EFIT söndag 30 september.

EFIT står alltså för Ett Foto I Timmen och ni kan läsa mer om det HÄR.

Jag har varit minst sagt less på tillvaron ett litet tag och igår kväll hade vi gäster (som jag INTE är less på). Kombinationen av de sakerna bidrog till en dämpad söndag, men är det EFIT-dag så är det!

Jag var vaken till och från i princip hela natten, men vid 10 steg jag till slut upp. Frissan som mötte mig i badrumsspegeln var rätt intressant faktiskt, nästan som en såndär bläckfläcksbild som psykiatriker visar för sina patienter för att se hur de tolkas.  Jag kan inte komma på vad de heter, men ni förstår nog vad jag far efter?

Nästa timme hittade jag en ny rynka, en mega-rynka under munnen. Hjälp!!

Mannen min påstår ibland att jag har orimligt höga städ-krav. Han har inte sett programmet Obsessive Compulsive Cleaners, det är uppenbart. Men det har jag, bland annat idag klockan 12.

Klockan ett var jag i ett försök att pigga upp mig själv iklädd både stövlar med klack och färgglada tights och begav mig mot bowlinghallen.

Klockan två hade jag den där fina utsikten på fotot till vänster.

Matchen slutade med seger för rätt klubb, T-Nabben alltså, och med varierande resultat av han vars rumpa syns på ovan nämnda foto. Väl tillbaka i bilen fick jag återställa vätskebalansen, ty det är jobbigt att vara publik/hejarklack/groupie också!

Med ett starkt behov av lugn och ro körde jag sedan ner till havet där jag satt en god stund och bara tittade, och andades ... Kitesurfaren hade bra vind i seglet kan tilläggas, det gick minsann undan!

På väg hem lyssnade jag, som så ofta, på Rockklassiker. Ikväll stod bl a livemusik med Hammerfall på programmet, fina grejer!

Lite rester från gårdagen slank ner klockan sex, nu stinker jag vitlök så det står härliga till.

Resterna intogs sittandes i sängen, och där har jag sedan stannat resten av dagen.

 Klockan åtta såg jag på slutet av Ambulansakuten. Ja jag tror programmet heter så i alla fall, jag orkar inte kolla.

Vid nio öppnade jag datorn och möttes av min egen blogg. Vilket sammanträffande!

Ibland stoppar jag lurar i öronen och sätter på musik för att liksom skärma av alla andra ljud. Så skedde även för en stund sedan. Då togs också dagens EFITs sista foto, det får räcka så.

Go'natt på er!!

Fy bubblan så dum jag är ibland.

JA ibland. Bara. Faktiskt.

Jag har så länge jag kan minnas suckat över och stört mig på att jag inte kan kopiera in text här från andra ställen. Eller jo, jag kan ... men inte utan att det blir färgad bakgrund bakom texten. Såhär:

Och så vill jag faktiskt inte ha det! Och ofta orkar jag inte skriva in all text på nytt, så jag har helt enkelt många gånger låtit bli att dela med mig av det jag egentligen ville ha med här. På senare tid har jag dessutom börjat se mig omkring efter andra bloggverktyg, inkl. sådana man ska kunna överföra hela den befintliga bloggen här till. Att helt enkelt göra en liten google-sökning först och se om det dyker upp nåt svar på hur man gör har ö h t inte föresvävat mig. Förrän idag ...

Svaret var busenkelt. Man klickar bara på "Ta bort formatering"-ikonen. Denna:

Så busenkelt är det att klistra in en text urklippt från annan sida utan att det kommer med en bakgrund i avvikande färg. Typ såhär:

Det var en gång en dansk, en norsk och Bellman som skulle tävla om vem som kunde vara längsta tiden inne i en svinstia.
Först gick dansken in, men efter en minut kom han ut och stönade:
Grisen fes!!
Då gick norsken in efter två minuter kom han ut, grön i ansiktet, och stönade:
Grisen fes!!
Då var det Bellmans tur att gå in i svinstian. Efter tio minuter kom grisen ut och stönade:
Bellman fes!!

Ta-daaaa! Jäklar vad jag ska klippa, klistra och kopiera framöver. Men först blir det en EFIT, alltså Ett Foto I Timmen. Kommer snart på en blogg nära dig.

Nu! Äntligen. Kanske.

Nu verkar till slut sommaren ha gett upp och släppt fram hösten. Min favorit-tid på året med naturens vackra färger, friska luft, svalare väder och mörkare kvällar. Tiden för stövlar och mysiga koftor, tiden för middagar med levande ljus som sällskap, tiden för varm choklad till skogspromenaden eller under filten när regnet öser ner där utanför.

Jennie för några år sedan hade vid detta laget bytt gardiner, kuddfodral, lampor, ljuslyktor/ljusfat o s v i större delen av huset för att optimera höst-stämningen. Och inte minst satt nya växter i blomlådor och krukor ute. Jennie i år har förra veckan lyckats fixa ett höstigt ljusfat och plockat fram några ljuslyktor från byrån samt tidigare idag bytt några kuddfodral i TV-rummet, that's it. Än så länge ... Vi får väl se om jag hinner bli klar innan det ska adventspyntas i stället. Det kändes plötsligt lite tight om tid när jag igår insåg att det är julafton om 3 månader 😱.



I helgen var det dags för mig att göra något jag inte gjort på flera år: spela seriematch i bowling. Jag har spelat i snitt var tredje vecka i korpen senaste året samt en intern tävling, men inget seriespel. Nu kände jag att det var läge att testa eftersom kroppen kändes hyfsad och jag var rädd att ju längre jag drog ut på det desto mer rädd skulle jag bli för att försöka, och bad för några veckor sedan om att bli uttagen och har förberett mig sedan dess.

Hur det gick? Åt skogen, kan man säga. Första serien gick bra, fram till sista slaget. Jag visste att det troligen skulle bli avgörande för poängen i serien och tog väl antagligen i liiiite för mycket eller så var det bara slumpen som gjorde att det just då högg till som fasen i armen. Och sen fungerade den inte mer. Vi var t o m tvungna att göra ett byte mitt under pågående serie i andra, det gick bara inte. Och jag kunde inte stå emot tårarna ... Visst hade jag ont, men det var mest tårar av besvikelse och ledsamhet. Jag trodde verkligen jag skulle kunna genomföra matchen. Kanske inte med bra resultat, men i alla fall genomföra. Men nej. Så fasen heller ...

Jag lär nog försöka igen, någon gång. Jag vill verkligen komma tillbaka till bowlingen om än i mindre skala än förr och har t o m ny tjusig matchtröja 😊.

Efter den misslyckade bowlingen i lördags har jag föga förvånande haft några dagar med mycket smärtor och påtaglig svaghet i kroppen. Därför är det rätt schysst timing att sonen idag åkte iväg på lägerskola med två övernattningar, han påverkas inte av att jag mer eller mindre ligger i sängen hela dagen och jag kan även få vila skallen från oönskade ljudintryck. Förhoppningsvis kan han sen ha en piggare mamma i slutet av veckan, inkl. på lördag då de som inte kunde fira honom när han fyllde år förra månaden kommer hit. Kanske har jag klätt huset i höstskrud tills dess, invändigt i alla fall.

Magen kurrade nyss och påminde mig om att det är dags för lunch. Eftersom planen för dagen är att göra så lite som möjligt men jag måste in en sväng till sta'n lär det bli nåt färdigt att stoppa i mig. Falafel kanske, det var länge sedan!

Och så var det elektrikern som valde yrket för spänningens skull och som hade många gäster på sin fest då han har en stor bekantskapskrets ...

Så blev det sådär igen.

Jag postade förra blogginlägget om att prioritera mig själv och det som gynnar min hälsa, tog på mig promenadkläderna för att ta en runda, och i samma stund som jag skulle ge mig iväg kom maken hem. Med sig hade han två dystra besked. Dels om skadegörelse och ev. inbrottsförsök hos en nära anhörig så han måste åka dit och kolla läget och fixa. Och dels ... att svärfar gått bort 😢. Så det blev praktiska göromål och sorgereaktion i en salig röra, och jag tog som min främsta uppgift att stötta maken och finnas där för sonen. Och det kändes som att jag inte själv kunde sörja, jag som annars har känslorna utanpå kroppen och nära till både tårar och skratt.

Min svärfar var inte makens biologiska pappa, pappan dog tyvärr innan maken nått tonåren, men han har varit hans fadersgestalt i 35 år. Han har varit en omtyckt sådan och lärt maken mycket inte minst praktiskt som han haft stor nytta av. Han har också varit en engagerad och kärleksfull farfar till vår son, och kärleken var definitivt ömsesidig. Liksom oss spelade han bowling, och det gjorde han så länge kroppen ö h t tillät honom. Han kom också ofta till våra matcher och träningar och peppade hela laget. Han fick ett 88 år långt och innehållsrikt liv, vi är glada att ha fått ha honom med oss så länge. Må han vila i frid 💛.

Livet består av en massa val.

Vi ska välja elbolag, pensionsförvaltare, bredbandsleverantör, försäkringsbolag, bank och telefonabonnemang.
Vi ska välja om den personen som vill leva med dig är någon du själv vill leva med.
Vi ska välja vilket parti och/eller vilken person som får vår röst i val till riksdag, landsting, kommun, eu-parlament och ev. kyrkan.

Andra typer av val kan bestå av att välja mellan att semestra på sommaren eller vintern, i Thailand eller i Grekland, på Österlen eller på Öland. Köpa bil med manuell växel eller automat, med dieselmotor eller bensinvarianten, med eller utan backsensor. Måla huset vitt eller grått, bygga trädäcket stort eller litet, skaffa pool som grävs ner eller står ovan jord.

Och sen finns de där små små valen vi gör som ändå kan betyda så mycket. Som att komma i tid till sin date eller bli något lite sen för att man hjälpt en svagare person in med sina tunga matkassar. Eller köra dagen efter en festkväll då alkoholen rent matematiskt bör vara ur kroppen eller avstå för säkerhets skull och istället ta bussen.

Jag gör många små val i vardagen som jag inte behövde göra förr då jag utan större problem fixade båda alternativen och lite till. Duscha eller laga mat idag? Tacka ja till fika med väninnorna, eller avböja för att kunna delta i veckostädningen av hemmet? Ta en promenad för mitt välbefinnandes skull eller följa en vän till tandläkaren för att h*n är nervös och inte vill gå ensam? Ringa det där samtalet jag skulle behöva ringa till facket eller handla hem mat till det tomma kylskåpet? Ja, ni förstår ...

Just nu försöker jag sätta två saker högt på prioriteringslistan: promenader och socialt umgänge med människor jag tycker om. Det är något jag behöver för att kunna må så bra som möjligt. Även om en timmes promenad kräver en halv dags förberedelser och kan följas av en kväll då kroppen är helt dränerad på energi, och trots att jag annars kunde fixat en maskin tvätt och haft middagen klar när maken kom hem. Även om en kväll med vänner kan följas av flera dagar mer eller mindre i sängen och jag annars kunde tagit en större del av städningen eller bäddat rent i sängen. Det låter kanske lite egoistiskt i vissas öron, och om egoism betyder att göra saker som är i ens egenintresse så är egoistisk just vad jag behöver bli mer av. Jag behöver bli bättre på att sätta mig själv först, givetvis inom rimlighetens gränser men om jag ska ha minsta chans att förbättra mitt mående så är dessa "egoistiska" val oerhört viktiga.

Nu blev det ett rätt tungt inlägg igen, och det har varit ganska mycket sjukdomsprat både här och på facebook ett tag. Mer än jag vanligen vill, för inte mår jag bättre av att bara fokusera på min ohälsa och hur kul är det att läsa egentligen?? Men det är ändå ett nytt skede i livet jag står inför, med nya villkor och nya omständigheter, så det får väl vara okej ändå. Just nu.

I skrivande stund väntar jag fortfarande på att komma iväg på just en promenad, något jag bestämde mig för för 3 h sedan ... Det som tar emot är inte promenaden i sig, utan det som kommer efteråt. Jag måste se till så att det finns något för mig att äta t ex, för jag kan inte garantera att jag orkar fixa något nämnvärt men om jag inte äter förrän till middagen så kommer jag stoppa i mig aldeles för mycket då och bli ännu mer slö. Jag tänkte faktiskt orka umgås lite med familjen ikväll också ...

Men, jag kom nu på att jag har en mjölkfri Allevo-bar jag kan stoppa i mig sen om jag inte orkar fixa en smoothie eller nåt. Så NU kan jag nog gå iväg. Kanske. Snart ...

Till slut kom det.

Brevet med stort B. Brevet från Försäkringskassan där de informerar mig om att de i likhet med min läkare bedömt att jag stadigvarande saknar och att jag därför fått hel sjukersättning. Brevet där de informerar om att så kommer det förbli tills jag fyller 65 år om inget avgörande skulle förändras innan dess. Brevet jag väntat på för att kunna först reagera och sen agera.

Vad jag mest av allt behövde i det läget var att få bryta ihop. Få vara liten och ledsen och förbannad och besviken på livet. Få fulgråta och snora ner kläderna på någon som bara finns där med sin famn. Men så kommer maken hem samma eftermiddag och berättar om en ofrivillig stor förändring i hans jobbsituation, och vad händer med mig då? Jo jag blir den "starka", den stabila, den som kommer med stöttande klokord, den som tröstar. Mina egna känslor, mitt eget behov av att få vara "svag", sattes på ett ögonblick i andra rummet.

Jag fick lite senare köra iväg för att posta några brev, och när jag satt mig i bilen igen kände jag att detta håller inte. Jag måste få ur mig lite känslor. På vinst och förlust ringde jag en kompis som råkade befinna sig i sta'n och ha en liten stund över. Jag tror hon klarade sig utan snor på kläderna, men jag fick i alla fall bryta ihop så smått i hennes famn en liten stund ... och det var så skönt. Guld värt. Jag brydde mig inte ens om att jag sen gick in på macken och handlade med rödgråtna svullna ögon och att alla som såg mig nog undrade om jag var hög eller sjuk eller både och.

Ovanstående ägde rum i måndags, alltså för en vecka sedan. Dagen därpå fick jag läge till ett litet bryt i alla fall då maken smält sin egen situation och kändes lugnare. Och nu har jag bearbetat det hela och så smått börjat acceptera läget. Att det visar sig att jag åtminstone troligen inte när månadsersättningen från AFA tillkommer kommer att gå back jämfört med sjukpenningen har väl underlättat, och detta tack vare att jag jobbat heltid eller nästan heltid en del av den ramtid sjukersättningen baseras på. Att jag såklart går back jämfört med om jag kunnat jobba är något jag får försöka släppa.

Så, reagerat har jag ... och delvis agerat. Men jag har kört fast på lite pappersarbete, det som AFA behöver ha in har de fått och likaså min arbetsgivare, men det är det där med den egna sjukförsäkringen ... och ansökan om att betala mindre per månad till CSN ... Blanketterna är tagna ur sina kuvert, men sen har det tagit stopp. Det ska räknas och intygas och förklaras, och jag orkar inte!! Jag skulle behöva en assistent eller nå't. Någon frivillig? Jag kan tyvärr inte avlöna er i annat än mitt förträffliga sällskap och eventuellt lite vin. Och möjligen ett och annat torrt skämt. Fast det senare kanske är mer avskräckande än lockande förresten ...