Betraktelser från en solstol.

Härom dagen spenderade jag några timmar själv nere på stranden, det var svalt och skönt i den friska vinden och jag tänker inte skämmas det minsta för att det var skönt att vara utan familjen en stund 😉. I alla fall så har jag trots allt hyfsat fungerande syn och hörsel fortfarande, så jag kunde inte låta bli att höra en del samtal och se en del vanor och aktiviteter. Om man säger... Och det finns allt lite varierande typer av strandmänniskor.

En typ som jag inte kunde låta bli att fnissa lite åt inombords för att den är så olik mig kan kallas lyx-strandaren kanske. Bredvid mig låg 1½ familj och pratade om sina månadslånga resor till Thailand, de bar sina strandkläder och handdukar i märkesväskor och hade varit noga med att parkera bilen i skuggan då de valt bort cabben denna dag men inte ville sätta sig i en varm bil och vänta på att ACn skulle göra sitt jobb. Förståligt förvisso 😊. När vissa, som undertecknad, åt t ex medhavda plättar direkt ur plastburken och drack vatten gick delar ur dessa familjer i stället upp till restaurangen och beställde musslor som de sedan bar ner och avnjöt på stranden, musselbeställaren beställde dessutom en öl till.
Jag kunde även ur samtalen snappa upp att den närvarande pappan har en special-spade i sin bil, en hopfällbar sådan som lämpar sig särskilt till att gräva i sanden med. Och gräva ville han mer än gärna, barnen tröttnade långt före honom på planen att skapa det största sandslott som vår strand någonsinn skådat.

Nära mig hade också en mamma med två barn tagit plats. Och denna mamman hade absolut häcken full, so to speak. Båda barnen var för små för att lämna ensamma men de ville givetvis inte bada samtidigt, äta samtidigt, vila samtidigt, gå på toa samtidigt eller helst inte befinna sig på samma planet samtidigt. Mamman höll dock, i alla fall utåt sett, lugnet på ett imponerande sätt och måste ha en ängels tålamod. Alternativt välfungerande medicin 😀.

Så har vi kompisgängen, ofta könshomogena och av min erferenhet att döma oftare beståede av killar än av tjejer av någon orsak, med sin Spotify-spelande trådlösa högtalare med vilken de försöker överrösta andra gängs Spotify-spelande trådlösa högtalare. Denna dag, som var en fredag, var topp 3 bland samtalsämnena hur mycket alkohol de drack förra helgen, vilken kille som borde göra slut resp stöta på med vilken tjej och önskade resultat i VM-finalen i fotboll. Det verkade också pågå en inbördes tävling om vem som kunde ha skarpast grällast färg på sina badshorts. Jag tror grabben i knallgula badshorts med limegrön kant var en het kandidat till segern.

En vanlig kategori på stranden är mor- och farmödrar med sina barnbarn. Gemensamt har de flesta att matsäcken till allra största delen består av söta kex, kakor och andra bakverk och ett av de vanligare uttalandena är "ni får ingen glass förrän ni ätit upp er kanelbulle". Sällskapet mellan mig och bryggan tillhörde denna kategori och bestod av en mormor med två pojkar i 5-årsåldern uppskattningsvis. Mormor hade inte tänkt bada utan planerade att ha koll på barnen från land (stranden är långgrund ska kanske tilläggas) och hade inte ens badkläder med sig men det krävdes inte så lång tids övertalning från de små förrän hon var i vattnet med sin klänning ihopknuten i höfthöjd.

Jag noterade också att många par som var på stranden liksom var ensamma fast tillsammans. De låg/satt bredvid varandra och hade gemensam kylväska men växlade i princip inga ord med varandra alls utan gav i stället tidningen, boken, telefonen eller bara himlen sin fulla uppmärksamhet. Alltså jag lägger ingen som helst värdering i det, det var bara en sak jag reflekterade över. Att just troliga parkonstellationer var de i särklass tystaste sällsskapen.

Dagen efter, d v s igår, var jag på stranden en stund igen. Denna gång med maken som sällskap. Om vi själva passar in på ovanstående beskrivning av par på stranden? Hmm, lite kanske 😉. Vi pratade faktiskt en del, men inte så värst mycket tror jag. Å andra sidan blåste det såpass igår att man varje gång man öppnade munnen riskerade att få den full av sand, det kan kanske ha spelat in. Troligen inte. Men kanske 😁.

Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Lustigt uttryck förresten. Upp som en sol begriper jag faktiskt, men ner som en pannkaka? Varför? Syftar det på att man vänder pannkakan i luften och sen landar den igen ... på golvet, eller i en oformlig hög på spisen? Sällan landar de väl platt, eller? 😶 Jaja, jag får väl fundera vidare på det en annan dag.

I morse vaknade jag med en hyfsad känsla i kroppen, och blev glad när jag tittade ut och såg att det var mulet. Just vad jag behövde! Gick ut och kollade läget, det svalt och skönt, ca 18 grader och några droppar regn i luften. Jag beslöt då att köra till jobbet och säga hejdå till de som tyvärr slutar nu i sommar, och kände mig rätt kry även när jag kom dit.

Efter en kvarts småprat började jag dock känna mig yr och fick en svaghetskänsla i kroppen. Gick in och pratade med de jag främst sökte och fick då sätta mig ner för ryggen började då också göra jätteont. Avslutade pratandet ganska snabbt och gick för att säga hej till en kollega jag inte träffat på länge, när jag pratade med henne fick jag luta mig mot väggen för att stå upp och kände att jag hade väldigt svårt att hänga med i samtalet. Jag hade gärna pratat mer, men det gick inte.

På väg hem svängde jag inom affären för att köpa något att äta då jag kände att matlagning var uteslutet, då fick jag ha kundvagnen som hjälp trots att jag bara handlade några grejer. Pausade i bilen, åt lite, körde hem och däckade i sängen idag igen 😒.

Nu sitter jag här och känner att jag verkligen behöver förbereda inför kommande minisemester men det går absolut inte. Frustrerande! Och nu vill jag inte mer, två nästan helt sängliggande dagar är minst en för mycket.

Imorron kväll får vi gäster, som tur är ska det serveras mat som maken kan göra själv 😊 och jag är tämligen säker på att de som kommer inte bryr sig om att här inte är nystädat. Så min uppgift kan vara att klockan halv sju vara hyfsat anständigt klädd och uppe ur sängen 😁. Det tror jag att jag ska fixa.

På tal om minisemester ... Maken går på sin semester imorgon. Själv har jag ju aldrig ledigt från min huvudsakliga sysselsättning men jag ska verkligen försöka få in lite semesterkänsla ändå för att verkligen kunna koppla av optimalt. Det lär bli svårt, men om jag säger högt till mig själv varje morgon "Jennie, du har semester, njut av den!" så kanske det hjälper? Eller så tror familjen att det slått slint helt, det kan gå åt vilket håll som helst.

Men jösses vilken miss!

Jag har fått en försenad födelsedagspresent: en elcykel! Jag har länge önskat mig en sådan i förhoppning att den kan ge mig lite mer frihet och större möjlighet att ta mig t ex till havet där jag mår som bäst eller ut i naturen utan att behöva ta bilen dit. I fredags kom den ... och efter några dagars tänkade beslöt jag att ge den namnet Sixten. Snabb som blixten?

Nu läste jag tillbaka på bloggen och såg att jag glömt att även mitt numera läkta megasskavsår på foten hette Sixten 😱😱. Vilken miss! Fast, nu får faktiskt Sixten fortsätta heta Sixten. Ja cykeln alltså. Det finns ju trots allt flera individer med samma namn, och den förste Sixten är inte längre en del av mitt liv.

Här är Sixten!

Igår var det läge att testa honom på riktigt, med motor och allt. Tidigare hade jag bara testat utan för att kunna få rätt höjd på sadel och styre. Men nu var det alltså dags.

Det blev ingen lång runda, och det kändes rejält ovant, men åh vilken härlig känsla! Jag har saknat cyklandet så mycket, det var en så stark känsla att trampa fram med havet som utsikt att det rann några tårar längs min kind. Såpass ...

Jag använde bara de lägsta lägena på motorn, ettan i medvind och tvåan i motvind, för att känna att jag faktiskt jobbade själv men fick extra draghjälp. Det gör inget att det inte går så fort, bara jag tar mig fram.

Igår eftermiddag och kväll hade jag jobbiga muskelkramper i ryggen, men jag tror inte cyklandet var boven även om det säkert inte var optimalt för jag hade känningar av att något var på gång redan i förrgår. Däremot tror jag att domningarna i händerna några timmar efteråt hörde ihop med det, så jag ska nog använda mina cykelhandskar framöver. Kanske kan de lindra effekten av vibrationerna.

Jag förväntar mig inte att kunna ta långa turer, eller varje dag, men jag tror jag ska kunna t ex ta en sväng till affären ibland om vi glömt eller saknar något eller kunna ta en sväng ut i naturen då och då och ta foton och koppla av.

På tal om ryggen, den var riktigt bråkig igår under Sveriges match mot Schweiz. Ingen sitt- eller liggställning kändes okej och det blev en del vankande fram och tillbaka. Schysst av Sverige att faktiskt vinna, vilket jag ärligt talat inte trodde, nu när jag offrade mig så! Vid läggdags var det riktigt besvärligt, men till slut kunde jag somna. I morse vaknade jag stel i hela kroppen och det tog ett tag innan jag lyckades kravla mig ur sängen, men när jag väl gjort det passade jag på att smida medans järnet var varmt. Jag plockade ner lite ät- och drickbart i en kylväska, tog bilen ner till havet och placerade ändan i stolen. Jag kan lika gärna sitta där som här hemma.

När jag suttit där en stund fick jag telefonsamtal från Försäkringskassan, från handläggaren av mitt sjukersättningsärende. Hon var nästan klar med sin bit och behövde nu göra en telefonintervju för att kunna färdigställa och lämna vidare till beslutsfattaren. Hon frågade flera gånger för att försäkra sig om att det var ett lämpligt tillfälle för mig, och jag satt ju ändå bara där och hade inga inplanerade saker resten av dagen så visst.

När samtalet var slut tog det 1½ h innan jag orkade ta mig hem igen. Och då däckade jag totalt och låg kvar där utslagen när maken kom hem strax före sju ikväll. De kogntiva nedsättningarnas påverkan på kroppen gjorde sig påminnda igen alltså.

Maten hade jag planerat att laga idag, men det fick bli så att jag satt i min arbetsstol och instruerade maken som i sin tur försökte följa det. Det gick ... hyfsat 😉. Middag blev det i alla fall till slut.

Spagetti (gömmer sig där under), sojafärssås på Naturli's färs, veg. "parmesan", tomat och hemmaodlad salladslök. Tre matlådor till frysen, färdiga och redo för mig när jag inte klarar att laga mat och ingen privat kock finns tillgänglig, blev det också.

Nu börjar de där ilande skärande smärtorna ända från nacken ner i benen igen, så det är väl dags att intaga bästa möjliga position i sängen och säga GODNATT!