30 sekunder och ställt in i kylskåpet, tagit fram en burk tacofärs ur frysen som en del av dagens icke avancerade middag (tacosallad), stoppat in grillklubbor till sonen i ugnen, surfat runt en liten stund på Facebook och varit på toaletten två gånger. Mer än jag kunde under en hel dag när jag var som sämst. Övrig tid har spenderats halvliggande i sängen i halvt zombieläge. Tanken är att kunna ta en promenad i eftermiddag, en del av kategorin träning/rehabilitering. Jag har lite lång startsträcka bara 😏. 

Tjohooo vilket upplyftande och lättsamt inlägg det blev! Not. Men, livet är inte alltid upplyftande och lättsamt, och gudarna ska veta att jag ändå besparar er väldigt mycket tråkigheter här på bloggen. Som jag sagt innan så är dess innehåll inte direkt representativt för mitt liv, vem vill läsa (eller skriva) en blogg som till 90% handlar om ofrivillig inaktivitet och sängbundenhet, beklaganden och krämpor? Så, bara för att balansera upp det lite ...

Hörde ni om Nisse som gav sin vän hembrännaren en uppskattande klapp på axeln? Han fick en kamratlig dunk tillbaka!

Sommarens sista suck?

För drygt en vecka sedan kom det till slut ett för mig och många andra efterlängtat regn och efter några dagar med vått väder till och från hade även temperaturerna sjunkit till behagliga nivåer. Gräsmattan har återfått en grön färg, vattennivån i poolen är återställd om någon skulle vilja ta ett sensommardopp, regnvattentunnan är välfylld och fläkten i sovrummet har kunnat ta ledigt då temperaturen sjönk till en bit under 20 grader. Så sent som i lördags förmiddag kom ett väldig vått regn med inslag av åska (som vi skulle behövt en vecka tidigare) ... men sen blev det andra bullar! Resten av lördagen blev solig och varm, om än inte så het som under sommarens varmaste veckor, och gårdagen när sonens födelsedagsfirande del 2 av 3 gick av stapeln var det perfekt väder att sitta ute. 

Tyvärr verkade både flugor och getingar tycka detsamma  ...

Födelsedagsfirande del 2 av 3 skrev jag. Del 1, på hans 17-årsdag i fredags, bestod av middag på indisk restaurang. Vi fick vänta länge på maten, det var nog en av deras mest intensiva kvällar med många take away-beställningar och hemleveranser men även fullt i själva restaurangen just den tid vi skulle äta, och när den väl kom in slök grabben sin tandoorikyckling i en rasande fart. Det är synd att vi inte lyckas få den ens i närheten av lika god hemma med tanke på hur få rätter han gillar, men man kanske kan hitta utrymme i budgeten att beställa hem det nån gång då och då.

Väntan på maten var ändå lätt att stå ut med då vi hamnade bredvid ett sällskap jag delvis känner och sonen lyckades också hitta ett gemensamt intresse med en av dem, nämligen skräckfilmer 😉. Vi fick så lite trevliga samtal i väntan på käket och det är ju inte fy skam.

Del 3 då? Jo den blir på lördag om inte nåt elakt virus eller annat kommer i vägen. Då kommer våra små gudbarn med päron, de kunde inte igår för att det yngsta av de där barnen fyllde år igår. Och henne firade vi i lördags. Ja ni hör (OK, läser) att det har varit en med Jennie-mått mätt ganska innehållsrik helg som också rymde bl a en lätt stukning av fot och bevittnande av både bowling och fotboll. Och även om jag överlät mycket av fixet här hemma till maken  och faktiskt var rätt snäll mot kroppen under förutsättningarna så fick jag skäll av den igår. Jag kan knappt säga hejdå vill våra gäster förrän ryggmusklerna på höger sida började krampa väldigt smärtsamt, och sen smittade det av sig på fötterna, på musklerna kring halsen och på resten av ryggen  Sen några timmar tillbaka har den plågan dock hållt sig borta och jag tänker mig att återgå till planen: att försöka komma igång med promenaderna igen. Det var ett bra tag sedan jag ens kände att det var lönt att försöka, typ en månad, . Men nu jäklar! Hoppas jag.

Idag håller det soliga och hyfsat varma vädret i sig. Ja alltså då snackar jag inte om 25-30 grader utan snarare runt 20 vilket är helt okej för min del. Prognosen säger att det kan bli ett par sådana här sensommardagar till innan hösten knackar på dörren igen. Jag har i alla fall förberett mig för den och för de mörkare kvällarna genom att få upp några av alla de ljusslingor jag har i min ägo. Jag är redo!