Varning för gnäll!

Jag hatar att ha ont. Hatar hatar hatar! Handjäveln, den som INTE snart ska opereras tyvärr, är återigen så elak mot mig att jag dagdrömmer om amputation. Där fick jag för att jag var duktig och följde rekommendationen om en paus i behandlingen. Jag blir grinig som fasen när jag är hungrig, men när jag går och har ont typ hela tiden, särskilt som nu när jag till slut emellanåt känner att det påverkar min förmåga att göra ett så bra jobb som jag vill göra... ja då är Gunilla Persson en fröjd i jämförelse! Jag lovar!
Men, maxdos eller t o m över maxdos av diklofenak och paracetamol i kombo så ska det väl lägga sig lite igen... Hoppas jag.

På fredag kväll hoppas jag i alla fall kunna koppla bort de där dumheterna, för då är det äntligen Champions of Rock igen! Förberedelserna har redan börjat i form av att outfiten är utprovad och nerpackad. Den ska med till jobbet imorron, för på fredag tar jag mig dit utan bil eftersom Peter hämtar upp mig efter att jag slutat och bytt om.

På tal om jobbet så tycker jag man ska lagstifta om en ny form av ledighet. Med betalning, eftersom energin man kan få kommer arbetet till nytta. Man borde ha rätt till sport-på-TV-ledighet. Som imorron t ex, får jag vara ledig under stafetten och det blir svenskt guld så kommer jag i rena lyckoruset att jobba dubbelt så effektivt efteråt. Jag lovar! Och blir det norskt guld... så lär jag jobba trippelt så effektivt med irritation, sorg eller ilska som drivkraft. Vad har cheferna att förlora? Och vilket parti kan tänka sig att driva denna viktiga fråga?

EFIT lördag 21 februari.

Det var länge sedan men nu är den här igen. EFITen. D v s Ett Foto I Timmen. Vid intresse, 

läs mer HÄR.

EFIT-dagen började för mig halv nio då ankan kom in och sa god morgon och ville ha frukost. 

Själv hade jag motvilligt varit vaken sedan halv sju.

Halv tio var jag ganska bekymrad över mina kesoplättar då smeten blev mycket lösare 

än vanligt. Men jag kan lugna er, de blev bra till slut. Perfekt frukost ihop med lite bär.

Halv elva åkte jag skidor.

Eller... åka - titta... sak samma.

Halv tolv försökte jag lura mig själv att jag var pigg och redo för att åka till Malmö med sonen.

Halv ett ägnade jag och sonen oss åt lite industrispionage på makens jobb. Denna bilden 

av lite industriavfall får illustrera detta.

Halv två startade sonens och min lunchdate. Han hade beställt indiskt, 

så indiskt det blev.

Två stora tandoorikycklingklubbor var en för mycket för sonen som tog med sig den andra hem. 

Så var hans middag också fixad!

Herregud förresten så många matställen det finns i Malmö som jag aldrig hört talas om. 

När jag jobbade där hade jag i alla fall liiiite koll men nu är jag helt lost. Av menyerna att 

döma finns det i alla fall mycket att välja mellan för mig som vegetarian.

Halv fyra var vi åter i Trelleholla och träffade bl a dessa "pratande" aporna.

Innan vi lämnade Malmö hann vi också köpa lite nya fräscha blommor. Här halv fem 

arrangerade jag de nya och tog hand om det som gick att spara från de gamla.

Detta är vad som fortfarande har lite liv i sig av förra omgången tulpaner, men de sjunger 

på sista versen.

Middag halv sju. Indiskt till lunch och pasta till middag - säg inte att jag inte 

varierar mig!

Halv åtta beslöt vi att dissa Melodifestivalen igen och spela spel i stället.

Det var INTE jag som satte ett grönt ljus bland de vita!! Men det var jag som plockade fram 

de bruna. Har estetiken ändå förstörts kan vi lika gärna fortsätta och bränna ner lite udda ljus.

Ungefär timmen senare satt ett litet kvällsmål fint.

Maken har en funktion på sin mobilkamera som bygger på att man ska le. Och man måste 

le med tänderna synliga, det räcker inte att mungiporna lyfter sig ;-) Och då kan det bli såhär 

när man testar:

Sen blev det inte mer!! Sängen kallade och därifrån får ni inga foton. Nä-ä!

Den där Murphy...

... kan väl ta och kamma sig!
Efter en vecka med ganska bra nätter vad gäller sonens sömn och makens snarkningar så borde jag vara ganska utvilad. Men icke, nehejdå, då ska i stället en enerverande rethosta förstöra min nattsömn. Håhå jaja... Men, det finns som vanligt de som har det värre och som skulle ge vad som helst för att kunna snitta på ca 4 h/natt så jag ska väl vara tyst.

Förresten: Nobelpriset i medicin till den som kan göra en effektiv, biverkningsfri och icke-äcklig medicin mot just torr rethosta! Om jag får bestämma. Vilket jag tyvärr inte lär få...

Syster Claus, min date på vårdcentralen, och hans sjuksköterskeelev Jennifer (tror jag) gav mig två huvudtips för att lyckas bli kry. Nummer 1 var: stanna hemma och vila! Men det är tyvärr inget alternativ just nu (har i o f s VABat en del i veckan vilket är lite lugnt för kroppen, dock ej för knoppen). Nummer 2 var: drick varm dryck! Och DET har jag lyckats lyda idag. Både varm choklad och Irish Coffee har jag lyckats få i mig. Jag tror det var så'nt de menade...

Imorron ska jag FÖRSÖKA komma ihåg den första EFITen på länge. Alltså Ett Foto I Timmen. Men jag vågar inte lova något, minnet kan svika mig. Igen... Ang EFIT, läs mer här: www.ettfotoitimmen.se 

Nope!

Jag har inte orkat se Delfinal 1 i årets Melodifestival än. Any day now... Kanske. Jag såg dock ca 20 sekunder av varje bidrag när det begav sig och minns bl a att jag dels inte tyckte att nåt var särskilt bra och dels kände att Jessicas låt var otroligt lik en annan låt som jag inte kan komma på vilken det är. Hört det förrut?

I stället för mello-blogg blir det matblogg. Kesoplättar, låter det äckligt nyttigt? Kanske det, men äckligt är det sista det är. Ursprungliga receptet är från en lchf-blogg men det är ju inte förbjudet för icke-lchf:are att följa sådana recept ;-). Som sådan, icke-lchf:are alltså, bytte jag kokosfett (örk!) mot vanligt smör och rasolja. I övrigt är receptet samma. Kolhydratsnålt blir det. Och mer mättande än det ser ut. Testa!


Mixa 100 g cottage cheese (alltså keso eller liknande), ett ägg, en knapp msk fiberhusk och en liten gnutta salt med t ex stavmixer. Det blir en rätt tjock kladdig smet så använder man vanlig mixer kan det mesta fasta runt knivarna. Märkte jag... ;-) Forma 4 plättar, kanske 5 mm tjocka eller så, och stek dem på låg till medelhög värme i ½ tsk vardera av smör och rapsolja, ca 7-8 minuter per sida.

Jag har provat att äta dem precis som de är, med lite lite sötningsmedel på, med bär + lite lite sötningsmedel och med vispgrädde + bär. Gott alltihopa. Och gillar du inte keso ska du inte avskräckas, de varken smakar keso eller har den där gryniga konsistensen.

Min kostregistrerings-app får det till ca 216 kcal inkl matfettet för de 4 plättarna (13½ g fett, 2½ g kolhydrater och 20½ g protein).

 

Till helgen ska jag prova Risentas bönpasta. Jag har provat en annan sorts proteinpasta tidigare och den var... blä!! Nu har flera kollegor sagt att denna är god, så jag måste testa. Det vore toppen med samvetsfri pasta som jag antagligen inte överäter så lätt heller.

Rapport kommer!!

Jag förstår att ni undrat,klurat, funderat.

Kanske t o m oroat er. Ska det inte bli någon Melodifestivalrescension i år? Jodå, en slö dag får det bli idag så jag passar på att nyttja svt:s hemsida lite och här kommer så mina åsikter om gårdagens startfält.

1. Forever starts today (Linus Svenning). Lite mer pampighet tack! Låtens budskap går hem hos mig och den hade varit superbra med lite mer kraft i refrängen, ännu mer trummande och lite extra stråkar. Nu blev det rätt trist, vilket är synd... Låten i sig förtjänar bättre. Linus förtjänar bättre. Och scenkläderna är en historia för sig, det är okej med svart och enkelt men kom igen... Gud vad trist!

2. Där och då med dig (Emelie Irewald). Gäääsp! Platt låt, och en personlig utstrålning i klass med en fiskinnes. Fin röst, visst, men har man inget bättre att jobba med hjälper det inte ens om man så vore Helene Sjöholm.

3. Groupie (Samir & Viktor). Låttiteln skapar inte så höga förväntningar i förväg, inte "artisterna" heller. Det var nog tur, så slapp jag bli besviken. Ämnet ligger ju i tiden och det hade kunnat gjorts rätt kul med finess, men nä... Årets dagispopvinnare? Troligen. Jag lär inte få slippa höra det där: Åhoj ojoj ojoj oj oj oj....

4. If I was God for one day (Neverstore). Om jag var Gud för en dag hade jag fört in mer punkrock i Melodifestivalen. Och detta skulle då vara ett punkband så jag var rätt spänd. Men det började som en rätt blek Green Day-rip off. Bra refräng dock, så andra halvan av låten var helt okej. Till sångaren säger jag: mer kajal!

5. Nonetheless (Marie Bergman & Sanne Salomonsen). En av "tanterna" gillar jag, och en av dem... not so much... Ni får gissa vem som är vem ;-) Men jag tänkte att ställer de upp så bör det vara en ganska stark låt. Och den var väl okej... lite country-stuk sådär och lagom avskalat. Men jag saknar ändå nåt, något fattas, DET DÄR saknas. Vad nu det där är...

6. Möt mig i gamla stan (Magnus Carlsson). De två senaste gångerna Magnus varit med i Melodifestivalen har jag blivit besviken på låtarna, som att de siktat på "riktig gammaldags schlager" men misslyckats. Detta var lite lite bättre, kanske för att det var mer likt Alcazar-grejen fast på svenska då, men den lär knappast vinna finalen inte...

7. Don´t stop believing (Mariette). Mariette gillade jag i Idol och förväntade mig något som inte var så mainstream. Och redan från första tonen kändes det att Här har vi kvällens bästa låt! Ja kvällens bästa bidrag ut alla möjliga aspekter. Låten och artisten gifte sig fint med varandra och trots sin relativa enkelhet lyfte refrängen låten så som en bra Melodifestivallåt ska göra.

Fick jag bestämma skulle bidrag 4 och 7 gått direkt till final. Nu fick jag ju bara som jag ville till hälften, men man får väl vara glad för det lilla.

Vi får väl se om jag orkar kolla på deltävling 1 också så ni kan få expertkommentarer kring de bidragen också.

För en vecka sedan...

... skrev jag ett blogginlägg. Ett nattsvart dystert och uppgivet blogginlägg. Av någon anledning publicerade jag det aldrig.

Idag är jag trött, så oerhört trött, p g a en kombination av sömnbrist, fysisk smärta och den inre plågan av att se någon jag älskar må så dåligt och inte känna att jag kan hjälpa som jag önskar. Men jag ser inte nattsvart på tillvaron, snarare kvällsgrått vilket är ett fall framåt åtminstone. Mycket jobb och antagligen många tårar återstår innan livet blir dagsljust igen. Men jag ska nå dit. Vi ska nå dit. Tillsammans.

Av hänsyn till min familjs och andra närståendes integritet kan jag inte gå in så djupt på vad som försigår här, men att låtsas som ingenting hade också känts fel eftersom min sinnesstämning säkert kan göra avtryck i mina övriga skriverier också. Så, såhär får det bli.

Men någonting går faktiskt min väg just nu. Jag vågar knappt skriva det, det känns lite som att jinxa det, men here goes: VÅGEN går min väg. Just nu. Eller de senaste 6 veckorna snarare. Drygt 12 kg har jag gått ner sedan nyårsafton. Som ni kanske vet är det fortfarande lång väg kvar till en vikt som kan ses som normal, jag har kanske kommit en tredjedel, men man måste ju börja någonstanns. Ni vet kanske också att jag kommit en god bit på vägen förr men sen inte lyckats nå hela vägen till mål utan lagt på mig vikt igen, och det är mycket därför jag inte har skrivit om detta tidigare i år. Rädslan för Same procedure as every year, James! ungefär. Men nu känns det som att jag är mogen för att yppa det här. Och nu höll jag på att skriva att det får bära eller brista men nej, brista är inget alternativ. Det får fanimej vara slut på det här misshandlandet av min kropp! Jag fyller snart 40 och har förhoppningsvis halva livet framför mig, jag vill leva den halvan så bra jag kan.

Nåt helt annat: Efter drygt 4 år ska jag snart få återse en favorit. Peter Johansson! Ja inte den Peter Johansson jag råkar vara gift med, utan Peter Johansson med den gyllene strupen och stora Queen-intresset. Japp, den 27:e är det dags för Champions of Rock på Malmö Arena igen. Bl a såhär lät det senast det begav sig:


Det finns fortfarande biljetter kvar!