Om en vecka smäller det.

Då beger vi oss till Köpenhamn för senvinterns stora begivenhet: Metallica-gig! De inviger nya Royal Arena, kan väl ana att Lars Ulrich haft ett par fingrar med i det spelet, och vi lyckades få biljetter till den tredje  av fyra spelningar. Visst hade det varit häftigt på sitt sätt att vara med på allra första giget där, men jag väljer att se det positiva i att ljus och ljud och annat smått & gott hunnit justeras när det är vår tur 😊.

"Vi" är förrutom mig och maken samma sällskap vi hade på konserten i Göteborg för 1½ år sedan, Marlene och Peter (även känd som P2 😊), samt min ena kusin och hennes man. Kusin Therese och jag har varit på konsert ihop förr faktiskt. För hundra år sedan. Eller i alla fall nästan 30... Oj, det låter tokigt men det stämmer. Efter flitigt googlande vet jag att det var den 22 oktober 1989 som White Lion spelade på Olympen i Lund under sin Big Game Tour. Då var jag 14 och Therese 15 och jag minns att vi fick vända på vägen dit eftersom vi glömt biljetterna, och jag minns också att jag skämdes något kopiöst över att mamma stod och väntade precis utanför utgången sedan med min jacka. Jättepinsamt ju 😳. Men en häftig upplevelse, första rockkonserten! Och nu drygt 27 år senare ska vi på konsert ihop igen och jag får vara med när hon förlorar sin Metallica-oskuld. Dock på avstånd då vi inte har platser ihop tyvärr, men ändå 😊.

Hittade en bild på konsertaffischen från 1989. Memories....

Men nu är det alltså Metallica som gäller, vi kan ta oss dit på egen hand och jag slipper skämmas över att morsan står med jackan utanför ;). För min del blir det fjärde gången, varav tredje ihop med P2 och andra ihop med Marlene och min egen Peter. Senast var alltså i Göteborg, på Ullevi, med andra ord utomhus på en stor arena. Nu blir det inomhus på en betydligt mindre arena. Metallica har visat sig hantera båda varianterna väl hittills men det är något visst med de något mindre ställena där man kommer närmre scen. Det ska bli intressant att se hur danskarna fått till den nya arenan.

Ungefär såhär lät det i alla fall i Singapore för drygt en vecka sedan:

Facebook är en häftig grej.

Alltså på riktigt. Man kan med facebook som verktyg återkyta bekantskapen med gamla bekanta och upprätthålla en relation med de som bor geografiskt långt bort. Man kan enkelt dela med sig från sitt liv med hjälp av foton och filmer. Det är en arena där man kan diskutera och vädra åsikter, dela roliga klipp och bilder, fråga efter och ge råd, sälja och köpa, tipsa och trixa, sprida nyttig information o s v. Själv har jag använt mig av facebook i samtliga dessa syften.

Men nej jag skriver INTE "Amen" efter foton på lemlästade eller svårt sjuka barn då jag vet att det ö h t inte hjälper dessa. Och nej att jag inte skriver"Amen" betyder inte att jag inte bryr mig, hur mycket det än påstås i texten.

Att jag inte kopierar och delar diverse texter och kedjebrev om sjukdomar och orättvisor betyder inte heller att jag inte bryr mig eller inte vågar ta ställning, i min verklighet är slentrianmässigt kopierande av någon annans text inte synonymt med att ta ställning, stötta och göra skillnad. 

Och nej jag tänker inte räcka upp handen och ropa "jag vill vara kvar, snälla!" när någon skriver att de tänker rensa bland sina vänner och vill man vara kvar ska man säga till. Vill man ha mig kvar som vän så har man mig kvar, vill man inte så tar man bort mig. Helt enkelt. 

Jag tänker inte heller dela diverse efterlysningar och liknande om privatpersoner från privatpersoner då jag inte har någon som helst aning om vad som ligger bakom eller ens om de som eftersöker personen ö h t bör få veta var h*n finns. Likaså delar jag inte "denna personen har stulit min bil och gett min son en örfil, dela så alla får se vilket svin h*n är!" och liknande, dels har jag inte heller här någon som helst aning om hurvida det stämmer eller ej och dels har jag ingen lust att ägna mig åt förtal.

För övrigt anser jag t ex inte att facebook är någon lämplig arena för personliga vendettor och bråk gällande vårdnadstvister och liknande. Men hey, det är ju jag det.

Men absolut. Jag gillar facebook 😊

Det var bättre förr.

I alla fall var jag roligare förr. Eller, vår julkrubba i alla fall.

Trettondagen 2015:

De vise männen når till slut stallet i Betlehem.

Trettondagen 2017:

Vid samma vandrings slut två år senare.

En troligen något mer autentisk skildring nu än för två år sedan, nu när vi till slut köpt nya figurer så de vise männen åter är tre till antalet. Men roligare då... 😉

Nu är det tack och lov slut på helgdagar och helgaftnar på ett tag, nu är måndagar måndagar och fredagar fredagar och... inte en massa konstiga röda eller rosa dagar mitt i veckan och sånt fjanteri. Jag inser att många som jobbar typ helgfri måndag-fredag inte direkt känner likadant och det hade jag antagligen inte själv gjort heller om jag tillhört den arbetande skaran. Men nu längtar hela mitt väsen efter rutiner och normal vardag, vad nu det är. Min hjärna blir ännu mer snurrig än vanligt när gränsen mellan helg och vardag suddas ut.

En nackdel med att helgerna är över är väl dock att det blir färre gamla lökiga filmer på TV 😉. Som Polisskolan, Göta Kanal, Snuten i Hollywood och andra sådana oerhört högkvalitativa klassiker. Men, det är väl smällar man får ta... Å andra sidan ser nog många inte det som en nackdel alls, utan snarare tvärtom. Kultursnobbar! 😜

Nu blir'e matblogg!

En kompis till mig gjorde pizzabullar härom dagen och visade dem på sin blogg.
Och det är ju faktiskt perfekt ha-i-frysen-mat, så jag blev inspirerad... och beslöt att 
testa att göra low-carb-pizzabullar på den botten vi använder nu för tiden. Ingen jäsning, 
bara en sån sak 😉.

Jag tyckte resultatet blev bra så här kommer ett recept... ish...

Botten: 
Vispa ihop 0,4 dl grädde (visp) med 1 msk fiberhusk och 2 ägg tills det liksom blivit fluffigt. Rör sedan ner 50 g fint riven hårdost av parmesan-typ (jag använder 
Formaggio utan löpe) och låt smeten stå och svälla fem minuter.

Bred ut smeten på ett bakplåtspapper, Jag har gärna pappret på ett galler i stället för 
plåt, jag tycker botten lossnar lättare då. Nu när ni ska göra bullar så bred ut 
kvadratiskt eller rektangulärt.

Grädda i 175 grader ca 15 minuter, botten ska vara mjuk men sammanhängande 
liksom. Ta då ut den, lossa försiktigt från pappret med en bred stekspade och lägg 
sen på fyllningen.

Jag hade tomatsås, hackad lök, ost, Pärsons vegeskivor, lite tomatsås till, 
mer ost och så oregano.

Rulla ihop... Jag skulle med facit i hand ha rullat längs kortsidan i stället för 
långsidan för att få rullen lagom tjock men men det gick fint ändå.

Skär i lagom skivor, lägg i muffinsformar och toppa med ytterligare lite ost. 

Grädda i 200 grader ca 10-12 minuter. Klart! 

 

Om jag hade rullat från rätt håll och om man har en normal mängd fyllning 

tror jag det blivit 8 lagom stora muffins av en sats botten. Jag ska minsann så 

snart jag orkar göra minst två laddningar till och stoppa muffinsen i frysen. 

Smidigt som mellanmål och utflyktsmat om inte annat!

Fast nu väntar vi på att kvällens gäster kommer och har middagen med sig 😉

Så'nt gillas!! 👍

I did survive!

Mina tillfälliga spelpartners för dagen (eller, efter en titt på klockan: gårdagen, men oh well) är nog inte så nöjda med mig 😉 och det är kanske inte min kropp är heller men hittills har jag överlevt kvällens bowling. Det var korp-avslutning, vi var i mixade 3-mannalag och mitt kom sist. Men hey, någon måste ju göra det och hellre sist än näst sist. Vem minns vem som var näst sämst liksom? Nej, jag menar väl det... Det är betydligt större chans att bli ihågkommen som absolut jumbo.

Hur gick det då, förrutom att jag överlevde? Jo som inledningen av förra stycket antyder så gick det spelmässigt inget vidare för mig, och detta troligen av två skäl. Dels det faktum att min kropp helt enkelt inte är frisk, ju. På väg dit var jag osäker på om jag ö h t skulle orka hålla mig upprätt och få iväg klotet, men det gjorde jag. Inte i helt rätt riktning 😁och inte med rätt kraft heller, men i alla fall... Och dels för att jag ö h t bara spelat två gånger det senaste halvåret, för flera månader sedan, så kroppen kom knappt ihåg hur man gör 😉. Inte knoppen heller. Jag fick i alla fall blodad tand och anmälde i ett svagt ögonblick mig och mitt lilla lag till vårsäsongen också...

Det kunde förvisso varit ännu värre:
Det mesta av det där har jag faktiskt inte lyckats med nån gång. Det mesta...

Återstår att se hur kroppen reagerar nu. Mannen och jag svängde ner en snabbis nerom ICA Maxi efteråt och där blev det ett par yrselanfall, tur att jag hade honom att ta tag i. Övrig utvärdering av bowlingen får väl ske de kommande dagarna. Under tiden kan man ju roa sig med att kolla på bowling-klipp från filmer och TV-serier...

EFIT onsdag 4 januari - den ocensurerade sanningen.

Igår var det ordinarie EFIT-dag. Ja Ett Foto I Timmen alltså. Ofta glömmer jag att göra det på rätt dag, och när jag väl kommer ihåg det har jag ofta en så innehållslös och tråkig dag att jag väljer bort den av det skälet. Men nu beslöt jag att köra på ändå, och såhär kan en dag i livet med fibromyalgi och trolig ME se ut:

Halv åtta hade jag varit vaken ett tag och
kikade in på lokalblaskan via telefonen.

Tydligen hade det inte hänt något
intressant för jag somnade om igen. När jag vaknade vid halv
tio surfade jag runt lite, fortfarande
liggandes i sängen, och blev bl a sugen på att testa
det vegetariska utbudet på MAX. Det får bli nästa
gång jag besöker stora staden Malmö.

Timmen senare, fortfarande kvar i sängen med ett ständigt
susande inne i huvudet. Ssssccchhhhhh!!!!!

Ännu en gång slumrade jag till igen så nästa foto
blev halv ett: en påminnelse om att samla ihop
fler bollar i Pokemon Go 😉

Halv två. Fortfarande kvar i sängen. Fortfarande med susandet
i huvudet. 

Halv tre tog jag första stapplande darrande stegen och hämtade
in posten. Storartat att göra det medans
det fortfarande var ljust ute!! 👍

Äta bör man, annars dör man.
Två stekta ägg fick tjänstgöra
som frukost, lunch och mellanmål.

Sen var det dags för dagens ansträngning: stoppa
in disk i diskmaskinen. Alltså den disk som samlats
i diskhon under tiden maskinen dels kördes
och dels väntat på att tömmas av sonen.
Det där med att böja sig ner, räta upp sig och böja
sig igen o s v är inget min rygg gillar. Efter denna
syssla protesterade den rätt rejält.

Därefter blev det att slänga sig raklång i sängen
för lite avspänning. Och sen läste jag in mig
lite på vatten-läget i sta'n.

Det där vattenläget satte lite käppar i hjulet
för mig, men efter att jag orkat klä på mig och uträtta ett ärende på sta'n
så fick jag i alla fall plockat några pokebollar vid stoppet jag körde förbi.

Hem igen, rumpan i fåtöljen i sovrummet och
Big Bang Theory på TV.

Fortfarande rumpan på samma ställe,
fast nu Vänner i stället.

Se'n blev det film-tajm hos Johanssons: Polisskolan 6.
Och popcorn. Och feta besvär att hitta en sittställning
som var snäll mot min onda rygg.

Halv elva - spänningen är oooooliiiiiidlig! Vem är
egentligen Mästerskurken? Tja, jag visste ju det
eftersom jag sett filmen förr 😉 men...

Halv tolv. Popcornen var slut. Sonen sov. Och Hyacinth Bucket
kämpade hårt för att hålla skenet uppe.

Se'n var det sängen för hela slanten igen för mig. Och tyvärr inte på det roliga sättet.

Några fler foton blev det i alla fall inte.

Ikväll blir det olidligt spännande igen: jag ska spela bowling! Ja jag ska försöka i alla fall. Det är avslutning för korpen med spel och nån form av lättare förtäring. Förtäringen är nog inget problem, spelet blir värre. Jag har bara spelat två gånger senaste halvåret och kroppen är definitivt inte i slag idag heller men jag ska testa i alla fall. Behöver jag spendera några dagar i sängen sen är den i alla fall uppvärmd 😝

3 dygn in på 2017...

... kommer så årets första blogginlägg. Gott nytt blogg-år allihopa!

Nyårstider = bokslutstider. Men det orkar jag inte med. Låt oss bara säga att 2016 sög getpung, för att använda ett moget uttryck 😝. I alla fall hälsomässigt. Det började hoppfullt men gick snart utför, med allergieländet under hösten som grädde på moset. Dock, allt är inte negativt. Jag försöker i alla fall se det positiva i att inte bara har en sjukdom konstaterats och en är fortfarande starkt misstänkt men en rad sjukdomar har faktiskt uteslutits också. Och det är ju bra, ju fler sjukdomar jag inte har desto bättre. I alla fall känns det bättre att tänka så än att tänka på att jag såklart hellre haft en av de sjukdomar som faktiskt går att bota än en som av allt att döma inte ger någon sådan chans.

Om man vill se det positiva i allt så kan man ju också se det såhär: eftersom 2016 var så uselt så är sannolikheten stor att 2017 blir bättre! 👍

Och det var ju det där med att se det positiva. Det kan lätt bli äckligt hurtfriskt om man överdriver det men jag har bestämt mig för att försöka lyfta fram åtminstone en positiv sak varje dag. Ibland kanske det krävs väldigt god fantasi och lite långsökt resonemang, men det gills också 😉. Dagens positiva: jag har hittills i år inte behövt ta en enda värktablett. Har ö h t inte tagit något annat än min dagliga allergimedicin. Smärtfri har jag inte varit, men det har heller inte varit såpass att jag känt att någon medicinering har varit nödvändig. Även om jag p g a allergi och gallbesvär är hänvisad till enbart paracetamol och ibuprofen, inga rejälare doningar alltså, så försöker jag minimera användandet. Det blir på tok för många ändå under de perioder jag verkligen inte klarar mig utan.

Själva nyårsfirandet avlöpte tämligen problemfritt. Största undantaget var väl att Star Wars-drickan avsedd för barnen vid tolvslaget strulade. Eller snarare flaskan....  Det krävdes tre vuxna män för att öppna den och då hade de flesta fyrverkerierna runtom oss tystnat. Men trots det där traumat 😉 blev alltså firandet väldigt bra. Från stunden då männen lämnades åt sitt öde i köket med ansvar för olja och fonduegrytor 😉medan vi tjejer snackade förtroligt i soffan och avnjöt aptitretarna till hemfärden då vi agerade färdtjänst åt mina föräldrar och fick tillfälle att öga mot öga önska dem ett gott 2017, och däremellan bl a god mat, blandade tävlingar och en hel del skämt under bältet. Man kan säga som så att nyårsaftnarna och -nätterna nu för tiden är något lugnare än... förr... Det kan t o m vara så att vi börjar bli gaml... nej jag menar vuxna. Vuxna, inget annat 😛.

Jag kom inte i säng förrän efter 4 tror jag på nyårsdagens morgon och sen har det inte blivit någon ordning alls på dygnen. Natten till igår roade jag mig med att surfa runt på youtube, och kollade bl a på en film som förvånansvärt många inte hört talas om eller sett. HUR kan man som hyfsat vuxen ha missat Plankan?



(Originalet är från 1967 men denna remake från -79 är mest känd åtminstone i Sverige.) 

 Av och med samma snubbe som i Plankan, Eric Sykes, ja med flera andra av samma skådespelare också, finns bl a även It's your move. Så vitt jag vet är även detta en kortare version av en äldre film.
   

Kom igen, jag och mannen här hemma kan inte vara de enda i vår generation som sett båda dessa på TV ett flertal gånger? Som reflexmässigt fnissat av åsynen av två män bärandes på en planka? Som skämtat om att blåsa ut en glödlampa? Som gått runt och sagt "I'm sorry darling" som en papegoja?