Ice ice baby.

Jag struntar i vad ni surmuppar säger; det är sommar! OK just nu öser regnet ner. Igen. Men hallå, jag har hittills bränt mig i solen två gånger och det är inte ens juli månad än, så visst fasen har det varit sommarväder i alla fall.

Och vad är den viktigaste ingrediensen i sommarens mat och dryck? Eller näst viktigaste efter vitlöken kanske. Jo: isen! Kommer jag ut i köket, öppnar frysen och upptäcker att No Ice! så är hela dagen förstörd! Eller i alla fall de timmar det tar att skapa nya isbitar. Plus några till, för såpass allvarligt ser jag på förseelsen att ta slut på isen. Det är nästan dödsstraff på den. Ett humanare straff än livstids inlåsning i en igloo.

Jag är väl ingen queen of lifehacks men några små tips har jag, även så på dagens tema.

Is eller citron eller kanske både och? Gör då två flugor på smällen vettja (ja som han svenskläraret ni vet, i sketchen, vars fru lära både engelsk och svensk och trivas fina fisken?). Frys in citronen I isen. Så vackert, så clever, så bra för den late. Och även ekonomiskt när de t ex säljer 3 citroner för 10 spänn och man inte kommer att förbruka dem innan de blir för gamla.

Just denna gång gör jag dessutom inte bara två flugor på smällen utan tre, ty jag testar om det verkligen stämmer att isbitarna blir klarare och finare om man använder kokande vatten i stället för vatten direkt från kranen. Rapport följer.


Observera: det går precis lika bra med lime!







Har ni någon gång blivit sugen på t ex kallt vitt vin men upptäckt att ni inte har något sådant utan bara fesljummet? Och ni vill såklart inte ha isbitar i för då kan vinet spädas ut och man måste ju tänka på possenten?! Då är det bra om ni redan i förväg varit lika bra som jag och fryst in vindruvor.

Det blir kallt, det blir snyggt och ni riskerar inte att förorena vinet med för mycket H2O. Som extra bonus kan druvorna bete sig lite lustigt i glaset, i synnerhet om vinet är av den mousserande sorten, vilket skapar utrymme för underhållning och tidsfördriv.









Och så måste man ju tänka på barnen. Inte bara på barnsliga vuxna. Varje isbit har sin tid och plats lär någon intelligent typ ha sagt.

Och av det skälet är t ex ankformad is lämpligare vid vissa tillfällen än t ex snoppformad sådan. Bara ett litet tips alltså. Penis-is hur stilrent det än kan vara passar bättre på tjejmiddagen än på barnkalaset, om man säger. Så, välj rätt form! är väl själva poängen.














Sådär, det var dagens lifehacks! Håll till godo, och keep it cool!

Att beröra och beröras.

Vår vistelse här på jorden är inte oändlig för någon av oss, känd som okänd ska vi alla någon gång möta livets slut. Härom dagen var det Michael Nyqvist som aldeles för tidigt p g a skoningslös sjukdom nådde den punkten. Visst kommer alltid en viss ledsam känsla över mig när någon jag vet vem det är dör, men det går ju inte att sjunka ner i sorg varenda gång och i synnerhet inte för människor man aldrig träffat och inte känner på ett personligt plan. Vissa kända personers bortgång känns dock mer än andras, och Michaels är en sådan. Delvis kanske just för att den skedde i så ung ålder, men inte alls bara därför. Jag råkar tycka att han var en briljant skådespelare, något jag delar med många och åter många, men även utanför filmduken hade han en förmåga att beröra. Det fanns något med hans personlighet, hans blick, hans röst, hela hans uppenbarelse som var speciellt och slog an känslosträngar hos mig. Det är väl så, vissa personer berör... vare sig de försöker eller inte. Och att beröra ses som något fint, något bra, något positivt. Men, jag upplever att det inte är lika fint, bra och positivt att vara den som berörs. Att vara den vars känslosträngar slås an ses ofta som löjligt och som en svaghet, som något man bör försöka dölja. Fast vad är vitsen med kultur som film och musik, vad är vitsen med publik på idrottsevenemang, vad är vitsen med TV och andra media o s v om man inte ska beröras av det? Och vad är vitsen med att kunna beröra om ingen blir berörd?


Lite djupt såhär en torsdag i juni, men jag slogs av det (nej, det gjorde inte ont) när jag såg ett klipp med Gabriellas sång på facebook nyss (den tyska texten får ni här på köpet). Jag själv är en sådan där typ som alltid gråter på bio t ex, inte ens när jag skulle köra safe och se Den gode dinosaurien på bio med sonen härom året klarade jag mig. Jag är en sådan där typ vars ögon kan börja tåras av ett visst musikstycke t ex, bl a det här ovan, helt utom min kontroll. Jag är en sådan där typ som drabbas av akut ögoninkontinens när jag ser ett barn födas, ett par vigas eller vänner återförenas hur fiktivt det än är. Men lika nära som jag har till gråt har jag till motsatsen, om det stämmer att ett gott skratt förlänger livet lär jag ha goda odds att leva riktigt länge. Och det är liksom inte som att jag själv väljer att ligga dubbelvikt med kramp i magen och tårarna sprutande ur  ögonen samtidigt som rödfärgen intensifieras mer och mer, utan det bara blir så. Jag umgås väl i för roliga kretsar helt enkelt 😉.

Hur ska ni ha det egentligen?

Oh traditioner är viktigt, vi ska göra som vi alltid har gjort, inga nyheter ska komma in här och förstöra våra högtider! o s v... Känns igen va? Men, när det då återigen regnar på midsommarafton, då jäklar klagas det minsann på att det är precis som vanligt. Ska allt vara som det brukar eller inte? 😁

Ja, jag har faktiskt firat midsommar jag också. Och firandet började nog ganska typiskt svenskt men hamnade snart på lite andra spår. Men vi tar det från början.

Jag har en del vänner som har den dåliga smaken att bo långt ifrån mig. De påstår förståss att det är jag som bor långt ifrån dem, men jag vet givetvis bättre. Hur som helst så bor en av de vännerna (som vi kan kalla LB) med make 2 timmars bilfärd härifrån, ute i de småländska skogarna. Och ytterligare en vän (som vi kan kalla LJ) med nytillkommen sambo och blivande make bor ytterligare 5 timmar därifrån. Vi tre tjejer har känt varandra i typ 15 år, bl a var vi alla ihop när LJs nu 16-åriga yngsta barn tog sina första stapplande steg och LB är fadder till vår son. Bara en sådan sak! Vi beslöt oss i alla fall för att fira midsommar ihop och lyckades t o m få till det med scheman och semestrar och grejer. Så, Småland it is! De mest långväga gästerna ankom redan på tidiga morgontimmen och sov sedan några timmar i ställets tjusiga husbuss innan jag, maken och sonen anslöt på förmiddagen. 

Sen började det alltså typiskt svensk med gubbröra, sill och potäter, öl och snaps, midsommarstång och utomhusätande, jordgubbar och grädde. Och regn som därefter fick oss att flytta inomhus... 

Vackert, inte sant?

Lugnet före stormen.

Gott gotti gott gott

Ingen gubbröra för mig, men däremot
kavring med jättgod tofuröra.

Sen blev det lite som det blev. Regnet tilltog mer och mer så de suspekta gurklekarna värdinnan LB planerat blev inställda. Jag är inte ensam om att vara sjuk tyvärr så olika delar av sällskapet drog sig tillbaka lite omlott med varandra sådär. Andra delar av sällskapet borde kanske ha gett fasen i den där sista dillsnapsen, ja det vet väl de flesta hus kass man kan bli av dill? Det blev både armbrytning och något jag tror skulle föreställa brottning. Grillmiddagen blev kraftigt försenad p g a vädret, och p g a att vi bara vägrade överväga andra tillagningssätt. Och delvis också p g a att det helt enkelt inte fanns någon grillkol inom räckhåll den tid vi egentligen hade tänkt börja med maten. Maten som sedan dessutom åts i skift eftersom en del av oss behövde vila vid olika tillfällen. Sonen som i början av kvällen var trött och hade hemlängtan kom sedan in i andra andningen och ville helst ö h t inte gå och lägga sig alls. Hundarna och hundmänniskorna tävlade om vem som kunde vara knäppast. Ja, ni fattar...

Småbarn roar sig lätt.

Till slut lugnade sig regnet såpass
att vi kunde grilla.

Nån måste ju lösa världsproblemen.

Låter det rörigt? Jo, det var det väl. Men, det var trevligt! Och är det någon man ska spendera en såndär knasig dag med så är det dessa människorna. Det slår liksom över såpass mycket att det går varvet runt och blir helt normalt 😀.

Eftersom min hälsa inte ville samarbeta riktigt så åkte vi hem på midsommardagens kväll, vi hade egentligen tänkt stanna en natt till men kroppen min ville inget annat än att gräva ner sig i sängen. På söndagen kom sen LJ med sällskap hit, de klarade sig bara utan oss i ett knappt dygn 😉, sen var de tvungna att komma hit och snacka skit och grilla lite till (med kol, utan regn). Jag väljer att se det så i alla fall, och att vi erbjöd sängplats så de kunde åka till Tyskland över dagen på måndagen var väl mest bonus. Ja så bestämmer vi att det var 👍

Till sist undrar ni givetvis vad en vegetarian äter på ett svenskt midsommarfirande? Jo jag åt som sagt kavring med tofuröra (havrefraiche, tofu, rödlök, citron, dill, tångkaviar, peppar). Därefter färskpotatis med mer av den där röran samt något så skumt som gravad morot. Jag är ofta inte mycket för krystade vegetariska försök att ersätta animalier men blev nyfiken på den där morotsvarianten, eller fejklax, eller flox som den ibland kallas, mest för att den var vacker. Så jag provade och det smakade helt OK. Men mest var den fortfarande fin att titta på 😉. Man ugnsbakar hela morötter på saltbädd, drar av skalet och lägger i en lag gjord på vatten, ättika, socker, dill, senapsfrön, lagerblad och rökt flingsalt. Och när de gottat sig i några timmar eller helst över natten skivar man dem tunt helt enkelt. Jag ska absolut göra som dekoration på smörgåstårta någon gång!

Ja och så åt jag såklart jordgubbar, och på kvällen blev det grillade oumphspett, bearnaisesås och potatisgratäng.

Jag hoppas ni alla, ja alla som bryr sig då, hade en trevlig midsommarhelg! Med eller utan dill, med eller utan regn, med eller utan lek med gurkor... 

Idag kom jag också ut ur garderoben.

Inte DEN garderoben, min sexuella läggning är väl lika höljd i dunkel som tidigare 😊, utan en annan. Sjukdomsgarderoben kan man kanske säga. Efter återbesöket på Gottfrieskliniken härom veckan har jag legat ganska lågt inför de flesta uta de närmast sörjande, men nu kände jag att jag var redo. Att jag själv landat. Så idag kom jag ut på facebook. Ett viktigt led i min sjukdomsacceptans är att inte lägga energi på onödiga saker 😉så jag klistrar bara in här vad jag skrev där. Smart va?

Idag blev jag förresten påminnd om hur jag funkar, eller inte funkar, numera. Jag hade en inplanerad telefontid med Försäkringskassan ang vårdbidraget för sonen och vilade i förebyggande syfte i princip hela dagen fram tills dess, åt ordentligt, fick ut sonen på en liten promenad när det vardags o s v. Allt för att ha de bästa förutsättningarna att kunna formulera mig rätt, komma ihåg allt, verkligen höra vad handläggaren frågar och hur hon verkar ha tolkat det jag sagt o s v. Och jag tror samtalet, som tog nästan en timme, gick bra, handläggaren ställde mycket frågor och verkade mån om att få med allt merarbete. Ang merkostnader lyfte hon t om en sak från förra ansökan som jag glömt i denna. Vi vågar inte hoppas för mycket men helt kört för ökat bidrag eller åtminstone godkända merkostnader över den gräns där man får en del av bidraget skattefritt verkar det inte vara. 

I alla fall kan man ju tänka sig att huvudet skulle kunna rätt slut efter ett sådant samtal, och det lär säkert komma en sådan reaktion inom kort, men kroppen  reagerade väldigt med en gång genom att bli svag och darrig och pulsen gick upp till över hundra trots stillasittande. Skumt det där... Eftersom jag då är så himla smart trots allt hade jag dock planerat in middagsmat som inte krävde så mycket tillagning och där maken kunde göra allt utom såsen (eller OK, han kunde men då hade den inte blivit lika god 😝) så jag kunde efter ett mellanmål bli kvar i sängen efteråt.

Man får inte skryta sådär om en sås utan att skriva receptet va? Nej det tycker jag inte.
Ni minns den kalla såsen i skolan? Den som man fick till panerad stekt fisk bl a? Visst var den god!? När vi äter schnitzel gör jag en liknande, fast helt vegetabilisk då.

Jag gör inte riktigt likadant varje gång, det beror lite på vad jag har hemma, men idag när den blev godast än någonsinn gjorde jag på:
- ½ dl Tofutti sour supreme cream cheese-style (kan bytas mot t ex havrefraiche)
- ½ dl vegomajonäs (jag hade Astrid & Apornas men även t ex Coop Xtras lättmajo går bra, den är äggfri)
- ½ dl Planti naturell soyghurt
- 1 dl finhackad smörgåsgurka
- 1 msk saft från lime
-1 msk torkad hackad dill
- salt och peppar
Förresten kan meddelas att Anammas schnitzel är mycket godare än Quorns. Tyvärr blev det den sistnämnda idag p g a en planeringsmiss i inköpen, men vi överlevde absolut ändå. Vi hade ju god sås 😀

Det finns dagar då hon lämnar hemmet och vandrar längs sta'ns gator som en vanlig kvinna.

Eller något i den stilen.

I onsdags gick jag upp i ottan för att åka till sjukhuset i Lund för ytterligare en del av min allergiutredning. Denna gång stod provokation med jordgubbar på agendan. Sommarens röda guld som senast jag åt det slutade med en nära döden-upplevelse nästan. Både pricktester och blodprover visade att jag borde tåla dem ändå, och att det i så fall var något annat jag reagerade på den gången. Mögel från jorden (är konstaterat mögelallergiker), nåt bekämpningsmedel eller annat. Ganska troligt eftersom jag i stort sett livnärt mig på jordgubbar om somrarna i 40 år 😉 utan tidigare problem, men man vet ju inte. Nya allergier kan dyka upp när som helst i livet och det är inte helt ovanligt bland personer med ME. Så visst var jag nervös, fast värt att testa med tanke på att jordgubbar ju är såååå gott!

Men, efter ca 3½ timme på sjukhuset och flera långsamma steg som började med att bara ha en liiiiiten bit gubbe på tungan en halv minut och slutade med att äta flera stora bär och sen övervakas i två timmar blev slutsatsen att jag tål dem! Det negativa i det är ju att vi inte riktigt vet vad det var jag inte tålde, men det positiva är ju... att jag kan äta jordgubbar! 😋Jag behöver kanske inte vräka i mig två liter på en kvart det första jag gör, men...

I alla fall, ni som känner mig litegrann vet kanske att lokalsinne inte ingår i min kropps funktioner och att jag kan gå vilse i min egen bakficka så min plan att passa på att turista lite när jag ändå var på vift var lite svajjig redan från början. Men när jag var klar på sjukhuset och skulle ta mig en liten sväng till fots visste jag på ett ungefär var jag var.

En kort stund senare hade jag absolut ingen aning alls om var jag var, men jag hade passerat minst två kyrkor, en vegetarisk restaurang och en ekologisk frisörsalong. Samt ungefär sjuhundrafemton vägarbeten och fjorton vattenpölar stora som mindre insjöar.

Sen hamnade jag plötsligt här...

... och visste återigen på ett ungefär var jag var.

Då gick jag in i en second hand-butik ett stenkast från kyrkan, fick snabbt gå ut igen p g a tvätt- eller sköljmedelsfylld luft och därefter var jag tillbaka i normalläget. D v s jag hade ingen som helst aning om var jag var. Mer än någonstanns i Lund, antagligen.

Upprymd efter resultatet på jordgubbstestet tidigare kände jag mig stark och modig och beslöt att bara gå dit jag kände positiva vibbar, och efter en liten stund såg jag ett ställe jag var på när jag gick i skolan för hundra år sedan men sedan dess inte kunnat minnas namnet på.

Kruxet är att jag inte heller hade koll på var det låg egentligen så jag hade fortfarande ingen aning om var jag var samtidigt som kroppen började protestera och jag beslöt att rådfråga Google Maps om vägen till Centralstationen. Lustig app den där som tror att jag har koll på väderstrecken i det läget! "Gå västerut på Xxxxx-gatan mot Yyyyy-vägen" typ samtidigt som själva GPSen i telefonen inte kunde bestämma sig vart som var vart. 

I alla fall, till slut lyckades jag via kartan fatta åt vilket håll Bangatan låg, jag gick ditåt (och passerade bl a ett hus August Strindberg ska ha bott i) och vips så hade jag plötsligt full koll på var jag var! Det var ju lugna puckar hela tiden vetja...






När jag sedan kommit fram till stationen så velade jag en stund mellan om jag skulle åka hem till Trelleborg igen eller mellanlanda i Malmö, vid Triangeln. Jag beslöt till slut att göra det senare och tog första pågatåg som gick dit, och lade sedan in en påminnelse i telefonen om att jag just skulle hoppa av i Malmö. Annars hade risken varit stor att jag glömt det vilket vore extra olyckligt då det aktuella tåget inte gick vidare mot Trelleborg utan Ystad. Och riktigt SÅ kul ska vi inte ha det.

Malmö har jag bättre koll på än Lund, åtminstone sträckan mellan Triangeln och Centralen. Bl a visste jag att Grafitti Café ligger ungefär halvvägs. Så där blev det en lunch med nostalgiska förtecken. När jag jobbade i Malmö första vändan var jag ofta där med några av kollegorna, bland annat var det där de gratulerade mig inför mitt bröllop för ett gäng år sedan. Nu hade jag i stället sällskap av ett gäng närgångna fåglar som var sugna på resterna från tidigare gästers brickor.










Man skulle ju kunna tro att jag vid detta laget var färdigturistad. Men nej... Väl hemma i hollan igen tog jag ett litet samtal med sonen om hur dagen varit och tog sedan bilen till Smygehamn för årets första glass därifrån.

Sittandes på en bänk vid småbåtshamnen fick jag då ett mess från en vän boendes i Göteborg. Bifogat var ett nytaget foto... från Sveriges sydligaste udde. Hon befann sig alltså några hundra meter bort! Jag hade ingen aning om att hon var nere i Skåne för att jobba ö h t... What are the odds? Så det blev en date med henne också 😊. Faktum är att det inte är första gången något sådant här händer, för bara några månader sedan t ex messade hon mig och berättade att hon var i Malmö... varvid jag kunde meddela att det var jag också, några hundra meter därifrån 😉. Och vår första träff på en djuraffär utanför Uddevalla var också av den spontana sorten. När vi däremot planerar en träff så kommer gärna något annat i vägen. Spontan-date är grejen!

Vissa dagar är viktigare att fira än andra.

Det var ju Sveriges nationaldag i förrgår. Men inte bara det, det var även färskpotatisens dag! Det firades givetvis genom att stoppa de goda knölarna i munnen för första gången i år. I dess ära delger jag er några favoritrecept.

Färskpotatissallad
Tvätta potatisen och skrubba lite lätt men låt det mesta av det tunna "skalet" vara kvar. Koka i rikligt saltat vatten tills de är precis klara, överkoka inte! Dela i mindre bitar och när de fortfarande är varma så häll över olivolja, vitvinsvinäger och vatten i lika delar blandat med rikligt med hackad dill. Rör runt ordentligt och tillsätt sedan tunnt klyftad rödlök, avrunna majskorn och lätt krossat flingsalt. Rör runt igen och låt vila minst en timme innan serveringen. 

Vitlökspotatis
Tvätta små potatisar och lägg i en ugnsfast form. Dela vitlökar i klyftor, behåll skalet på och lägg i riklig mängd ihop med potatisen. Salta och peppra lätt och ugnsstek på 200 graders värme med neutral olja och/eller smör tills potatisen är gyllene utanpå och mjuk inuti. Det tar cirka en halvtimme, längre tid om potatisarna är större såklart. Rör om då och då. Vitlöksklyftorna kan nu lätt tryckas ut ur sina skal och blir milda men ändå smakrika, de ger även en lätt vitlökssmak åt själva potatisen under tillagningen.

Rostad timjanpotatis
Tvätta potatisen, dela eventuellt de allra största men i övrigt är storleken inte så viktig, och lägg i en ugnsfast form. Smält smör, eller veg. margarin om man då föredrar helvegetariskt som jag, och tillsätt rikligt med torkad timjan. Låt timjanen fräsa i smöret/margarinet i någon minut. Häll sedan detta över potatisen, blanda väl och strö över flingsalt. Ugnsrosta på ca 225 grader ungefär hur länge som helst. Nej inte riktigt men denna variant är svår att tillaga för länge, så länge man rör om då och då och inte snålat med fettet 😉. Nu i tisdags blev jag distraherad av annat under middagstillagningen och hade potatisen i ugnen nästan 1½ h och det blev hur bra som helst.

Nu ska jag ju för mitt eget bästa inte äta så mycket av såntdär kolhydratrikt, så när jag väl gör det så ska det vara så gott som bara är möjligt 😋,

Dagen före färskpotatisens dag var det studentdag för ena kusinens dotter. Jag tog med mig denne stilige man som jag hittade på vägen...

... men det var något välbekant över honom ändå.

I alla fall blev det en väldigt trevlig kväll och del av natt, det är inte ofta hela (okej, halva då) tjocka släkten träffas numera, och studentskan var glad och upprymd så som det ska vara. Jag och den där stilige mannen, som faktiskt fick följa med mig hem, var inte i säng förrän strax före halv fyra på natten vilket förklarar den sega starten på nationaldags-EFITen i förra inlägget 😉.

Nationaldags-EFIT.

Precis som tidigare står EFIT för Ett Foto I Timmen och den officiella sidan hittar ni HÄR.

Studentfirande på måndagen = jag
var inte jättepigg kl 9 på tisdagen. Men
dagsljuset var obarmhärtigt.

En timme senare låg jag fortfarande kvar
i sängen. Och var fortfarande inte pigg.

Men kl 11 hade jag i alla fall orkat släpa mig
upp för att försöka dra en borste över tänderna
och en genom håret. Helst rätt borste på rätt plats.

Strax efter 12 kollade jag på lokal triatlon där cykel-
delen var i gång.

Strax före 13 växlade polisen till löpning. Tjuven?
Jo tjuven var en bit före, men haffades faktiskt strax
före mållinjen.

När jag applåderat in den siste som gick i mål
begav jag mig med mina extra ben hemåt igen.

Snog, marry, avoid är ett lite speciellt makeover-
program, men lite kul emellanåt. Denna tjej blev
till slut riktigt snygg men fortfarande tuff och
personlig.

Klockan fyra, eller strax efter, satt jag i bilen
på väg in mot sta'n. Fortfarande inte pigg 😉

Kl 17 befann jag mig på Maxi och var på väg
mot frukt- och grönsaksavdelningen.

Hemma igen och tar första steget mot
middagen. Första färskpotatisen för i år!

Sen kom saker och ting i vägen, middagen
dröjde och jag käkade bigarråer i stället.

Men strax före åtta var middagen till slut klar! 😋

Vid nio började himlen bli mörk och jag anade
analkande åska. Jag fick rätt ⛈

För att försöka förtränga åskan kikade jag sen
på högklassig svensk filmkultur.
Sällskapsresan 2 - Snowroller 🎬

Till sist lite natta-mat!